
Om två dagar får jag ÄNTLIGEN sluta med sprutorna. Sen jag opererades har jag varit tvungen att ta blodförtunnande sprutor eftersom risken för blodpropp är såpass hög. Och att sticka mig själv i magen har faktiskt varit det svåraste hittils. Min vanliga strategi när jag blir stucken är annars att titta bort och blunda, men det funkar ju inte riktigt när man ska sticka sig själv. Man måste ju se vart man sticker så sprutan inte hamnar i tutten eller på nåt annat dumt ställe. Mamma har varit tvungen att hjälpa mig nästan alla gånger, men de två senaste gångerna har jag stuckit mig helt själv. Jag är otroligt glad att jag inte har diabetes och måste sticka mig varje dag. Men om det var så, så antar jag att jag skulle vänja mig rätt fort.
I torsdags var jag på vårdcentralen och tog bort häftklamrarna i magen. Det såg häftigt ut! (He he he). Som en häftapparatsolycka ungefär. Jag har tagit kort som jag ska lägga upp i bloggen när jag ids (ids är världens bästa ord). Jag är förresten sjukt glad för allt pepp som jag fått av alla möjliga människor. Det hjälper verkligen enormt! Det får mig att känna att det är värt alla soppor och andfådda promenader.
1 kommentar:
HAHA, du har rätt, ids är nog det bästa orden! Och håller med dig om idol också, har samma favoriter^^
Skicka en kommentar