När jag fyller 30 ska jag vara smal

Nej, nu pratar jag inte om mig själv. Jag ska nämligen vara smal när jag fyller 23, fast tidigare.

Men jag har läst Jenny Dahlbergs bok med ovannämnda titel. Ni kanske minns hennes bok "Tjock!" som kom ut för x antal år sen, där hon skriver om sin rättighet att bli accepterad trots sin övervikt, ett riktigt peptalk i bokformat ungefär.

Nåväl, sen kom hon på att det inte är så roligt att känna sig ful och värdelös och bli andfådd när man knyter skorna. Så hon köper gymkort och börjar träna utav helvete samtidigt som hon äter superlite.

Nu tror ni kanske att detta är en sedelärande berättelse om hur farligt det är att hetsbanta och överträna på detta sätt. Men nix pix. Hon fortsätter kämpa med sin vikt i ca 1.5 år utan nån som helst hjälp och utan ett enda allvarligt återfall till slacker-livet, och jag kan avslöja att hon i slutet också blir ganska smal, eller i alla fall jävligt mycket smalare med tanke på att hon lyckas gå ner 50 kilo. Men här kommer det speciella. I slutändan har hon fortfarande ganska lågt självförtroende, känner sig fet och missnöjd och känner "that's it?" trots att hennes familj och vänner är helt lyriska.

Jävla bokjävel. Ursäkta mig men vissa böcker MÅSTE ha nån sorts budskap. Denna boks budskap är ungefär: gå ner i vikt till vilket pris som helst, träna som ett as, ät som en mus, bli smal och snygg och må dåligt i alla fall. Sen är boken slut. Och ändå gillar jag den på nåt sätt, den känns i alla fall väldigt ärlig. Och på ett märkligt sätt inspirerande. Den får mig i alla fall att drömma lite försiktigt om skinny-jeans. Jag har ett par i garderoben, och en dag ska de passa mig igen, så är det bara. Det måste de. My butt looks just TOO CUTE in them not to fit, and that's it.