Hemma igen: The Short Story

Nu är jag hemma igen, jag kom hem igår kväll. Jag ska orda mer om det när jag har lite mer ork och lite mindre ont i magen. Det är jobbigt att sitta, stå och ligga i samma position alltför länge, magen känns helt spänd och hopklämd som att jag först gjort ett grymt magpass på gymmet och sen tryckt i mig fyra pitepaltar utan att tugga dem först. Ingen skön känsla, men det är bara att vänta på att det blir bättre.

Jag kom till sjukhuset klockan 07.00 i torsdags, det var jag och tre andra som skulle göra samma operation. Mamma och Hanna var med som stöd. Jag fick väga mig och kunde konstatera att jag gått ner ca 13 kilo! Vågen var inte digital (hej stenåldern) så det var lite på ett ungefär, men jag behövde definitivt inte vända i dörren. Jag fick klä mig i sexig bak-och-fram-skjorta och enorma granny-panties och krypa ner i sjukhussängen, och de kollade temp, blodtryck och kopplade upp mig till ett dropp. Jag var konstigt nog inte så nervös, jag vet inte varför. Kanske för att sjuksköterskorna och undersköterskorna var så himla snälla och trygga och proffsiga hela tiden. Jag fick pillra ut mina älskade piercingar och eftersom jag var nummer två att opereras fick jag ganska snabbt skjuts i min säng till operationssalen medan mamma och Hanna fick åka hem och försöka fördriva dagen. Det var nog värre för dem än för mig. Jag var inlagd senast när jag var sex år och har aldrig blivit sövd, så det var helt nytt alltihop. Narkossköterskan var lite butch och rejäl och snygg och pratade bort mig ganska bra medan hon kopplade upp mig till lite olika maskiner. Sen var det bara att rulla in i själva op-salen och hoppas på att man var redo.

Det får nog räcka så för idag, jag ska vila en liten stund och sen se Notting Hill. Det kommer ta tid innan jag lär känna min nya mage ordentligt, vi vet inte riktigt var vi har varandra än. Men jag ska ta mina värktabletter nu så den blir lite extra snäll mot mig ikväll. Jag tar sammanlagt 12 tabletter plus en spruta per dag nu, men efter sisådär två veckor kommer det bara vara tre tabletter och inga sprutor. Jag är glad att jag inte är särskilt nålrädd i alla fall, så länge jag slipper se när de sticker. Under dessa dagar har jag blivit stucken i händerna, insidan av handleden, armvecken, sidan av armen, benet och magen. Jag tror det var alla ställen i alla fall...Men som sagt, fortsättning följer. Jag ville bara skriva lite att jag är okej och inte kolavippade på bordet.

Lite perspektiv

Jag och Hanna kollar just nu på "Världens fetaste familjer - och jag" som handlar om en kille som åker runt och hälsar på några av världens fetaste familjer. En kille i dokumentären, som vägde ca 300 kilo, sa: "Det känns ju pinsamt när man går på toaletten och måste be om hjälp med att torka sig själv. När man nått det stadiet vet man att det är dags för en förändring."

Det verkar alltså som att jag är alldeles för tidigt ute med min livsstilsförändring, eftersom jag klarar av att torka mig i röven alldeles själv! Där ser man.

And the beat goes on

Igår var Robyn här och vi kirrade hemmapizza - yummy in my tummy, kan jag säga. Förra veckan var jävligt jobbig. Både jag och Hanna var sjuka och låg hemma och nötte på varandra, och inte på det sexiga sättet. Men nu är vi friska igen, Hanna är på praktik och jag borde få lite skolarbete gjort.

Mamma gjorde sin gastric bypass förra veckan så jag var orolig och grinig hela veckan för det också. Först i förskott och sen i efterskott. Särskilt som mamma redan testamenterat bort hundarna, då blir man lite svettig mellan skinkorna. Men det gick hur som helst bra och nu är hon hemma och äter Keldas soppor med tesked. Jag blir så jävla less på alla oinsatta åsikter som yttras om gastric bypass, jag borde egentligen helt sluta läsa Aftonblaskan. Jag kände mig i alla fall trygg med att mammas läkare tjänar över 300 000 spänn i veckan eftersom han bara ägnar en viss tid åt de stackars fattiglappar som får sina operationer betalda av landstinget, och en hel del tid åt privata toppkliniker både i Sverige och utomlands där personer betalar 120 000 kronor för sin gastric bypass. Så det känns tryggt, och det gick ju också bra. De första två veckorna efter operationen brukar vara värst. Mamma rapporterar att hon inte är hungrig över huvud taget och att hon pruttar konstant, vilket betyder att hon är på rätt spår. Jag är stolt över min mamma som vågade ta det steget! Heja mamma!

Jag rekommenderar alla som har åsikter om överviktsoperationer att läsa "Fetma - problem och åtgärder" som ges ut av Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering. De har kollat upp kostbehandling, viktväktarbantning, GI, beteendeterapi, helsvält, fysisk aktivitet, läkemedel och i princip alla möjliga och omöjliga metoder för att gå ner i vikt. Där kan man bland annat läsa:

Ungefär en femtedel av dem som genomgår behandling enligt viktväktarmetoden och uppnår sitt mål får en bestående viktminskning på 10 procent eller mer av ursprungsvikten.

Så om inte annat, skit åtminstone i Viktväktarna. Det finns många väldigt sorgliga historier om människor som förlorat enormt många kilon (50 kg, 100 kg eller ännu mer!) med hjälp av Viktväktarna och blivit valda till årets viktväktare och sånt svammel. Och efter några år så har de gått upp all vikt och ibland ännu mer. Men ungefär 20% av de som uppnår sitt mål får bestående viktminskning på 10%, det är väl bra? Nej det är det inte, det är fan kasst! Uselt! Om man väger 110 kg från början väger man i slutändan 99kg. Man får fortfarande köpa kläder på tjockisavdelningen, man löper fortfarande risk att få alla möjliga hemska sjukdomar och man lär inte se sina barnbarn växa upp. Så snälla, skit i Viktväktarna. Jag menar, vad skulle jag ha för glädje av att bli smal nu om jag inte är smal hela livet? Absolut ingen. Jag skulle skämmas ihjäl och gömma mig i en grotta om jag blev smal nu och sen var tjock igen vid 30. Eller 35. Eller 45. En viktminskning som inte är bestående är slöseri med tid, i alla fall för mig.

Om man däremot vill gå ner 2-10kg så kan viktväktarna vara det rätta, för om man behöver gå ner så lite är man troligtvis redan på rätt spår. Men då borde man klara det med andra metoder, så sluta stödja den där jävla mobbingsekten.

Om du inte känner för att läsa hela långa boken "Fetma - problem och åtgärder" utan bara vill åt slutsatserna, the juicy stuff. Klicka HÄR. Det är en A4-sida lång text med alla slutsatser. Och ett annat lästips är Hanne Kjöllers "Operation: Nytt liv" som går in på djupet på överviktsproblem och överviktsoperationer - på bara 160 sidor! Lättläst och bra.

Nu ska jag värma en pizzabit från igår, för jag har i alla fall inte tänkt bli smal idag. Känns gött.

När jag fyller 30 ska jag vara smal

Nej, nu pratar jag inte om mig själv. Jag ska nämligen vara smal när jag fyller 23, fast tidigare.

Men jag har läst Jenny Dahlbergs bok med ovannämnda titel. Ni kanske minns hennes bok "Tjock!" som kom ut för x antal år sen, där hon skriver om sin rättighet att bli accepterad trots sin övervikt, ett riktigt peptalk i bokformat ungefär.

Nåväl, sen kom hon på att det inte är så roligt att känna sig ful och värdelös och bli andfådd när man knyter skorna. Så hon köper gymkort och börjar träna utav helvete samtidigt som hon äter superlite.

Nu tror ni kanske att detta är en sedelärande berättelse om hur farligt det är att hetsbanta och överträna på detta sätt. Men nix pix. Hon fortsätter kämpa med sin vikt i ca 1.5 år utan nån som helst hjälp och utan ett enda allvarligt återfall till slacker-livet, och jag kan avslöja att hon i slutet också blir ganska smal, eller i alla fall jävligt mycket smalare med tanke på att hon lyckas gå ner 50 kilo. Men här kommer det speciella. I slutändan har hon fortfarande ganska lågt självförtroende, känner sig fet och missnöjd och känner "that's it?" trots att hennes familj och vänner är helt lyriska.

Jävla bokjävel. Ursäkta mig men vissa böcker MÅSTE ha nån sorts budskap. Denna boks budskap är ungefär: gå ner i vikt till vilket pris som helst, träna som ett as, ät som en mus, bli smal och snygg och må dåligt i alla fall. Sen är boken slut. Och ändå gillar jag den på nåt sätt, den känns i alla fall väldigt ärlig. Och på ett märkligt sätt inspirerande. Den får mig i alla fall att drömma lite försiktigt om skinny-jeans. Jag har ett par i garderoben, och en dag ska de passa mig igen, så är det bara. Det måste de. My butt looks just TOO CUTE in them not to fit, and that's it.