The Sun Will Rise.

I can see the weight there in your eyes
I can feel the thorn in your side
Your knuckles are bruised from a losing fight
One way down a dead end street
Broken glass underneath your feet
You think the day won't break the sunless night

The sun will rise
The sun will rise
When you've lost your light
The sun will rise
It will be alright.

When the headache is over, I know I won't be missing you.

Fy fan vad tradigt det är med huvudvärk egentligen. Jag har sån tur att jag sällan blir drabbad men på sista tiden har jag haft huvudvärk flera gånger i veckan, och det är jobbigt som fan. Ibland sitter den och molar bakom ögongloberna, ibland är det som en syl rätt in i tinningen, ibland är det i form av en betongkeps. Det är jävligt frustrerande när man försöker läsa, plugga eller göra nånting alls egentligen. Man har bara lust att dra täcket över huvudet och tycka synd om sig själv. Vik hädan säger jag bara! Jag vill ha en puss på pannan av min ängel, jag tror det är den enda rätta medicinen. Jag skulle hellre vara nere hos henne i Skåne (där det dessutom tydligen är vår, på riktigt!) än att befinna mig i detta snöiga elände. Inte ens hundarna har lust att gå ut. Fucking aprilväder.

Zero föredrar också att dra täcket över huvudet!

Swap for Change!

Någon som vill hänga med mig och Elli på Swap for Change? Det är ett grymt smart påhitt faktiskt! Konceptet är enkelt men genialt - du lämnar in klädesplagg som du inte längre vill ha, och för varje plagg du lämnar in får du en kupong som du kan använda om du hittar plagg som nån annan har skänkt bort, som kan få följa hem till din garderob! Och skulle du inte hitta nåt så gör det ingenting alls, för kläderna som inte blir bortbytta skänks till välgörenhet. Man kan lämna in kläder på LTU under ett flertal datum, och själva Swapen sker den 5e maj. Kika in Facebook-eventet och pallra dig dit! Själv ska jag passa på att göra mig av med lite kläder som numera är alldeles för stora, vissa har jag inte ens hunnit använda! Men jag vill aldrig någonsin att de ska passa mig igen, så kanske nån annan kan ha glädje av dem! Spana in eventet HÄR! --> https://www.facebook.com/events/158240664298966/

Jävla skräp.

De har gjort om hela formatet på den här värdelösa horbloggen så nu blir mina inlägg av nån anledning helt hopklumpade istället för prydligt styckeindelade, plus att hela eländet har blivit jävligt fult och irriterande. Sug min kuk jävla blogger, det är det enda jag har att säga.

Mitt i ett äventyr...

Japp, jag har varit ute på lite äventyr i helgen. I fredags åkte jag och Erica till Storklinten för att jag i ett svagt ögonblick råkat lova att hon skulle få försöka lära mig åka slalom. Och se på fan, jag överlevde! Helt ärligt, det var sjukt kul. Inte såg det vackert ut, och jag satte mig på ändan några gånger (bland annat i barnbacken - men vem bryr sig om värdighet?) men i slutet av dagen åkte vi faktiskt ända upp till toppen, och jag tog mig ner levande! Visserligen "bara" i den gröna backen men skit samma, jag är jävligt stolt över mig själv! Och Erica var en mycket tålmodig och pedagogisk lärare!

På lördagen tog jag en ridtur med mamma i skogen på min vildhäst Paxman. Han måste ha tyckt att jag var en grymt tråkig ryttare eftersom jag inte lät honom galoppera, men jag känner att första gånger jag galopperar ska det helst vara i ett ridhus där det finns väggar som kan stoppa mig om jag inte får stopp själv. Men det var hur som helst mysigt, och igår hade jag vansinnigt mycket träningsvärk i en massa nya muskler som jag nog aldrig använt innan! Idag är en sån här jobbig dag när jag inte gör nåt särskilt, och när jag vet att min älskling inte gör nåt särskilt, och det är en pain in the ass att tänka på att vi skulle kunna göra inget särskilt tillsammans, om vi bara hade råd! Tänk om jag kunde vakna bredvid henne och pussa på henne varje dag, vilken dröm! Tiden går så sjukt långsamt utan henne, vad jag än försöker fylla ut den med. Men man får försöka ta en dag i taget, hips vips så får jag hämta henne på flygplatsen igen! Jag håller på att klura på en liten överraskning till min tös men det vet hon inte om...förrän hon läser det här inlägget förstås. Jag är så klurig...

Working hard or hardly working?

För tillfället är svaret definitivt "working hard" för min del. Jag har jobbat andra dagen på mitt nya jobb idag. För er som är nyfikna så är det ett deltidsjobb inom kundservice, jag tar emot samtal och bemannar vakanser, det vill säga jag försöker hitta vikarier och täcka luckor och har hand om lite allt möjligt inom himmel och jord. Det är riktigt kul och utmanande, men jäkligt jobbigt att vara ny. Det känns som att 90% av alla samtal jag tar emot slutar med "jag vet tyvärr inte men vänta lite så får du prata med min kollega..." Men det är bara att kämpa på, det ger sig väl allt eftersom. Det är kul att jobba i alla fall, både för erfarenhetens och pengarnas skull. Men det är fan så mycket lättare att jobba när man kan komma hem till sin älskling och få kramar och pussar, det är så jävla tomt att komma hem när hon inte är här. Men både hon och jag måste ju jobba, och pengar är ju en rätt användbar grej. Nu kommer jag bara hem till två skrikande katter, jag tror att de skäller ut mig för att jag är borta så mycket! Men de ska ju också ha mat i skålen och sand i lådan.

Nu till en annan punkt på dagordningen: varför är jag så förbannat trött? De som känner mig vet att jag är en nattsuddare av högsta klass, om jag får minsta chans kan jag vända på dygnet totalt och jag har ofta väldigt svårt att somna utan måste vrida och vända mig en bra stund innan jag somnar, även om jag är väldigt trött.

Nu har det snarare blivit tvärtom. På sista tiden har jag känt mig ständigt trött. Och ja, till viss del kan det nog bero på att jag har jobbat mer än förut, men nu snackar vi om en ständig trötthet. Jag är helt enkelt aldrig pigg, jag känner mig inte pepp och full av energi vilket jag har gjort förut, om än inte hela tiden. Igår kväll gick jag och la mig klockan 21! När hände det senast? Sen sov jag i 9.5 timmar, vaknade trött och gick till jobbet. Nu är jag hemma och är trött, och vi får väl se hur länge jag håller mig vaken ikväll. Det spelar liksom ingen roll om jag sover mycket, lite, tidigt, sent...jag funderar på om jag antingen har väldigt kass kvalitet på min sömn, eller om jag har någon brist, typ järnbristanemi som ökar på tröttheten. Jag känner mig också trött i ögonen, de känns grusiga och ansträngda men jag har bokat tid för en synundersökning nu och håller alla tummar och tår att det inte är någon sent påkommen följd av min ögonlaser jag gjorde förra året. Jag försöker gå ut och gå så mycket som möjligt, det gör mig pigg en stund i alla fall, särskilt en lunchpromenad är grymt skönt, så får man lufta huvudet från jobbtankar också.

Nej, nu är det nog med gnäll, tänk på barnen i Afrika. Dags att fixa lite middag och sen försöka hålla mig vaken åtminstone till 22. Tur att jag har nya avsnitt av både Big Bang Theory, Happy Endings och New Girl som kan förgylla min kväll!

Bara skryt

Jag hade tänkt fylla det här inlägget med skryt om min fina flickvän. Bra va? Och tycker du inte att det är bra så finns det massor med bittra bloggar du kan surfa in på istället, I'm writing about my lovely! Hon åkte nämligen hem idag och det är så jävla jobbigt. Man kanske tror att man härdas allt eftersom, men det är fan tvärtom. Det blir mer och mer jobbigt att säga hej då varje gång, som att man sliter av en del av sig själv och måste klara sig utan den fast det känns som att man egentligen inte borde kunna det...men det går väl, på nåt sätt. Jag jobbade första riktiga dagen på mitt nya jobb idag och därför var vi tvungna att säga hejdå redan imorse vilket kändes förjävligt. Och ännu värre kändes det att komma hem till en tom lägenhet. Min sötis hade diskat och fixat så fint här, och på köksbänken stod en bukett rosor med ett jättefint kort. Och inte nog med det; när jag var på intro bakade hon drömmar och chocolate chip cookies, och det absolut största av allt...hon programmerade om mina tv-kanaler! Efter fyra år befinner sig alla tv-kanaler på rätt ställe! Min tjej är världsbäst helt enkelt, hon är så go och gullig och omtänksam. Jag får snart gå och lägga mig och krama kissekatterna som tröst, så orkar jag dessutom upp till jobbet imorgon. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det är med distansförhållande, it sucks some serious ass! All tid och energi går åt till att vänta, längta, sakna, stå ut, räkna ner...och sen när man till slut ses är det så jävla värt det, men varför måste tiden gå så fort??

Det är bara fortsätta köra full fart: jobb, plugg, träning, fördriva tiden på alla sätt som går. Men jag önskar att Sverige inte var så jävla avlångt...är det för mycket begärt? Du vet att du betyder mest för mig hjärtat. Vi fixar det tillsammans!