Je ne sais pas

Ikväll har jag jobbat extra. Ungefär tio över sju meddelade Cathrin att en tant hade gått bort. Hennes anhöriga kom för att besöka henne och då hade hon somnat in. Hon har varit väldigt dålig väldigt länge. Bara suttit och stirrat och rosslat utan att ha styrka nog att hosta upp slemmet. Vi har trugat i henne saft och soppa och välling så gott vi har kunnat men det har bara gått åt ett håll så det var ingen överraskning på nåt sätt.

Det känns väldigt konstigt. "Oj!" sa jag bara när jag fick veta det, jag visste inte vad jag skulle säga annars. "Du får säga till om det här känns obehagligt," sa Cathrin. Vi ska göra henne i ordning och sätta på henne fina kläder, men om det känns obehagligt för dig så ber jag nån på fyran hjälpa mig." Men jag morskade upp mig även fast jag kände mig skitnervös, för att vara ärlig. Det var första gången jag såg en död människa, och jag var rädd att jag skulle tappa greppet på nåt sätt, typ börja gråta. Så vi gick in med sköterskan och de anhöriga gick ut till dagrummet medan vi gjorde henne i ordning, och det var väldigt värdigt och enkelt på något sätt, och jag känner mig ändå lite stolt för att jag inte backade fast jag hade chansen. "Det är ju bara K!" sa jag till mig själv. Henne har jag matat och bytt på och hållit i handen så då kan jag hjälpa till att ge henne ett värdigt slut. Jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "då ska du få luta dig lite framåt så vi får kamma håret!"

Men jag blev lite ledsen på nåt sätt, men jag började inte gråta. Okej lite litegrann, när jag var på väg hem. Det kändes så sorgligt på nåt sätt, att tyna bort sådär och inte ens orka hosta, och sonen som anklagar sig själv för att han inte hälsade på oftare, trots att han hälsat på mycket mycket oftare än vissa anhöriga. Det är så jävla sorgligt att vara människa.

Jag tror att människan har en själ, en som inte har något med kroppen att göra. Jag är egentligen väldigt anti mot själen och andlighet och allt sånt, men jag tror absolut att det måste finnas en själ. Därför att en död människa ser inte ut som en levande människa. Det går inte att ta miste, det är bara ett tomt skal utan innehåll. Det som en gång uppfyllde K och gjorde henne till människa fanns inte kvar i rummet längre, det var bara en skugga och en silhuett, inget mer. Som ett sista andetag, en suck som försvinner ut genom fönstret.

Och jag kan fortfarande inte förstå att människor kan dö. Nåt av det mest självklara och oundvikliga som händer oss alla, men jag kan ändå inte förstå det. I min enkla lilla tankevärld så existerar vissa människor, och har jag en gång fått vetskap om att de finns så kan de aldrig icke-finnas. Oavsett om det gäller min bästa vän eller en av de äldre på mitt jobb. Det är obegripligt för mig att en människa kan finnas ena dagen och inte finnas andra dagen. Je ne sais pas.

Men nu ska faktiskt sova. Jobbar 7-21 imorgon och jag längtar! Inte.