Deppig

Idag var jag till vårdcentralen för att väga mig. Vågen, den satans vågen, berättade att jag gått ner ETT kilo den här veckan. Ett kilo. Det är fan ingenting. Det är patetiskt. Det är skit. Jag blev så jävla förödmjukad och förbannad och ledsen och less. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag har levt på 500 kalorier om dagen i tre veckor och tränat eller promenerat eller både och, varenda jävla dag. Jag vet inte vad jag kan göra mer förutom att motionera mer och äta mindre. Idag har jag gått extra långt och bara ätit 200 kalorier. Fy fan vad sjukt det är. Jag är redan hungrig varje dag, matt och orkeslös och har nära att bli irriterad hela tiden, och kan inte koncentrera mig på skolan.

På en vecka måste jag gå ner 7 kilo. Hur ska jag klara det? Jag känner mig värdelös och dålig och fet och jag kommer inte ifrån de tankarna. För två veckor sen tänkte jag att den som inte går ner i vikt på den här dieten definitivt måste fuska, och nu står jag här själv och går inte ner nånting. Jag har aldrig tagit på mig själv så mycket som under dessa tre veckor, och nu menar jag tyvärr inte på det porriga sättet. Jag stryker, nyper, klämmer, känner på mig själv för att känna om det kanske känns lite lite smalare här, kanske lite lite mindre där. Sjukt sjukt sjukt. Men den här veckan gäller det. Jag får inte tappa sugen. Tyvärr har jag redan tappat den men jag får väl hitta den igen då. Den 16e september gäller det, allt innan dess är bara fluff. Jag får väl gå till jobbet och sno en hög urindrivande och laxermedel så blir jag lika tom och torr som en gammal skinnbit. Jag har kastat alla vettiga tips över bord som ni kanske märker. Det vågen säger betyder allt. Vågen är gud. Fan ta vågen.