Det var äkta hårrår

Jag blir otroligt less på hår-debatten. Den känns så gammal, så stött och blött ur alla vinklar. Jag stötte nyss på den i en blogg, och även igår på Aftonbladets hemsida. Argumenten är så extrema och klappa-på-huvudet-nedlåtande så jag blir galen, från båda sidor. Jag tycker personligen inte pälsväxt på människor är attraktivt. Och jag skiter i om anledningen till det är patriarkatets förtryck, min könsstereotypa uppfostran, tjejtidningarnas utseendehets eller nånting annat. Jag rakar, ansar, vaxar, pincettar, och jag trivs jävligt bra med det. Jag har även låtit bli under ganska långa perioder, helt enkelt skitit i det för att jag blev lat. Det är fördelen med distansförhållande, när man pratar i telefon så kan man påstå att man står på alla fyra iklädd Victorias Secret-underkläder och villigt knullrufs fast man egentligen slöar i soffan med håret i en skitig tofs iklädd nötta mjukisbyxor och en enorm chipspåse i famnen.

Hur som helst, jag har en tjej som får göra hur hon vill med sitt hår överallt på kroppen, och för henne får jag göra hur jag vill med mitt fluff. Men jag väljer att raka, ansa, vaxa, pincetta, även om Hanna befinner sig 85 mil bort och ingen annan ser resultatet än jag, och knappt ens det. Det får mig att känna mig fixad, snygg och fräsch och jag gör det för min egen skull, inte för någon annan. Och om jag gör det för nån annan, varför skulle det vara fel? Varför är det fult och ofeministiskt att göra sig snygg för den man älskar (eller en sjukt het brud på krogen för den delen) om det gör en glad och får en att känna sig foxy? Dessutom känns kläderna så otroligt mycket skönare mot nyrakad hud än när det ligger ett lager hår emellan. Men det är ju en smaksak.

Aftonbladet påstod att hårigt var på väg tillbaka. Det tror jag knappast, men om det är tillbaka så är det ingen trend jag vill haka på. Trots tröttsamma stereotyper om håriga flator. Det är ungefär som tjejer som fäller nedlåtande kommentarer om andra tjejers bröstförstoringar, varför ska man bry sig egentligen, om tjejen mår bättre med sig själv efter operationen? Jag funderade förut på att göra en bröstförminskning, och jag har minsann aldrig mött några snipiga kommentarer på grund av det. Tydligen är det helt okej att vilja ha mindre bröst, men inte större. Och varför inte då? Stora rattar och små rattar är väl precis lika naturliga, och förminskade och förstorade tuttar är väl precis lika plastikopererade? Same shit, different boobies. För min egen del fäller jag precis lika många fittiga kommentarer som alla andra om sillisar, men det bottnar ju i att jag innerst inne är avundssjuk som fan på att deras tuttar står upp även när de ligger ned, till skillnad från mina gigantiska naturliga bomber, som snart kommer bli långa och fladdriga som kängus pung om jag går ner så mycket i vikt som jag vill. Ja, tänk vad naturlig och stolt jag skulle känna mig där jag gick med pussyhåret fladdrande i vinden och tuttarna lindade kring halsen som en scarf. Så jävla fin, verkligen.

Om du håller med, eller om du tycker att jag är helt ute och cyklar, får du gärna droppa en kommentar, det skulle vara kul att veta vad andra tycker.