Bland allt annat som händer i livet har jag troligtvis fått hälsporre. Det gör vansinningt ont under vänster häl när jag går och det har varit så i flera dagar. Det kommer vid en extremt dålig tidpunkt, jag är satt på världens bantningskur och måste gå ner en hel massa kilo och då kan jag inte ligga i soffan och sega, jag måste helt enkelt röra på mig. Så ikväll får det nog bli en tur till gymmet för cykling och roddmaskin, som skonar hälen.
Bantningskur som sagt, den klassiska Nutrilett-kuren. Fem påsar äckligt pulver blandat med vatten per dag, och utöver det vatten. Jag tänker i princip inte på nåt annat än på mat. Isterband, potatisgratäng, wok, köttbullar, halstrad fjällsik, grillspett, lasagne; det tänker jag på konstant. Om det här självplågeriet ger nåt resultat får jag se på fredag, då har jag hållit på i en vecka och ska ställa mig på vågen. Men det är som mamma säger, det här är absolut sista gången i mitt liv jag bantar. Aldrig nånsin mer ska jag göra det, så det gäller bara att hålla ut.
Det är rätt jobbigt att gå ut med mamma som redan gått ner 20 kilo och springer ifrån mig ganska direkt, men nu är hon bortrest så jag får ta tag i det själv.
Att banta får en verkligen att inse hur mycket i livet som är upphängt och fokuserat på mat. Vad gör man när man träffas och umgås om inte tar en fika, en grillkväll, lagar middag tillsammans, bjuder på hembakad gotta, super, kollar film och trycker chips, sitter på balkongen och dricker iste eller lemonad, tar en promenad ihop och belönar sig med nåt gott. Alla högtider verkar handla mest om mat så jag är extremt glad att det inte är kring jul just nu i alla fall.
När jag var liten matade mormor mig med Plopp-choklad i enorma mängder, och när jag började träna blev både mormor och farmor väldigt oroliga för att jag skulle bli för smal (ingen risk), och de mätte kärlek och uppskattning i hur mycket mat barn och barnbarn orkade trycka i sig vid varje besök. Men så växte de också upp med kött och potatis och inte mycket mer. Chokladmjölk och läsk var lyxartiklar som intogs vid högtidliga tillfällen eller hemma hos välbeställda vänner. Mormor och sex barn fick titta på när mormors första man tryckte i sig all mat de hade medan resten av familjen svalt. Så det är ju inte så konstigt att mat hade en stor och viktig plats för dem.
Det här är bara några av alla mina mattankar, jag har fler på lager. Jag försöker i alla fall att inte missunna Hanna att äta det hon vill, och hittils går det ganska bra men dagarna är förbannat långa när man räknar dem i pulverpåsar. Nu ska jag till bibblan för att låna böcker, att läsa är ett ganska bra tidsfördriv som gör att jag glömmer mattankar, det är nog därför jag har läst ut fem böcker som jag inte ens hunnit skriva om i min bokblogg.
Jag känner mig i alla fall jävligt duktig, och jag tror även mamma är förvånad över att jag hittils inte gnällt mer. Jag önskar bara att det kändes lika bra att vara duktig som det känns att äta ett Max nuggetsmål och dricka en lyxshake. Men jag kanske når det stadiet så småningom, fortsättning följer.
Såhär ser jag alltså ut inuti numera. 
Dripp-dropp, de var helt kåta på att sticka hål i mig. 
Massa goa smärtstillande fick man i alla fall för besväret.
Jag vinkar till publiken från min sjukhussäng. Det låg två andra kvinnor i samma rum, de verkade också må relativt bra.
Dagen efter operation. Fem små titthål. Min mage ser ut som en badboll på grund av svullnad och eftersom de sprutar in en massa gas i magen under operationen som inte hunnit hitta ut än. Nu snart två veckor senare är magen betydligt mindre. 
Lite närbild på titthålet.
Ca 20 häftklamrar pillade distriktssköterskan ut ur min mage. Det gjorde inte så ont som det ser ut, men fan vad skönt att bli av med dem. Nu har jag bara fem plåster på magen över mina fem små "revor".
De blodförtunnande sprutorna jag var tvungen att sticka i magen sammanlagt 12 gånger. Mamma var tvungen att hjälpa mig för jag tyckte det var så extremt obehagligt, men de sista tog jag alldeles själv. Igår tog jag den allra sista, alltså inga mer sprutor för mig!
