Fy fan vilken framförhållning!

Nu har jag imponerat på mig själv, mästaren på att skjuta upp saker. När jag skrivit föregående blogginlägg fick jag tummen ur, och tog första bästa buss till Luleå. Där köpte jag, på en timme blankt, de fyra sista julklapparna och en liten julklapp till mig själv. Jag är alltså klar med julklappsinköpet, två dagar innan julafton! Det är nog rekord. Det är mig ni brukar se irra runt på Åhléns på julafton med desperation i blicken. Men i år blir det inte så. Vad skönt för mig! Jag har lagt ruskigt mycket pengar på julklappar i år, och det får vara okej. För även om tanken räknas, så räknas nåt litet fint ting i glansigt papper mycket mycket mer. Vad som sen finns i paketet spelar inte jättestor roll. Det brukar faktiskt oftast bli bra. Mest av allt vill jag ha hem min älskling, men jag får vackert vänta till annandagen.

I don't want a lot for Christmas
There is just one thing I need
I don't care about the presents
Underneath the Christmas tree
I just want you for my own
More than you could ever know
Make my wish come true
Baby all I want for Christmas
is You!

Jingle bells, Santa smells...

Nu är det faktiskt jul riktigt riktigt snart. Jag har som vanligt inte köpt alla julklappar än, men jag ska ge mig ut och trängas med alla andra latmaskar på stan imorgon. Jag har köpt lite pynt i alla fall, bland annat en lila ljusstake som jag gillar stenhårt. Hanna är ju i Falun över jul och jag saknar henne, men jag är glad att hon kan fira jul med sina mysiga föräldrar. Jag får dock absolut ingenting gjort eftersom jag har börjat läsa Sagan om Isfolket. De böckerna är så fruktansvärt bra så jag bara sträckläser dem. Och eftersom det finns 47 stycken så kommer jag liksom aldrig i mål, jag bara fortsätter på nästa och nästa. Beroendeframkallande! Jag hittade bok nummer 40 i en garderob när jag var 14 eller så, och började med att läsa den. Och sen dess har jag samlat på dem och nu har jag äntligen alla 47. De är sjukt bra, helt enkelt.

Jag funderar på att införa en ny tradition, svart jul. Det är helt enkelt motsatsen till en vit jul, det vill säga att supa till lite på julafton. Jag säger som Magnus Betnér, varför ska jag vara nykter på julafton för en massa barn som jag inte kommer att träffa? Jag har aldrig druckit på julafton, men det är säkert bara tråkigare och mer tragiskt än att dricka vanligtvis. Så jag kanske skiter i det ändå. Men inte för barnens skull.

För att få riktigt mycket julstämning kollar jag på Jeff Dunham - A very special christmas special. Den killen är verkligen jävligt begåvad.

Bilden nedan är lite julgodis till alla berörda, och det jag helst skulle vilja ge min kära kompis Elli i julklapp. Kanske nästa år?

Max-mat, nej tack.

Jag har kommit fram till att jag inte pallar att äta Max-mat längre. De senaste fyra månaderna har jag ätit Max-mat tre gånger, senast igår. Jag har ätit sallad, hamburgare och kycklingburgare och alla tre gångerna har jag börjat må illa nästan direkt, varit tvungen att gå och lägga mig en stund, och dessutom fått spendera en mindre rolig stund på toa. Så nu skiter jag faktiskt i Max.

Nåt som däremot går jättebra att äta är pizza, både hemlagad och från pizzeria. Förut var jag nästan aldrig sugen på pizza men nu är jag det ganska ofta. Jag kan äta en tredjedel till en halv pizza, det beror lite på hur flottiga de är och vad jag har ätit tidigare på dagen. Jag är lite bekymrad för hur det ska gå när jag börjar jobba. Jag måste äta såpass ofta och på alltför många jobb händer det titt som tätt att "det kör ihop sig" och man inte hinner ta fikarast över huvud taget. När jag var på praktik hände det att jag blev "fast" i behandlingskonferens eller samtal och inte hann äta nåt mellanmål, och jag mådde verkligen inte bra. Jag blev yrslig i huvudet, matt och kände mig allmänt svag och konstig. När jag var med på ECT-behandling var jag till och med rädd att jag skulle svimma, vilket hade varit extra pinsamt eftersom personalen antagligen trott att jag inte pallade att se behandlingen. Men det känns ju inte helt naturligt att bara ställa sig upp och gå ut mitt under ett känsligt samtal, och inte heller att hala upp en banan och sitta och smaska på den. Men det måste jag ju fixa på nåt sätt. Jag får reclaima rätten till mellanmål, helt enkelt. Jag tror knappast jag är den enda som mår kasst av att inte hinna få i sig nåt på flera timmar utan stressa runt som en skållad råtta.

Jag försöker hitta roliga bloggar att läsa, men det finns fan inga. Inga som jag hittar i alla fall. Jag får hålla mig till mina nya böcker med porriga noveller. Tack kära svärföräldrar för presentkortet, det gick definitivt till en "noble cause"! Jag har ju själv råkat lova mina kompisar att jag någon gång ska författa lite eget tantsnusk, men det har inte blivit av ännu. Så nu ska jag studera sexscenerna riktigt, riktigt noga. I studiesyfte alltså. Förstås.

Juletid, stilla ro och frid...

...eller kanske ångest och stress? I mitt fall är det lite av bägge delar eller inget av nånting. Jag har engagerat mig ovanligt lite i julen i år, både mentalt och rent praktiskt. I mitt hem finns inget julpynt, men ett par julklappar är i alla fall inhandlade och en burk pepparkakor har jag att gnaga på. Jag lägger medvetet ner lite energi på julen för att undvika gråtanfall över knäckkastrullen som jag har ägnat mig åt tidigare år. Nu skiter jag i hur man ska göra och gör som jag vill istället, det blir ju ändå bäst. Men inte vore det fel med en sol, en pool och en jävla massa drinkar på julafton, för omväxlings skull. Kanske nästa år.

Jag är ju hemma som sagt, och det känns lite både och. Det har varit så enormt skönt att komma bort härifrån, jag har känt mig lite som en ny människa. Men det är skönt att vara hemma också med Hanna och alla smådjuren. Om det är skönt att befinna sig på ett ställe där väghållning, snöröjning och busstrafik faktiskt FUNKAR. Jag har förstått att det är ganska mycket begärt...
Hanna åker ner till Falun över jul och det tycker jag är jättemysigt för hennes skull, så jag får spendera julen med min familj...yay...hm. Att spendera julen med min familj är en ganska speciell historia som är svår att förstå om man inte upplevt det. Det är lite som en fars eller en buskis, litegrann Tomten är far till alla barnen, lite grann ren galenskap. Jag borde göra en film om det.

Mina två favoritjulsånger:

Nedräkningen har börjat...

Nu har nedräkningen för hemresan börjat. Jag fattar inte hur fem veckor kan gå så fort! På fredag åker jag hem till norrland igen, om de jävla tågen behagar gå i tid vill säga. Annars sitter jag väl nånstans i de östgötska skogarna och får näringsbrist och förfrysningsskador.

Jag och Jossie har varit ute på krogen två gånger här i Linköping. Första gången gick allt så fel det bara kan gå men vi var på ganska gott humör i alla fall när vi åkte hem. Vi missade bussen, köade i 45 minuter i bitande kyla, fick vänta en halvtimme på att få köpa en drink, musiken var skitkass och folket var i bäbis-ålder jämfört med oss. Men vi festade på i alla fall. I lördags tog vi däremot revansch. Vilket perfekt kväll! Vi blev perfekt fulligulliga, vi kände och snygga och heta när vi gick ut. Vi missade inte bussen, och när vi kom fram till Nationernas Hus så gick vi bara rätt in, ingen kö! En kvart senare var det däremot kö ut på gatan, vilken timing va. Kvällens drink var jävligt god och vi slurpade i oss den på ett litet kick och begav oss mot dansgolvet. Sedan lämnade vi inte dansgolvet på tre timmar, förutom för att dricka lite vatten och gå på toa. Musiken var så otroligt bra, hit efter hit efter gammal goding efter hit.

Man känner sig verkligen jävligt attraktiv efter en sån kväll, det säger jag bara. Det är liksom inte varje dag någon går ner på knä och tillber en som en kille gjorde med oss, om man säger så. För övrigt var det skön stämning hela kvällen, vi blev uppdansade lite här och där men på ett jävligt respektfullt sätt (inget stånd i röven eller hand mellan benen alltså) och vi hade jävligt roligt. Hela stället var som ett smörgåsbord av killar, en för varje smak, så på det viset är det synd att ingen av oss var ute efter ett gammalt hederligt heteroknull, för det kändes ju inte svårt att få direkt. Jävligt snygga var många av killarna dessutom. Vart alla snygga kåta flator befann sig så var det i alla fall inte där vi var, det kan ju bero på att RFSL hade fest samma kväll så de höll väl till där borta. Kvinnligt ögongodis var det jävligt fattigt med i alla fall, men man kan ju inte få allt. Det var i alla fall en av mina bästa festkvällar nånsin, vi stannade tills de stängde och somnade runt fem på morgonen. Hur jag mådde i söndags ska vi däremot inte tala om...

Igår var jag och Jossie och såg Magnus Betnér - Livets Ord. Han är helt jävla fantastisk, jag skrattade så jag fick ont i hela ansiktet. "Nu sitter ni och ser ut som att ni aaaldrig har kollat på bögporr. Det har ni visst det, och jag också!" Jag kände mig jävligt frigjord när jag gick hem, det är det bästa ord jag kan använda för att beskriva det. Och jag tycker Magnus Betnér har jävligt sexiga värderingar, så är det. Bäst spenderade pengarna nånsin, när jag får chansen ska jag definitivt se honom live igen.

Ikväll ska vi äntligen se Harry Potter och dödsrelikerna på bio, och innan dess ska jag bjuda Jossie på överraskningsmiddag. Vi försöker klämma in så mycket roliga grejer som vi bara kan innan jag måste åka hem på fredag. Men nu måste jag ner i tvättstugan igen och ta itu med vårt gemensamma massiva tvättberg.

Och ja, klart som fan att jag har kollat på bögporr. Sådeså.

Jag och katter alltså

För den som känner mig är det ingen nyhet att jag älskar katter. Jag har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Inga andra djur är mig lika kära som katter, men jag tycker väldigt mycket om andra sorters djur och vill att straffen för djurplågeri ska höjas avsevärt. Men jag skulle aldrig vilja jobba med djur, jag skulle helt enkelt inte palla. Jag HATAR alla dessa som skickar inbjudningar till olika anti-djurplågeri-grupper och liknande på fejjan. Jag stödjer absolut gruppernas syfte till hundratio procent, problemet är bara att man inte kan klicka på dem eller gå med. För då pluppar det regelbundet upp i news feed vidriga bilder på torterade hundvalpar och ihjälstampade kattungar och uppbrända kaniner och allt möjligt annat hemskt. Och såna bilder kan jag aldrig få ur huvudet, det går bara inte. Så numera ignorerar jag allt sånt och jag blockerar även de av mina vänner i min news feed som lägger upp länkar med bilder på plågade djur hela tiden. Säg bara var jag ska skriva på istället, och sluta ge mig mardrömmar.

När jag läste American Psycho så blev jag extremt illa berörd och började nog till och med grina. I den boken förekommer all möjlig sorts vidrigt övervåld mot människor, men jag tog extremt illa vid mig över scenen när en liten hund blev plågad, jag kan inte ens läsa om sånt i text utan bilder. Jag är totalt hyperkänslig när det gäller sånt där, jag vet inte exakt varför. Det är en helt annan sak med människor. Jag blir ofta väldigt rörd och berörd när jag får ta del av patienters berättelser om hur jobbigt, svårt och tungt de har det och hur dåligt de mår, men det leder till att jag funderar på hur personen skulle kunna må bättre och vad den personen behöver för hjälp och inte till att börjar grina eller slår händerna för öronen. Tur är väl det med tanke på vad jag ska jobba med.

Jag har egentligen inte särskilt många deal breakers som är huggna i sten, men att inte tycka om djur är definitivt en deal breaker, en sån människa skulle jag inte kunna vara ihop med. Och en sån skulle inte kunna vara ihop med mig, det kan jag nästan garantera. Jag är nämligen en sån som pratar med mina katter med bebisröst och ber Hanna att få prata med dem i telefonen när jag är borta från dem, och jag är en sån person som skulle kunna skicka hemmagjorda julkort på kattorna i tomtemössor med texten "God jul önskar Shane och Zero". Men det har ni säkert redan räknat ut?

Jag kom att tänka på ämnet eftersom jag inte kan låta bli att titta på sjukt gulliga kattunge-videor på youtube. Tänk att mina vildkatter har varit sådär små och oskyldiga...

Halvtidsbedömning och snökaos

Nu har Linköping tydligen "snökaos", vad fan det nu kan innebära. Det snöar, liksom. Bussarna är sjukt försenade, människor har inte kunnat ta sig till jobbet och bilar har kört i dikena kors och tvärs. Det snöar, liksom. Sen när är det världens undergång? Det finns väl nåt som heter plogbilar? Bilar har väl nåt som heter bromsar? Jag har aldrig fattat den allmänna handlingsförlamningen som följer efter att det har snöat i två dagar. Men, som jag fått höra X antal gånger de senaste veckorna, jag är ju en norrlänning som borde vara van vid snö.

Jag är ledig imorgon och det ska bli grymt skönt med en lång helg. Idag har jag haft halvtidsbedömning, vilket är nåt utav det värsta jag vet. Men jag skröt över mig själv utav helvete kan jag säga, varken handledare eller lärare ska ha en chans att tycka nåt annat än att jag är awesome. Mina handledare på öppenvården är i alla fall helt awesome, och jag tror att många av deras patienter också tycker det. Jag har verkligen hamnat med rätt personer, och jag har fattat hur superviktigt det är eftersom jag nu också varit inom slutenvården ett par dagar. Där kände jag mig dum och i vägen mest hela tiden, jag fick inget bra intryck över huvud taget tyvärr. Men mina handledare ska som sagt ha guldstjärna, och det ska även patienterna som har låtit mig vara med och dela deras värdefulla samtalstider och som låter mig ställa mina ibland dumma frågor.

Nu ska jag krypa ner under täcket och värma mina fötter som hann förfrysa några gånger om när jag väntade 40 minuter på bussen hem.

Skyll inte på praktikanten

Nu har jag varit i Linköping i två veckor, det går undan när man håller sig upptagen. Jag saknar mina nära och kära och mina lurviga djur där hemma, men själva Boden saknar jag inte ett skit. Vad finns det att sakna liksom? Inte ens Åhléns orkar överleva i Boden, det säger väl nånting. Linköping är en fruktansvärt blöt stad, men fin. Jag är konstant fuktig, och inte på det braiga sättet. Det regnar och snöar och slaskar om vartannat. Solen ser man inte till och det blir liksom aldrig riktigt ljust ute. Men jag trivs rätt bra med det av nån anledning, jag saknar inte snön och kylan. Praktiken går fint också, mina handledare är jävligt schyssta och det ska bli trist att lämna dem och åka hem i december.

Att vara room mate funkar också bra, jag och Jossie har kommit in i ett fint flow, men jag har insett hur sjukt trist det är att sova ensam! Särskilt när man ligger på madrass på ett hårt golv... Grymt myssugen blir man, och frusen. Brr.

Älskar felsms!

Det slår aldrig fel, varenda gång jag går in på felsms.com så slutar det med att jag sitter och asgarvar för mig själv. Folk är verkligen hur jävla störda som helst! Jag är i alla fall väldigt väldigt glad att jag aldrig fått ett porrigt sms från nån av mina föräldrar... Eller tvärtom!

Till: Pappa
Sms: Jag drömde att jag hade sex med en tjej, vad vill jag egentligen???
Svar: Kanske du vill prata med mamma om det där.

Förklaring: Jag hade länge haft drömmar om tjejer. Då jag själv är tjej så kändes det lite konstigt eftersom jag aldrig trott att jag var lesbisk. det här smset skulle inte till pappa utan till en killkompis. Nu idag så är jag lesbisk. Det går jättebra!
/Amelia

Till: Mig från pappa
Sms: Skulle jag köpa mer än mjölk älskling? Vill du ha en slick på fittan ikväll???
Svar: Eh, vill kanske inte veta det där!

Förklaring: Fan vad drygt det är att få ett sånt där sms av pappa. Smset skulle till mamma.
/Peter

Till: Brorsan
Sms: Tycker att din snopp ser ut som en litet kotte.
Svar: Jag vet.

Förklaring: Skulle skoja lite med min pojkvän men skickade till min bror som tydligen har en kottsnopp. /Nancy

Life Down Under

Nu har jag varit i Linköping i en vecka. Veckan har varit väldigt bra! Jag har aldrig varit här förut, allt från dialekten till busskort-systemet känns nytt och outforskat för mig. Linköping verkar hittills vara en väldigt fin stad, och människorna är så jäkla trevliga. Plus att dialekten är jättegullig.

Jag har just nu praktik på Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen och det har varit jättebra det också. Mina handledare är jättetrevliga och roliga och jag har redan fått vara med på mycket. Man får också en ganska brutal inblick i psykiatrin, hur det fungerar i verkligheten. Just här i Linköping är det ganska rörigt just nu men jag tror jag skriver ett enskilt inlägg om det så småningom. Det hela handlar som alltid om pengar. Fucking jävla pengar. Hur ska man värdera en människas lidande eller välmående? Det går inte att värdera i pengar, enligt mig, men beslutsfattarna tycker det går utmärkt.

Vädret här är inte så roligt, det är ett evigt regnande just nu och har varit det i några dagar. Jag har dragit på mig en förkylning så i helgen ska jag bara ta det lugnt så jag orkar med nästa vecka. Min kära kompis och numera även room mate Jossi åker till pojkvännen idag så jag har lägenheten för mig själv. Jag ska passa på att göra en utflykt till Coop, dit jag faktiskt hittar, och handla lite mat. Sen blir det en kväll i sängen med böcker, tv och dator och nässpray i högsta hugg. Jag är nyfiken på vad man kan hitta på för roligt här i Linköping men det får vänta tills jag mår lite bättre.

Jag saknar Hanna och kissemissarna, jag skulle gärna ha dem här med mig. Men själva Boden saknar jag inte på något sätt. Jag känner lite som Winnerbäck sjunger:
Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt
Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt.

Mot Linköping

På fredag åker jag ner till Jossi i Linköping för 5 veckor praktik. Det ska bli jävligt roligt att äntligen se hur hon bor, men allt runt omkring är rätt jobbigt. Packa och fixa en massa saker, jag önskar jag hade en slav som kunde fixa allt tråkigt. Jag fick mycket fint i födelsedagspresent för övrigt, det var en helmysig födelsedag. Är skitless på skolan och allt som har med den att göra så jag hoppas praktiken blir intressant och att min handledare är bra. Min älskling har ju också sin praktik så hon kommer nog klara sig fint, vi har ju fixat förhållande på distans förut.

Idag fyller jag år

Grattis till mig!

Riktigt bra lördagsmys

Idag har jag pallrat mig till gymmet för första gången på en hel massa veckor. Jag cyklade och promenerade i en timme, det kändes helt lagom. Till veckan tänkte jag gå på mina första pass på typ en miljon år. Det känns lite läskigt, jag vet inte hur mycket ork jag har tappat och hur uthålligheten är. Men det lär visa sig!

Efter gymmet belönade jag mig med fika tillsammans med Liten, Elli och Hanna. Sen traskade vi tjejer hem till Elli och stirrade i taket en stund, bokstavligt talat. Det är skönt med nära vänner, man behöver inte alltid hitta på så mycket. Det räcker med att stirra i taket. Sen bjöd Elli på delikat middag, makaroner och korv. Vi öppnade också Kinderägg och Hanna fick klart bästa överraskningarna. Nu är vi hemma igen och Hanna spelar Lejonkungen på SNES. Mycket mer än så behövs inte för ett perfekt lördagsmys.

Min enmånadskoll gick förresten väldigt smidigt, alla mina värden är tydligen jättebra och jag har gått ner rätt många kilon också. Mina ärr på magen ser fina ut, det är fem röda streck som inte behöver plåster längre. Vissa menar att de knappt är hungriga eller sugna på nånting efter GBP. Det gäller inte mig, kan jag säga. Jag kan bli vrålhungrig och då måste jag ha mat GENAST om jag inte ska bli sjukt grinig och matt och trött. Å andra sidan blir jag mätt och belåten efter en banan eller en liten yoghurt, så det är inget större problem. Jag är också sugen på saker nästan hela tiden, vilket är lite jobbigt. Men inte på en chokladkaka eller andra söta saker som jag förut inte kunde klara mig utan, däremot är jag sugen på KÖTT. Jag har aldrig känt ett sånt sug efter kött förut, det är helt galet. Kött och chips, det skulle jag nästan kunna leva på om jag fick. Ganska lustigt.

Nu ska jag lägga mig och läsa "Elsas mode", en hyfsat ytlig bok men perfekt lättsam underhållning innan jag ska sussa. Jag har ätit en Plopp (12 gram) och känner mig lite morrig i magen. Helt fantastiskt egentligen, jag har en liten sockerpolis i magen. Eller snarare en liten sockerdominatrix som tar fram piskan direkt om jag syndar. Praktiskt!

Brutalt - The Sequel

Imorse somnade jag om och hann drömma en underbar dröm. Jag drömde att jag, Jessy, Elli och Jossi befann oss i ett varmt skönt land, kanske Spanien. Hur som helst gick vi omkring på en sandstrand och åt glass och drack paraplydrinkar och viftade med tårna i sanden. Så satt vi på en jättemysig bar som låg direkt på stranden, och det fanns snygga solbrända killar som Elli flirtade med. Sen vaknade jag. Det kändes brutalt. Här i Boden har vi just nu SNÖ. Vad är det för jävla skit? Det är faktiskt oktober, inte julafton. Jag vill inte inte inte vara här, jag vill vara på en sandstrand och steka bort mina hjärnceller i solen! Ska det vara så mycket begärt?

Brutalt

Jag var på vårdcentralen för att ta lite prover eftersom jag imorgon kommer att ha en-månads-uppföljning av min gastric bypass.
Onda sjuksköterskan på VC: - Jaha, så du ska göra en gastric bypass?
Jag, med huggtänderna framme: Nej...jag har gjort en.

Det kändes ju skitkul, verkligen. Om jag nu trodde att jag närmade mig det smalare stadiet så blev jag brutalt nedtagen på jorden igen. Oh well. Jag får träna hårdare helt enkelt.

Biggest Loser

Jag och Hanna sitter och kollar på Biggest Loser. Först amerikanska versionen och sedan svenska. Jag är rätt glad att jag inte går ner i vikt på det sättet, även om jag är grymt avundssjuk på dem som tappar tio kilo på en vecka. Springa tills man spyr över hela löpbandet och sig själv, och bara fortsätta springa genom spyan... Svenska versionen är ju jävligt mesig jämfört med den amerikanska, jag skulle gärna ha Jillian som min personliga tränare, hon får abusa och skrika åt mig hur mycket hon vill bara för att hon är så jävla snygg. Det blir ju lite tråkigare när ingen i varken svenska eller amerikanska versionen är snygg över huvud taget. Jag saknar Tara, hon är het som fan. Det var hon även som tjockis, men det är extra fascinerande att se skönheten växa fram genom fettet. Det är väl nåt sånt jag hoppas kommer kunna hända med mig! Just nu går det långsamt med viktminskningen, men snart törs jag titta in på gymmet igen så då hoppas jag det blir skillnad! Imorgon ska jag ta prover inför månadskontrollen. Jag hoppas alla prover ser fina ut, och att det inte är den där nervösa nybörjaren som jobbar på vårdcentralen. Om det är han så ska jag psyka ut honom som fan. Om jag hinner innan jag svimmar alltså.

Mitt nya favvomellanmål

Froosh är mitt nya favvomellanmål. Det är frukt på flaska helt enkelt. Lätt att ha med sig, gott att dricka, och jag kan dricka det utan att må konstigt eller dåligt på nåt sätt. Perfekt. Synd bara att utbudet i butikerna är så jäkla dåligt. Den finns på Shell för dyra dyra pengar och bara en enda sort. Bättre kan dom!

Katterna har fått present

Jag har köpt nånting som jag velat köpa jättelänge, nämligen en elementsäng till katterna. Jag tycker de är så fina, och jag hittade en som matchat klösmöbeln vi redan har. Första bemötandet från katterna var total ignorans. Det enda de brydde sig om var lådan den kom i. Jäkla kattskrällen. Men nu har Zero fattat galoppen och ligger och myser i elementsängen. Han är så gullig. Nicki blir lite nervös när kisse ligger så nära, men hon är en så snäll hund.

Nybakat, kom och smaka!

Jag har bakat en ohyggligt onyttig smaskig kaka, som jag inte kan äta nåt av utom pyttepyttesmå bitar. Så nu behöver jag frivilliga som hjälper mig att äta upp den! Alla som kan tänka sig att offra sig vet var jag finns. Obs, den är inte vacker men den är verkligen skitgod. Jag önskar jag kunde svulla i mig hela själv. Bara så ni vet.

Måndagsmys

Hanna har jobbat kväll. Nu är hon hemma igen och jag har fixat måndagsmys som jag kan äta, det vill säga milkshake/smoothie. Det är mitt favoritrecept, lätt. Ingredienser: vad tusan du vill. Mixa alltihop. Mumsa på. Jag tog mjölk, lättglass, jordgubbar, hallon och blåbär. Obs: det är inte milkshaken på bilden som har skrivit inlägget. Jag är bara för lat för att ta en bild på min egen. Dessutom har milkshaken på bilden uppenbarligen kolasås. Min har ingen kolasås.



Gud vad jag önskar att min milkshake hade kolasås.

Det var äkta hårrår

Jag blir otroligt less på hår-debatten. Den känns så gammal, så stött och blött ur alla vinklar. Jag stötte nyss på den i en blogg, och även igår på Aftonbladets hemsida. Argumenten är så extrema och klappa-på-huvudet-nedlåtande så jag blir galen, från båda sidor. Jag tycker personligen inte pälsväxt på människor är attraktivt. Och jag skiter i om anledningen till det är patriarkatets förtryck, min könsstereotypa uppfostran, tjejtidningarnas utseendehets eller nånting annat. Jag rakar, ansar, vaxar, pincettar, och jag trivs jävligt bra med det. Jag har även låtit bli under ganska långa perioder, helt enkelt skitit i det för att jag blev lat. Det är fördelen med distansförhållande, när man pratar i telefon så kan man påstå att man står på alla fyra iklädd Victorias Secret-underkläder och villigt knullrufs fast man egentligen slöar i soffan med håret i en skitig tofs iklädd nötta mjukisbyxor och en enorm chipspåse i famnen.

Hur som helst, jag har en tjej som får göra hur hon vill med sitt hår överallt på kroppen, och för henne får jag göra hur jag vill med mitt fluff. Men jag väljer att raka, ansa, vaxa, pincetta, även om Hanna befinner sig 85 mil bort och ingen annan ser resultatet än jag, och knappt ens det. Det får mig att känna mig fixad, snygg och fräsch och jag gör det för min egen skull, inte för någon annan. Och om jag gör det för nån annan, varför skulle det vara fel? Varför är det fult och ofeministiskt att göra sig snygg för den man älskar (eller en sjukt het brud på krogen för den delen) om det gör en glad och får en att känna sig foxy? Dessutom känns kläderna så otroligt mycket skönare mot nyrakad hud än när det ligger ett lager hår emellan. Men det är ju en smaksak.

Aftonbladet påstod att hårigt var på väg tillbaka. Det tror jag knappast, men om det är tillbaka så är det ingen trend jag vill haka på. Trots tröttsamma stereotyper om håriga flator. Det är ungefär som tjejer som fäller nedlåtande kommentarer om andra tjejers bröstförstoringar, varför ska man bry sig egentligen, om tjejen mår bättre med sig själv efter operationen? Jag funderade förut på att göra en bröstförminskning, och jag har minsann aldrig mött några snipiga kommentarer på grund av det. Tydligen är det helt okej att vilja ha mindre bröst, men inte större. Och varför inte då? Stora rattar och små rattar är väl precis lika naturliga, och förminskade och förstorade tuttar är väl precis lika plastikopererade? Same shit, different boobies. För min egen del fäller jag precis lika många fittiga kommentarer som alla andra om sillisar, men det bottnar ju i att jag innerst inne är avundssjuk som fan på att deras tuttar står upp även när de ligger ned, till skillnad från mina gigantiska naturliga bomber, som snart kommer bli långa och fladdriga som kängus pung om jag går ner så mycket i vikt som jag vill. Ja, tänk vad naturlig och stolt jag skulle känna mig där jag gick med pussyhåret fladdrande i vinden och tuttarna lindade kring halsen som en scarf. Så jävla fin, verkligen.

Om du håller med, eller om du tycker att jag är helt ute och cyklar, får du gärna droppa en kommentar, det skulle vara kul att veta vad andra tycker.

Så gott!

Jag har just ätit hemgjort potatismos med varm korv (utan skinn) och lite ketchup och gurksallad. Så. Jävla. Gott. Och idag fikade jag och Hanna med Elli på stan och då åt jag morotskaka. Ungefär en halva av den minsta biten, och det gick bra. Gott! Jag blir så glad för varje sak jag kan äta utan att må illa eller få ont i magen, hittils är det faktiskt det mesta. Det är ju inte så mycket jag får prova än så länge, men jag är glad för varje ny smaksensation. Imorgon blir det eventuellt överkokta makaroner. Det är min lilla lycka!

The Real L Word får mig verkligen att vilja flytta till Los Angeles. Snygga tjejer överallt! Jag skulle behöva bära haklapp för jämnan.

Bed Head

Eftersom synnerligen lite pengar går åt till att äta nuförtiden så har jag unnat mig nåt jag velat ha väldigt väldigt länge. Jag har köpt schampo, balsam och hårspray från TIGI Bed Head. Jag har velat köpa Bed Head-produkter hur länge som helst men alltid varit för snål eller för fattig. Men nu har jag beställt dem så det är bara att vänta. Tills dess får jag nöja mig med gamla vanliga Head&Shoulders. Jag älskar för övrigt namnet Dumb Blonde, med tanke på vad jag presterade på senaste inlämningsuppgiften stämmer det rätt bra. Dessutom är mitt hår slitet som fan så det behöver nån slags dunderkur. Eller egentligen en klippning. Men jag vet inte vad jag vill göra med mitt hår så därför väntar jag.

Mosmat is the shit

Äntligen funkar blogger, har inte kunnat skriva på en hel massa timmar. Idag skulle jag skriva en omvårdnadsplan men jag hamnade på nåt märkligt sätt på HM och shoppade en kofta, ett linne och ett par byxor. Omvårdnadsplanen blev färdig och inskickad ändå, jag är ganska skillad på att jobba under press.

Idag har jag övergått lite smått från flytande föda till mosmat. Jag stuvade potatis och stekte isterband (utan skinnet). Det var jävligt gott! Åt lite för mycket och blev lite diffust illamående, men det går alltid över efter en liten stund. Jag vet dock inte hur jag ska lösa grönsaksfrågan. Jag måste ju få i mig grönsaker, men grönsaker i mosform, hur kul känns det? Lite som att äta grönt kräks. Men så har jag ju tänkt om nästan allt jag ätit de senaste 42 (!) dagarna. "Det här ser ut som orange kräks. Det här ser ut som brungult kräks. Åh titta, rosa kräks med nån slags klumpar. Nej det var visst yoghurt." Allting man mixar liknar oundvikligen kräks, och har man väl börjat tänka tanken känns det rätt jobbigt att äta upp det sen. Men det går!

Jag går knappt ner nåt alls i vikt just nu och jag får ju inte gå till gymmet, det känns lite tjatigt med de eviga promenaderna. Särskilt när de tas i sällskap med en hund som kan lägga sig på rygg i protest om han tycker tempot blir för högt. Jag ska köpa en gammaldags skrinda att dra honom i så blir det nog bra.

Jag och hjärtat har börjat kolla på The Real L Word. Ungefär som The Hills fast med en massa flator. Det verkar vara en kul serie, massa intriger och några heta brudar, men jag får värsta komplexen av såna serier som är fulla av perfekta power dykes som slänger sig med värsta uttrycken som Futch och Fupa och känns lite allmänt överlägsna alla andra.

Futch: en femmig tjej som tror att hon är butch men som egentligen bara är en tjejig tjej med kort hår.
Fupa: Fat Upper Pussy Area.

Och så lite om höjdpunkten i mitt matfixerade liv, det vill säga Idol. Jag blev grymt glad över att Elin och Sassa fick wild cards, de är så jävla begåvade och snygga, helt rätt val. Ganska trist att Björn inte fick något, nu har norrbotten inte en enda representant i fredagsfinalerna. Men men, bättre lycka nästa år. Jag fattar inte varför folk verkar gilla Alice så mycket, värre slakt på Paramores musik har jag aldrig hört! Jag tycker hennes röst är grymt obehaglig att lyssna på.

Nu hoppade kattfan på tangentbordet och ställde till nåt så det är bäst att jag publicerar innan allt försvinner. Han hoppade även omkring när jag skrev omvårdnadsplanen, jag hoppas att han inte har infogat nåt eget kreativt i texten, typ "FE%&YYGFCG". Det vore inte otroligt, om man säger så. Det kan ju undvikas om man läser igenom arbetet noggrant, men jag har aldrig varit ett fan av att överarbeta saker och ting. Hakuna matata.

Om flickvännen har pms...

Spraya 2 gånger på nära håll, och spring utav helvete.

Gastric Bypass-bilder

Nu ska jag sätta in några gastric bypass-relaterade bilder som jag lovade. Inga före- och efterbilder än så länge, förhoppningsvis i framtiden när man kan se nån skillnad... Är så jävla less på flytande kost nu, men på fredag får jag äntligen börja äta mosmat. Barnmatshyllan, here I come!

Såhär ser jag alltså ut inuti numera.


Dripp-dropp, de var helt kåta på att sticka hål i mig.


Massa goa smärtstillande fick man i alla fall för besväret.



Jag vinkar till publiken från min sjukhussäng. Det låg två andra kvinnor i samma rum, de verkade också må relativt bra.



Dagen efter operation. Fem små titthål. Min mage ser ut som en badboll på grund av svullnad och eftersom de sprutar in en massa gas i magen under operationen som inte hunnit hitta ut än. Nu snart två veckor senare är magen betydligt mindre.



Lite närbild på titthålet.


Ca 20 häftklamrar pillade distriktssköterskan ut ur min mage. Det gjorde inte så ont som det ser ut, men fan vad skönt att bli av med dem. Nu har jag bara fem plåster på magen över mina fem små "revor".


De blodförtunnande sprutorna jag var tvungen att sticka i magen sammanlagt 12 gånger. Mamma var tvungen att hjälpa mig för jag tyckte det var så extremt obehagligt, men de sista tog jag alldeles själv. Igår tog jag den allra sista, alltså inga mer sprutor för mig!

Tankar på tuttar

Som det homotroll jag är så är det kanske inte förvånande för någon att jag tänker en del på tuttar, men just idag tänker jag mest på mina egna. Jag är verkligen bekymrad för att mina tuttar kommer att lida av att gå ner så mycket i vikt som jag förhoppningsvis kommer att göra. De har redan blivit lite mer innehållslösa, och jag har ju bara börjat. Jag vill inte ha två vidriga ica-kassar som jag måste rulla ihop och knöla in i bh:n. Livet är för kort för att genomlevas med fula tuttar, det är bara så. Och stora tuttar är över huvud taget jävligt överskattat. Det är bara jobbigt och smärtsamt. Lägg två handbollar i bh:n och dra ut på joggingtur så får man ett hum om hur det känns. Jag har faktiskt haft riktigt fina tuttar en gång i tiden, när jag var 12-13 år och de ganska nyss hade ploppat fram. Vilket jävla slöseri, för då var det minsann ingen som fick klämma på dem. Det här kan ju tyckas vara värsta i-landsproblemen, och det är det! Men man måste få ha såna också, när man inte orkar tänka på de större och jävligare problemen såsom svältande barn och valresultat.

Tips på soppa

På 8 dagar hinner man prova väldigt många soppor. De flesta har faktiskt smakat skit. Absolut skit. Men mamma tipsade mig om Felix djupfrysta färdiga soppor, så jag var ju tvungen att prova dem också. Och de var skitgoda! Jag blev extremt glatt överraskad faktiskt. Jag har bara smakat Norsk fisksoppa och Potatis- och purjolökssoppa men de var båda jättegoda, betydligt godare än vad de låter på namnen. Så de tipsar jag verkligen om ifall man känner sig lat eller orkeslös. Den 1a oktober får jag börja med purékost, då blir det mosad banan och potatismos! Tänk att man kan längta så efter potatismos, det är ganska märkligt.



Om två dagar får jag ÄNTLIGEN sluta med sprutorna. Sen jag opererades har jag varit tvungen att ta blodförtunnande sprutor eftersom risken för blodpropp är såpass hög. Och att sticka mig själv i magen har faktiskt varit det svåraste hittils. Min vanliga strategi när jag blir stucken är annars att titta bort och blunda, men det funkar ju inte riktigt när man ska sticka sig själv. Man måste ju se vart man sticker så sprutan inte hamnar i tutten eller på nåt annat dumt ställe. Mamma har varit tvungen att hjälpa mig nästan alla gånger, men de två senaste gångerna har jag stuckit mig helt själv. Jag är otroligt glad att jag inte har diabetes och måste sticka mig varje dag. Men om det var så, så antar jag att jag skulle vänja mig rätt fort.

I torsdags var jag på vårdcentralen och tog bort häftklamrarna i magen. Det såg häftigt ut! (He he he). Som en häftapparatsolycka ungefär. Jag har tagit kort som jag ska lägga upp i bloggen när jag ids (ids är världens bästa ord). Jag är förresten sjukt glad för allt pepp som jag fått av alla möjliga människor. Det hjälper verkligen enormt! Det får mig att känna att det är värt alla soppor och andfådda promenader.

Något helt annat

Kanske dags för ett inlägg som inte handlar om mitt nya liv. Jag har ju inte skrivit en enda rad om årets Idol! Ingen kan förstås knäcka Mariette Hansson, hon är och kommer alltid vara helt fucking fantastisk, men det finns ju ändå en del pärlor i årets startfält. Jag blev grymt besviken på att varken Therés eller Sanne från Boden gick vidare till kvalet trots att de gjort så grymma sånginsatser. Men Björn Nagander gick i alla fall vidare och honom hejar jag absolut på. Min absoluta favorit är Elin Blom. Begåvad, skitsnygg, underbar dialekt, älskar finlandssvenska! Det är lite lagom sexigt och samtidigt lite intimidating (finns inget ord på svenska som passar lika bra). Lite skämmigt bara att man börjar bli så gammal, bruden är född 1994, lammkött med andra ord!
Jay Smith är också en skön kille, och Sassa och Linda är också favvisar hos mig. Resten kan man ha eller mista så att säga, och hur vissa kom med måste vara resultatet av en kollektiv hjärnblödning hos juryn.

Utav de två tjejerna som tittarna ska rösta på så hejar jag på Madeleine för hon verkar så jäkla gullig och jag tycker hon har en bättre sångröst. Nu hoppas jag bara att rätt personer får tävla mot varandra i kvalet, förra året var själva startfältet en katastrof med Clara, Moa och Mariette tävlade i samma omgång, och av dem kom bara Mariette vidare. Och i andra kvalomgången för tjejerna tävlade de trista typerna. Så får de inte göra i år för då måste jag bli pissed. De leker faktiskt med min fredagsunderhållning, och nu när jag är så sjukt svag och orkeslös som en gammal pensionär så behöver jag mina trogna tv-program.

Jag kämpar på

Nu har det gått några dagar. Jag har orkat sitta vid datorn men jag har varit tvungen att spara energin till det förbannade skolarbetet som jag är så less på. Igår hälsade jag på på jobbet och bjöd mina fina jobbarkompisar på tårta. Jag saknar verkligen att jobba, är så less på att plugga på det här sättet. Plugga distans suger kuk! Jag önskar jag hade ett riktigt jobb så jag fick vara sjukskriven i de tre veckor som jag ju faktiskt egentligen är sjukskriven just nu. När man pluggar är det inte ett alternativ, hur jävligt man än mår. Ingen kommer göra mitt skolarbete åt mig, skit samma hur jag mår. Så det är bara plugga vila äta promenera. Jag älskar att lära mig nya saker, jag vill alltid lära mig mer men att plugga på universitet är grymt överskattat.

Hur som helst, de rullade alltså in mig i operationssalen förra torsdagen. Jag fick hasa över till operationsbordet och sen började de droppa narkosmedlet i droppet. Jag fick andas i en syrgasmask och sen påstod de att jag började känna av sömnmedlet. Jag hann tänka "det gör jag ju inte alls!" och sen blinkade jag yrvaket mot en röst som sa: "välkommen till post-op, operationen gick bra!" Märklig känsla! Jag hade ingen aning om hur lång tid som gått.

När jag vaknade kändes magen som en enorm spänd badboll. Jag vågade inte röra mer än huvudet och dra upp benen litegrann, munnen var så torr så jag knappt kunde svälja och jag hade kvar den äckliga masken. Så låg jag och växlade mellan slummer och vakenhet, blick stilla, i åtta timmar. Det mest spännande som hände under dessa åtta timmar var att jag en gång fick hjälp till toaletten (jag svimmade nästan av ansträngningen!) samt att jag fick ett glas vatten som jag skulle peta i mig så gott jag kunde med en tesked. Jag är ändå glad att jag mådde så "bra" att jag faktiskt hade tråkigt, och inte som vissa i sängarna bredvid som stönade och skrek av smärta eller hulkade sig igenom dagen av illamående. Det var dock väldigt obehagligt att andas, det kändes som att jag inte fick nog med luft i lungorna. Det satt i flera dagar, jag har känt mig ganska andfådd och klen.

Vid åtta på kvällen när jag pratade med mamma i telefon kom hon på den briljanta idén att jag skulle be om att få en tv till min säng. Som tur var hade de en ledig så jag såg idol och sen filmen Patrioten med Mel Gibson. Jag råkade zappa in på ett program om en tjej som efter en väldigt enkel operation fick köttätande bakterier i operationssåret, men det zappade jag bort från jävligt fort kan jag säga. Jag var nog rädd för att de skulle upptäcka en läcka i mina nya kopplingar i magen.

Jag kollade på tv nästan hela natten och sov bara i tjugo minuter åt gången ungefär. Dels hade jag svårt att andas, magen spände, och jag hade en automatisk blodtrycksmanschett som nöp mig stenhårt runt armen exakt en gång i timmen. Jag tog mig upp till toaletten, petade i mig vatten, och annars hände inte mycket. Fredag morgon blev jag nedrullad från post-op (Scrubs-perspektiv!) till vanliga kirurgavdelningen och slapp EKG-sladdar, blodtrycksmanschett och syremättnadsklämma, men droppställningen fick jag dras med.

Villkoret för att få åka hem var att jag kunde dricka 1,2 liter, för om man kan det så ser de att kopplingarna i tarmarna håller. Och jag fick i mig det jag skulle och mamma hämtade mig vid 18-tiden på kvällen. Resan hem var en skumpig mardröm, jag fick lägga mig raklång på sängen och höll sen inte på att ta mig upp igen. Men jag har kämpat på sen dess och det blir bättre och bättre för varje dag. Bara jag orkar lägga in i datorn så ska jag lägga upp några bildbevis också. Men nu måste jag hinna till banken en sväng för att fixa Euro till min kära mamma som åker utomlands på lördag.

Hemma igen: The Short Story

Nu är jag hemma igen, jag kom hem igår kväll. Jag ska orda mer om det när jag har lite mer ork och lite mindre ont i magen. Det är jobbigt att sitta, stå och ligga i samma position alltför länge, magen känns helt spänd och hopklämd som att jag först gjort ett grymt magpass på gymmet och sen tryckt i mig fyra pitepaltar utan att tugga dem först. Ingen skön känsla, men det är bara att vänta på att det blir bättre.

Jag kom till sjukhuset klockan 07.00 i torsdags, det var jag och tre andra som skulle göra samma operation. Mamma och Hanna var med som stöd. Jag fick väga mig och kunde konstatera att jag gått ner ca 13 kilo! Vågen var inte digital (hej stenåldern) så det var lite på ett ungefär, men jag behövde definitivt inte vända i dörren. Jag fick klä mig i sexig bak-och-fram-skjorta och enorma granny-panties och krypa ner i sjukhussängen, och de kollade temp, blodtryck och kopplade upp mig till ett dropp. Jag var konstigt nog inte så nervös, jag vet inte varför. Kanske för att sjuksköterskorna och undersköterskorna var så himla snälla och trygga och proffsiga hela tiden. Jag fick pillra ut mina älskade piercingar och eftersom jag var nummer två att opereras fick jag ganska snabbt skjuts i min säng till operationssalen medan mamma och Hanna fick åka hem och försöka fördriva dagen. Det var nog värre för dem än för mig. Jag var inlagd senast när jag var sex år och har aldrig blivit sövd, så det var helt nytt alltihop. Narkossköterskan var lite butch och rejäl och snygg och pratade bort mig ganska bra medan hon kopplade upp mig till lite olika maskiner. Sen var det bara att rulla in i själva op-salen och hoppas på att man var redo.

Det får nog räcka så för idag, jag ska vila en liten stund och sen se Notting Hill. Det kommer ta tid innan jag lär känna min nya mage ordentligt, vi vet inte riktigt var vi har varandra än. Men jag ska ta mina värktabletter nu så den blir lite extra snäll mot mig ikväll. Jag tar sammanlagt 12 tabletter plus en spruta per dag nu, men efter sisådär två veckor kommer det bara vara tre tabletter och inga sprutor. Jag är glad att jag inte är särskilt nålrädd i alla fall, så länge jag slipper se när de sticker. Under dessa dagar har jag blivit stucken i händerna, insidan av handleden, armvecken, sidan av armen, benet och magen. Jag tror det var alla ställen i alla fall...Men som sagt, fortsättning följer. Jag ville bara skriva lite att jag är okej och inte kolavippade på bordet.

Gastric bypass imorgon!

Imorgon bitti klockan 07.00 ska jag infinna mig på sjukhuset för min gastric bypass. Jag har inte hunnit bli så nervös än. Det enda jag är riktigt riktigt nervös för är att jag inte ska ha gått ner tillräckligt mycket i vikt. Då skickar de hem mig direkt. Jag skulle bli så jävla...ja...jag hittar inte ens nåt bra ord. Jag skulle gå och gräva ner mig, jag har kämpat så jävla jävla hårt. Igår drack jag bara en påse, 100 kalorier, på hela dagen, och dagarna innan har jag hållit mig till två eller tre. Idag har jag druckit tre vidriga extrema näringsdrycker för att kroppen ska orka med påfrestningen som operationen innebär. Jag vill det här så jävla mycket, och jag orkar inte vänta längre och skjuta upp operationen på obestämd tid. Då skiter jag i att äta över huvud taget tills jag får operera mig. Min kropp älskar sitt fett, som sagt.

Nu ska jag försöka sova. Önska mig lycka till och håll tummarna för mig imorgon, det lär jag behöva! Och massa kärlek till min älskling och min mamma som är de bästa stöd man kan ha i världen! Och massa kärlek till mina katter, jag vet inte om de är så mycket stöd men de är ju väldigt gulliga och de käftar åtminstone inte emot och säger en massa dumheter, vilket är mer än man kan säga om somliga människor.

Vi ses i marschallens skugga!

Soppa på en spik

Nedräkningen har börjat. Bara två dagar kvar med äckliga Nutrilett, sen en dag med näringsdryck som jag hört ska vara dubbelt så äckliga, och sen är det Dagen D. Då lägger jag mig under kniven. Jag har fördrivit tiden med att laga tre olika soppor, mixa dem och frysa ner den. Efter operationen får jag bara äta flytande föda i två veckor, och soppor man gör själv är både godare och näringsrikare än sån där skit man köper på påse. De innehåller för lite protein så ska man äta dem måste man mixa ner några korvbitar eller nåt annat långsökt. Bättre göra soppa från scratch. Jag har gjort en fisksoppa, en köttfärssoppa och en korvsoppa. Jag smakade av dem med tesked och alla tre blev så förbannat goda. Jag är en mästare på soppa helt enkelt, synd att jag nästan aldrig brytt mig om att göra soppa förut. Men det ska det förhoppningsvis bli ändring på i framtiden.

Det är svårt att tänka sig att jag varit hungrig i en månad. På en månad har jag inte känt mig riktigt mätt en enda gång. Jag fattar inte hur jag klarat det om jag ska vara ärlig. Inatt drömde jag att jag fuskade, jag bara åt och åt och när jag vaknade skämdes jag som fan innan jag kom på att det bara var en dröm. That's just weird.

Lite perspektiv

Jag och Hanna kollar just nu på "Världens fetaste familjer - och jag" som handlar om en kille som åker runt och hälsar på några av världens fetaste familjer. En kille i dokumentären, som vägde ca 300 kilo, sa: "Det känns ju pinsamt när man går på toaletten och måste be om hjälp med att torka sig själv. När man nått det stadiet vet man att det är dags för en förändring."

Det verkar alltså som att jag är alldeles för tidigt ute med min livsstilsförändring, eftersom jag klarar av att torka mig i röven alldeles själv! Där ser man.

Upp och ner, ner och upp.

Som rubriken antyder går det upp och ner i stämningsläget och humöret. Till skillnad från igår känner jag idag lite jävlar anamma, att nu fan måste jag kämpa den här sista veckan. Jag vägde mig imorse hemma och vågen påstod att jag vägde 4 kilo mindre än igår, vilket vore fantastiskt om det vore sant men min våg är ganska knäpp så nu litar jag inte ett dugg på den. Jag ska också förtydliga lite vad jag egentligen håller på med, så min blogg inte framstår som en av dessa hemska bloggar som promotar ätstörningar. Vet man inte bakgrunden så verkar min kosthållning och mina tankar just nu extremt störda.

Den 16e september, alltså nästa torsdag, ska jag göra en gastric bypass, alltså en viktminskningsoperation. Inför den här operationen måste jag klara av att gå ner en jävla massa kilo, och jag får enbart äta måltidsersättningar och dricka vatten. Totalt ska jag hårdbanta så här i fyra veckor och nu har det gått lite mer än tre. Om jag inte lyckas gå ner alla kilon till operationsdagen får jag inte operera mig, utan jag får vänta på en återbudstid och måste fortsätta med dessa vidriga Nutrilett.

Det är alltså därför jag dribblar med kalorier och promenader till galenskapens gräns. Jag vet att det är helt vansinnigt att äta 200 kalorier så det ska jag faktiskt inte göra, men däremot 400. Det är också vansinnigt men då tar jag mig runt, förhoppningsvis. Jag längtar så mycket till operationsdagen även fast jag vet att det kommer bli helvetiskt jobbigt därefter också fast på ett annat sätt. Då har jag åtminstone valmöjligheter, jag behöver inte dricka pulverblask som åker jojo i halsen.

Så är det alltså. Status idag är hungrig, sugen och ännu mer hungrig och sugen. Jag köpte en liten chipspåse till Hanna för den hade Roast Ox-smak och jag ville så gärna smaka den så hon fick smaka den istället...Så kan det vara. På den positiva sidan är jag i alla fall väldigt stolt över min självdisciplin som jag inte visste att jag hade. Men jag lovar, om det inte vore för att jag hade ett slutdatum skulle jag hetsäta precis allt tills min mage sprack, och sen äta lite till. Klarade jag av att byta hela min livsstil på ren vilja skulle jag göra det, men jag orkar inte vilja hela livet. Men nu ska jag inte orda mer över detta, för jag ska fortsätta kolla på Idol. Ingen kan jämföras med Mariette, men ett par snygga talangfulla tjejer har i alla fall gått vidare. Det ska bli spännande när man får se auditions från Luleå.

Deppig

Idag var jag till vårdcentralen för att väga mig. Vågen, den satans vågen, berättade att jag gått ner ETT kilo den här veckan. Ett kilo. Det är fan ingenting. Det är patetiskt. Det är skit. Jag blev så jävla förödmjukad och förbannad och ledsen och less. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag har levt på 500 kalorier om dagen i tre veckor och tränat eller promenerat eller både och, varenda jävla dag. Jag vet inte vad jag kan göra mer förutom att motionera mer och äta mindre. Idag har jag gått extra långt och bara ätit 200 kalorier. Fy fan vad sjukt det är. Jag är redan hungrig varje dag, matt och orkeslös och har nära att bli irriterad hela tiden, och kan inte koncentrera mig på skolan.

På en vecka måste jag gå ner 7 kilo. Hur ska jag klara det? Jag känner mig värdelös och dålig och fet och jag kommer inte ifrån de tankarna. För två veckor sen tänkte jag att den som inte går ner i vikt på den här dieten definitivt måste fuska, och nu står jag här själv och går inte ner nånting. Jag har aldrig tagit på mig själv så mycket som under dessa tre veckor, och nu menar jag tyvärr inte på det porriga sättet. Jag stryker, nyper, klämmer, känner på mig själv för att känna om det kanske känns lite lite smalare här, kanske lite lite mindre där. Sjukt sjukt sjukt. Men den här veckan gäller det. Jag får inte tappa sugen. Tyvärr har jag redan tappat den men jag får väl hitta den igen då. Den 16e september gäller det, allt innan dess är bara fluff. Jag får väl gå till jobbet och sno en hög urindrivande och laxermedel så blir jag lika tom och torr som en gammal skinnbit. Jag har kastat alla vettiga tips över bord som ni kanske märker. Det vågen säger betyder allt. Vågen är gud. Fan ta vågen.

Dagens delikatess: vatten!

Jag orkar inte blogga särskilt mycket, det enda jag tänker på är ändå mat, vikt, och alla versioner som finns av dessa två ämnen. På torsdag ska jag väga mig nästa gång, jag har hittils gått ner 6,4 kg på två veckor vilket får anses som jävligt bra. Jag är så sjukt less Nutrilett så det finns inte. Smaken kan beskrivas som mjöl utblandat i vatten med en touch av choklad. Det ger väldigt dålig ork, sjukt äcklig andedräkt, muntorrhet och ett sug efter i princip allt som man kan äta. Men ingen jävel kan säga att det inte funkar! Det funkar om man håller ut och inte fuskar. Utöver Nutrilett dricker jag kranvatten, helt vanligt kranvatten. Ibland när jag känner för att lyxa till det köper jag Loka eller Ramlösa, och under dessa 2.5 veckor har jag ätit ett par morötter och några gurkskivor också. That's it. Jag tar minst en promenad per dag och försöker träna på gymmet varannan dag från och med i fredags eftersom jag känner mig stressad över att inte gå ner tillräckligt. Det är helt galet egentligen.

Jag åkte till Luleå och besökte skolbiblioteket och på Campus finns Subway, och jag älskar Subway-mackor. Det är förstås big no-no precis som allt annat men jag köpte en rostbiff-macka till Hanna. Jag vet inte exakt varför men det ger nånting att se andra äta goda saker. Nu är det bara exakt sju dagar kvar av denna min allra sista bantningskur. Sju dagar, det måste jag klara. Jag uppskattar alla pep-talk jag får, det är det som får mig att orka tvinga mig själv att fortsätta. Bit ihop eller bryt ihop, eller vad säger man?

För övrigt har jag ingen praktikplats till nästa praktikperiod i november, bara för att jag bor i fucking Norrbotten. Allvarligt talat, vart söker sig norrbottningarna när de mår psykiskt kasst? Det finns ju inte ett jävla ställe utom Sunderbyn och där tar de inte emot mig eftersom de har smockat med studenter eftersom, som jag sa, det finns fan inget annat. Jag orkar inte åka till Piteå igen, det funkar bara inte. När jag hade praktik där steg jag upp 04.30 på morgonen, kom hem vid 20 på kvällen och betalade 2000 spänn i busskort som jag inte fick igen eftersom skolan tyckte praktikplatsen låg för långt bort. Bullshit!

Kursträff i Skellefteå

Imorgon är det kursträff i Skellefteå igen. Det ska bli riktigt kul eftersom vi inte har nån jobbig tenta eller seminarium att stressa upp oss inför. Jag har jobbat långhelg så jag känner mig rätt seg, och det är fruktansvärt svårt att inte trycka in allt möjligt gott i munnen när man är på jobbet. Jag vet inte varför men på jobbet är det mycket svårare än hemma. Men jag har hållit mig till min strikta diet och det är jag stolt över. Nu ska jag försöka sova så jag orkar upp imorgon bitti. Mer spännande än så blir det tyvärr inte.

- 4 kilo!

Idag ställde jag mig på vågen, och det visade sig att jag hade gått ner 4 kilo på bara en vecka! Det kändes jävligt bra. Nu är det bara att fortsätta framåt! Flera har sagt att jag är duktig och jag känner att det behöver jag verkligen verkligen höra just nu. Känner att jag har ovanligt nära till att bli snäsig och irriterad, dessutom har jag en förjävlig andedräkt och om jag inte äter när jag ska får jag grymt ont i huvudet och blir vimsig i huvudet. Igår var jag på gymmet och genomförde lite "lätt träning" för att skona min häl. Jag cyklade, rodde och gjorde lite styrketräning. Jag kände mig ganska svag och det kändes som att jag inte kunde ta i det lilla extra, då blev det lite snurrigt i huvudet. Men jag ska kämpa på och visa att jag har nån sorts karaktär. Jag vet i alla fall att jag kan bli jävligt envis när jag känner att jag har nåt att bevisa, och det har jag verkligen nu. Jag har dessutom köpt nya skor som förhoppningsvis ska skona min onda häl.

Jag letar med ljus och lykta efter musik som är bra att träna till. Jag är öppen för alla förslag, för när jag har musik som dunkar i öronen är det lättare att ta ut stegen lite extra. Det gör inget om det är en hjärndöd låt, bara den pushar. Nu ska jag snart tvinga ut hundarna på en rask promenad. Nicki behöver aldrig tvingas men Strauss har en tendens att protestera om han tycker det går för fort, ibland genom att helt enkelt lägga sig ner mitt på vägen. Då får man istället träna genom att dra en knubbig hund och det kanske också bränner några kalorier?

Mina favvoträningslåtar just nu:
Lady Gaga - Telephone, Bad Romance
T-Pain - Church
Maskinen - Alla som inte dansar
Jessy Matador - Allez Olla Olé
Flo Rida & David Guetta - Club can't handle me
Shakira - Waka waka
Ke$ha - Tik Tok
Black Eyed Peas - I gotta feeling
Baseballs - Love in this club
Groove Coverage - Poison

Hälsporre och självplågeri

Bland allt annat som händer i livet har jag troligtvis fått hälsporre. Det gör vansinningt ont under vänster häl när jag går och det har varit så i flera dagar. Det kommer vid en extremt dålig tidpunkt, jag är satt på världens bantningskur och måste gå ner en hel massa kilo och då kan jag inte ligga i soffan och sega, jag måste helt enkelt röra på mig. Så ikväll får det nog bli en tur till gymmet för cykling och roddmaskin, som skonar hälen.

Bantningskur som sagt, den klassiska Nutrilett-kuren. Fem påsar äckligt pulver blandat med vatten per dag, och utöver det vatten. Jag tänker i princip inte på nåt annat än på mat. Isterband, potatisgratäng, wok, köttbullar, halstrad fjällsik, grillspett, lasagne; det tänker jag på konstant. Om det här självplågeriet ger nåt resultat får jag se på fredag, då har jag hållit på i en vecka och ska ställa mig på vågen. Men det är som mamma säger, det här är absolut sista gången i mitt liv jag bantar. Aldrig nånsin mer ska jag göra det, så det gäller bara att hålla ut.

Det är rätt jobbigt att gå ut med mamma som redan gått ner 20 kilo och springer ifrån mig ganska direkt, men nu är hon bortrest så jag får ta tag i det själv.

Att banta får en verkligen att inse hur mycket i livet som är upphängt och fokuserat på mat. Vad gör man när man träffas och umgås om inte tar en fika, en grillkväll, lagar middag tillsammans, bjuder på hembakad gotta, super, kollar film och trycker chips, sitter på balkongen och dricker iste eller lemonad, tar en promenad ihop och belönar sig med nåt gott. Alla högtider verkar handla mest om mat så jag är extremt glad att det inte är kring jul just nu i alla fall.

När jag var liten matade mormor mig med Plopp-choklad i enorma mängder, och när jag började träna blev både mormor och farmor väldigt oroliga för att jag skulle bli för smal (ingen risk), och de mätte kärlek och uppskattning i hur mycket mat barn och barnbarn orkade trycka i sig vid varje besök. Men så växte de också upp med kött och potatis och inte mycket mer. Chokladmjölk och läsk var lyxartiklar som intogs vid högtidliga tillfällen eller hemma hos välbeställda vänner. Mormor och sex barn fick titta på när mormors första man tryckte i sig all mat de hade medan resten av familjen svalt. Så det är ju inte så konstigt att mat hade en stor och viktig plats för dem.

Det här är bara några av alla mina mattankar, jag har fler på lager. Jag försöker i alla fall att inte missunna Hanna att äta det hon vill, och hittils går det ganska bra men dagarna är förbannat långa när man räknar dem i pulverpåsar. Nu ska jag till bibblan för att låna böcker, att läsa är ett ganska bra tidsfördriv som gör att jag glömmer mattankar, det är nog därför jag har läst ut fem böcker som jag inte ens hunnit skriva om i min bokblogg.

Jag känner mig i alla fall jävligt duktig, och jag tror även mamma är förvånad över att jag hittils inte gnällt mer. Jag önskar bara att det kändes lika bra att vara duktig som det känns att äta ett Max nuggetsmål och dricka en lyxshake. Men jag kanske når det stadiet så småningom, fortsättning följer.

Märkligt

Visst är det märkligt att jag lyckas använda så mycket ledig tid till absolut ingenting produktivt? Jag vet inte om det är ett medfött fel jag har. Det finns en miljon saker jag borde göra just nu, och att äta glass framför Gordons Kitchen Nightmares är inte en av dem.

Grattis älskling!

Den 2a augusti fyllde min älskling 25 år! Grattis snygging, hoppas du blev nöjd med din födelsedag! Dagen innan kom hon hem från sin minisemester. Jag har verkligen saknat henne men jag är jätteglad att hon fick tillfälle att träffa sina föräldrar och vovve och gå på Pride! Jag hade också gärna gått på Pride men jag visste sen länge att jag inte skulle ha råd (i år heller). Bara att gilla läget.

Till Hannas födelsedag fick jag ovärdelig hjälp av Elli att fixa en jättefin födelsedagsmiddag. Rättare sagt var det jag som stod för hjälpen och Elli som lyckades ordna allt annat, tusen tusen tack! Nu är Jossi äntligen hemma från Barcelona, henne har jag också saknat! Jag jobbar på som vanligt men nu är det inte lång tid kvar innan skolan börjar igen. Tiden bara flyger och oftast känns det som att jag slösar bort den på oväsentliga saker, men jag hoppas kunna ändra på det inom kort. Det värsta är att jag jämt är så jävla trött. Jag är som tanterna på jobbet som bara vill gå och sova alla möjliga tider på dygnet. Som nu till exempel. Fast det är ju helt okej eftersom jag börjar klockan 7 imorgon. God natt, med andra ord.

Särbo på prov

För tillfället är jag åter särbo eftersom Hanna har tagit en minisemester neråt landet den här veckan. Det känns lite ovant att vara själv faktiskt, så själv man nu kan vara med fyra uppmärksamhetstörstande djur. Ikväll har jag jobbat ett extrapass, det kändes bra att få skrapa ihop lite slantar. Annars ägnar jag mig åt mitt secret single behaviour, som Carrie Bradshaw skulle säga. Fast jag har inte så mycket SSB, Hanna vet i princip allt om mig och det jag passar på att göra när jag är själv är inte ens särskilt busigt. Just nu äter jag nachos och ser CSI New York och imorgon planerar jag att gå förbi pappas hus och tvätta. Woo-hoo! Här lever man farligt. Det är ändå skönt att få sakna varann, man hinner inte göra det så mycket när man bor i en etta. Den enda dörren går till dasset och inte ens där får man vara ifred eftersom katterna inte accepterar att man går på toa utan dem.

När Hanna kommer tillbaka från sin minisemester fyller hon år och jag ska försöka fira henne på allra bästa sätt trots att jag inte har några pengar (som vanligt då). Jag får helt enkelt koka soppa på en spik och ringa Jeebus och be honom kirra fiskar och bröd och förvandla vatten till bacardi, så ordnar det sig på nåt sätt. Jag är alldeles för lat för att skriva i bloggen så ofta som jag brukar, men det händer inte heller så mycket utöver det vanliga. Nu ska jag ut med doggysarna, jag gillar nattpromenader eftersom det är så svalt och skönt ute. Sen ska jag lägga mig och breda ut mig som en solfjäder (eller snarare valross, men solfjäder lät bättre) i min stora tomma 120 cm breda säng. Det gäller att passa på!

Om du har ett äpple vill du dela det med mig?

Jag och Hanna kom in på ämnet visor man fick sjunga när man var liten, och det här är min absoluta favoritvisa. Jag fick leta lite, men till slut hittade jag hela texten. Den är så himla fin!

Om du har ett äpple
vill du dela det med mig
i en äppelmelodi,
eller vill du ha det goda
äpplet för dig själv
å inte få någon melodi

Dela med sig, eller snåla
en vanlig fråga får man tåla
Om du har ett äpple
vill du dela det med mig
eller tar du hela själv, va?

Du som räknar jättebra,
förklarar du för mig
du som är så jätteklok
eller håller du för handen för att
ingen skall få se
hur långt du hunnit i din bok?

Dela med sig, eller snåla
en vanlig fråga får man tåla
Du som räknar jättebra,
förklarar du för mig,
eller håller du för handen?

Får du en ny fotboll
låter du mig vara med -
jag som inte är så bra?
Eller blir det bara dom som
skjuter jättehårt
och som spelar med i lag?

Dela med sig, eller snåla
en vanlig fråga får man tåla
Får du en ny fotboll,
låter du mig vara med
eller får jag stå och titta på, VA?

Mysig midsommar

Midsommar var väldigt mysig i år. Jag jobbade från 7 till 13 och det är helt perfekt. Jag gillar att jobba midsommar och runt jul, för då gör man nåt lite extra för de äldre. De får smarrig midsommarmat, man klär upp dem lite extra och jag krälade genom ett dike för att plocka vackra midsommarbuketter att sätta på borden. Sen åt jag och Hanna midsommarlunch hos pappa, och på kvällen gjorde jag, Hanna, Elli och Liten pizza som vi bar iväg till kvarnängen där vi hade en kort knottig picknick innan vi gick hem till Elli och byggde en koja som vi myste i innan vi strosade hem i midsommarnatten. Vädret var också kanonfint.

På jobbet går det finfint även om man håller på att svettas ihjäl vissa dagar. Gamla människor är nämligen frusna i alla väderlekar så man får klä dem i koftor och stänga dörrarna. Men annars är det kul, jag har fått höra att jag är både snygg och duktig och det är ju inte dumt. Nu är Jessy här i norrbotten och snart även Angie, och vi ska ha en askul helg eftersom jag råkar ha lite tur och vara ledig. Jag behöver alltså inte oroa mig för att vara bakis på jobbet. Däremot oroar jag mig för att jag är pank och inte har råd att köpa dricka, men det brukar lösa sig. Hakuna matata! Vi ska även gå och se Eclipse nån dag. Vampyrer är ganska överskattade men jag gillar Twilight-filmerna hyfsat mycket.

Idag har jag kollat på filmen Foxfire från 1996, så jävla bra film! Angelina Jolie är skitbra liksom de andra karaktärerna, och Jenny Shimizu är sexy sexy. Plus att i en scen tar alla tjejerna av sig tröjorna och det är ju aldrig fel, jag är verkligen svältfödd på filmer med snygga tjejer i. Jag gillar inte Angelina Jolie särskilt mycket men hon är perfekt i den här filmen och i Gia och även i Girl Interrupted som jag måste se om nån dag. Man ska inte underskatta 90-talsfilmer. De känns ofta ganska äkta, och misslyckas de med att vara äkta blir de istället roliga, och personerna har så hemska kläder (insvängda jeans! tröjor knutna runt midjan!). De är ett verkligt kulturarv.

Bröllopet

Är jag och Hanna de enda i hela Sverige som inte sett en minut av den fjantiga bröllopscirkusen? Hoppas alla affärer kan sluta försöka kränga bröllopsskit nu i alla fall, när det hela äntligen är över.

Min nya blogg

Nu har jag startat en ny blogg. Jag har döpt den till "To read or not to read" eftersom den ska handla om just böcker. Jag läser en hel del så nu har jag fixat en blogg så jag ska kunna hålla reda på vad jag läst och vad jag tyckte om boken, och även på de böcker jag inte ens orkade läsa klart för att de var så usla. jag har inte riktigt bestämt formen för min bok-blogg, men det kommer väl så småningom. Bloggen är mest till för mig och mitt dåliga minne, men om den skulle få ett par läsare så blir jag såklart jätteglad. Jag litar i alla fall på att Hanna och Ellifiore kommer att läsa den, för jag vet att de är mina trogna fans. Jag ska försöka uppdatera den så fort jag läst klart nåt intressant. Bloggen hittar du HÄR.

I övrigt rullar livet på. På måndag börjar jag sommarjobbet och jag har verkligen längtat efter att få jobba, och gruvat mig för att gå upp så tidigt. Hanna jobbar och sliter på sin praktik och jag är jättestolt över henne, men vi längtar båda tills den är slut och hon kan söka sig till nya projekt som ger lite mer. Jag och Elli ska börja hårdträna igen, det är ju aldrig för sent att börja sitt nya liv. Och snart är Jessy i norrbotten igen! Jag har saknat henne så mycket! Med Jessy har man alltid skoj!

Svärföräldrarna på besök i norrbotten!

Jag har inte så mycket fokus i bloggen just nu eftersom jag och Hanna har Hannas föräldrar på besök här hela denna vecka, och även Hannas fina hund har fått följa med ända från Falun. Tidigare ikväll har vi varit ute och ätit tillsammans med min mamma, det var riktigt trevligt.

Det lustiga är att det är först nu som jag och Hanna börjar fundera ordentligt på olika saker man faktiskt kan göra här uppe. Vi hoppas på fint väder till helgen så vi kan åka till Storforsen allihopa, det var flera år sen jag var där men jag minns att det är grymt fint. Tyvärr har ju Hanna praktik varenda vardag från 7-16 och hon är nästan knäckt när hon kommer hem. Visst är det bra att hon får göra nånting men hon är värd så himla mycket bättre än det där stället hon är på, jag vill bara rädda henne därifrån ärligt talat. Hanna skulle aldrig klaga för hon är världens envisaste tappraste person och hon behöver ju göra nåt för att få in några pengar över huvud taget. Hanna har fått praktiken förlängd en månad, och under den tiden ska jag försöka vända på varenda sten och se om det finns nåt annat hon skulle kunna göra här uppe. Nån jävel måste väl veta om nåt vettigt ställe där man kan jobba med djur och faktiskt få LÄRA SIG nånting???? Praktik är inte gratis arbetskraft, det finns faktiskt ett syfte, och det är att personen som gör praktik ska få LÄRA SIG NÅT som kan öka möjligheten för jobb i framtiden, det efterlyser jag. Jag önskar jag hade en massa pengar för då skulle jag ge Hanna de ynkliga ca 4500 hon får varje månad för praktikinsatsen, men hon skulle få dem för att sitta med mig på stranden och vara snygg och dricka paraplydrinkar. De pengarna går inte ens att leva på, Hannas lilla etta hemma i Falun kostar nästan 4000 i månaden bara den, och för jobbet hon gör förtjänar hon en jävla massa mer, jag skulle aldrig orka göra det hon gör varje dag och då är hon "två äpplen hög och en nysning tung" som mamma brukar säga.

Men nu om nåt lite roligare. Jag och Hanna lånade hennes föräldrars bil igår natt och åkte på lite sightseeing runt om i Boden. Vi åkte ut till Aldersjön och upp på Svedjefortet och tittade på utsikten, och till lite andra ställen. Det är en ganska speciell känsla att springa omkring i skogen vid midnatt, man bara väntar på att få se skogsrået, näcken, orcherna, det mobila bredbandet som funkar här uppe, och alla de andra små oknytten. Men de gömde sig så bra bakom granarna, eller kanske de låg och kurade i skyttevärnen?