Workin' 9 to 5, what a way to make a living...

Nu är jag hemma efter mitt första intro på den andra avdelningen. Eller egentligen första avdelningen, eftersom jag börjar jobba där på midsommarafton. Jag har jobbat 13-21 men fick sluta lite tidigare. Vågade inte gräva i skåpen och ta mig nåt att äta, så efter 9 timmar utan mat var jag redo att äta första bästa människa. Som tur var kunde jag rusa in på Frasses så ingen behövde sätta livet till.

Jag är inte så förtjust i den här avdelningen än så länge. Blev avskräckt redan när jag kom in genom dörren p.g.a. otrevlig fan som inte bevärdigade mig med en blick. Men sen fick jag veta att det var solflickan, och om hon inte uppför sig som folk ska hon få ett litet helvete av mig, det kan hon lita på. Resten var ju trevliga, och de boende var också trevliga. Än så länge i alla fall.

Vikarier ska verkligen ha all cred i världen. De gör ett enormt jobb. Och nu pratar jag inte direkt om mig själv utan om dem som slavar på strödagar och jobbar vilka tider som helst med det som få andra vill jobba med. Men det är ju arbetsgivarens eget fel till stor del, arbetet i sig är egentligen helt okej. Det är alltid för lite personal, höga stressnivåer, dåligt med information, och när det krisar är det alltid personalen som får sitta och ringa runt efter vikarier på sin arbetstid fast det inte alls ingår i deras arbetsuppgifter. Jag ska minsann börja jobba på bemanningsenheten för det verkar vara största slacker-jobbet i världen.

Sen är det inte så kul att vara vikarie heller. Man gör tusen fel, och även om man gör rätt så gör man på fel sätt enligt de ordinarie. Man kommer aldrig riktigt in i gänget, man är alltid steget efter och känner sig allmänt trög och bakom flötet mest hela tiden. Och det hjälper ju inte direkt när ordinarie personal inte säger rätt ut vad man gjort fel utan viskar bakom ryggen på en så snart man lämnar personalrummet samt dumförklarar en när man försöker fråga dem om nånting, samt att ingen vill visa en hur man gör utan lämnar en åt sitt öde så de slipper engagera sig. Jag hoppas verkligen att jag bara har dålig personlig erfarenhet och att det inte är så här på alla ställen. Då kommer de snart att helt stå utan vikarier, och så får de se hur skojigt det blir. Jag fattar också att det inte är så kul att valla runt ett tafatt litet miffo i tre dagar men det är ju nödvändigt, vi måste lära oss för sen är det vi som ska göra jobbet! Men på de två avdelningar jag ska vara i sommar verkar det betydligt bättre än så länge, så jag hoppas det håller i sig.

Det största irritationsmomentet var ändå klädseln. Tydligen hade jag inte tillräckligt "fula" kläder eftersom jag blev påtvingad världens fulaste förkläde för att "skydda ordinarie kläderna, för här byter vi faktiskt om". Eeh, jag har faktiskt inga fulare kläder än så här, vad ska jag göra för att folk ska fatta att jag är arbetsklädd?! Jag kunde inte direkt påpeka heller att jag ÄR arbetsklädd och att jag inte äger några urtvättade t-shirtar och noppiga mjukisbyxor. Då blir man verkligen jättepopulär. Så jag höll tyst och tog på mig vidrigheten. Man kunde lätt ha förväxlat mig med en dement men ungdomlig tant som hasade omkring på hemmet i sin nattsärk, för så såg jag ut och så betedde jag mig. Typiskt första dagen-aktigt tystlåten, i vägen och initiativlös var jag, och iklädd nattsärk/mentalpatientkostym. De älskar mig säkert redan.

En sak till! Upprepade gånger har jag blivit schemalagd att jobba en dag 13-21 och nästa dag 07-16.30 TROTS att detta är förbjudet enligt nya arbetstidslagen! Man måste få minst 11 timmars nattvila mellan passen, men har mina chefer tagit nån hänsyn till det? Skulle inte tro det. Det är mina jobbarkompisar som får tvinga mig ta sovmorgon för att inte ofrivilligt bryta mot arbetstidslagen.

Men nästa år kanske det är jag som är enhetschef, och jag ska göra ett sjuhelvetes jobb. Så det så. Men nu ska jag sova. Imorgon ska jag framför allt lära mig tre saker:
1. Koka kaffe.
2. Koka gröt.
3. Koka välling.

Ha! Jag är både handlingskraftig och målmedveten. Yay me.