Kalla Fakta är ett skitprogram.

Jag sitter och ser på Kalla Fakta som den här gången handlar om fetmaoperationer, gastric bypass. Jag blir så arg så jag nästan sprängs på det där snaskiga lögnaktiga skrämseltramset de håller på med. Jag uppmanar alla tjockisar som funderar på en gastric bypass att stänga av tv:n och ta reda på varma fakta istället. Bra information finns på hur många ställen som helst.

Gastric bypass är en operation med stora vinster och stora risker. Den värsta komplikationen man kan råka ut för är att dö. Så är det. Man kan dö. Även om det inte går så illa så kan man få återkommande tarmvred, näringsbrist, ätstörning, snedvriden självbild, man kan tappa håret och bli deprimerad och allt möjligt. Alla som går igenom den här operationen ska veta om detta. Det är mitt eget ansvar och ingen annans att ta reda på allt jag någonsin kan om ett såpass allvarligt ingrepp som kommer att förändra hela mitt liv.

På Kalla Fakta säger speakerrösten: "Men är operationen verkligen en sån quick fix?" Eh, NEJ. Det är allt annat än en quick fix. Det är till en början smärtsamt, jobbigt, tråkigt, plågsamt, det är allt annat än en quick fix. Men när det funkar, så funkar det som fan. Den kan verkligen förändra en människas liv.

En person som uttalade sig i programmet hade innan operationen tröstätit, och efter operationen bytt ut sitt tröstätande mot alkohol. Jaha? Jag undrar om den personen berättade det för läkaren som skrev hennes remiss, att hon äter upp sin smärta. Det tror inte jag, för i så fall hade hon inte fått nån remiss och hade aldrig blivit opererad utan blivit hänvisad till exempelvis kuratorskontakt inom primärvården. En person tyckte att hon blivit "lämnad i sticket" eftersom hon efter sin enorma viktnedgång fått sladdrig lös hud. Jaha? Gastric bypass är ingen skönhetsoperation, det är en hälsofrämjande operation. Annars skulle "fula" människor få sina ansiktsoperationer betalade av landstinget, men så är det ju inte. Om man har tur kan man efter GBP få bukplastik eller brösplastik betald av landstinget, men alla får inte den chansen, vilka villkor som gäller är tydligt och har man inte nog mycket sladder och nog lågt BMI så måste man betala själv.

Hur som helst så hoppas jag att folk orkar ta reda på fakta och inte tror allt de ser på "En Ding-Ding Värld". Fråga seriösa läkare och personer som genomgått operationen, läs på forum och läs Hanne Kjöllers bok Operation nytt liv. Sen så är det så att man opererar många personer som inte är psykiskt utrustade för att klara av processen, men hur ska det kunna undvikas? Det kräver att personerna som ansöker om remiss till GBP är brutalt ärliga både mot sig själv och mot läkaren, och det tror jag inte att alla är. För då skulle läkaren neka att skriva remissen, och det vill man ju inte när man väl tagit steget och beslutat sig för att man vill ha operationen. Och en läkare på vårdcentralen får inte titta i en patients psykjournal hur som helst för att få en bild av patientens psykiska hälsa, det är upp till patienten själv vad den väljer att berätta om eller undanhålla. Och remissbedömningen blir därefter.

Det var mitt lilla inlägg i debatten. Personligen tycker jag att både Kalla fakta, Uppdrag förvanskning och de där andra programmen är ren skit-tv. Källkritik is king, så är det. Nu nog om detta, jag ska se lite mer fördummande tv-program innan jag går och lägger mig. Puss!

Riktigt bra lördagsmys

Idag har jag pallrat mig till gymmet för första gången på en hel massa veckor. Jag cyklade och promenerade i en timme, det kändes helt lagom. Till veckan tänkte jag gå på mina första pass på typ en miljon år. Det känns lite läskigt, jag vet inte hur mycket ork jag har tappat och hur uthålligheten är. Men det lär visa sig!

Efter gymmet belönade jag mig med fika tillsammans med Liten, Elli och Hanna. Sen traskade vi tjejer hem till Elli och stirrade i taket en stund, bokstavligt talat. Det är skönt med nära vänner, man behöver inte alltid hitta på så mycket. Det räcker med att stirra i taket. Sen bjöd Elli på delikat middag, makaroner och korv. Vi öppnade också Kinderägg och Hanna fick klart bästa överraskningarna. Nu är vi hemma igen och Hanna spelar Lejonkungen på SNES. Mycket mer än så behövs inte för ett perfekt lördagsmys.

Min enmånadskoll gick förresten väldigt smidigt, alla mina värden är tydligen jättebra och jag har gått ner rätt många kilon också. Mina ärr på magen ser fina ut, det är fem röda streck som inte behöver plåster längre. Vissa menar att de knappt är hungriga eller sugna på nånting efter GBP. Det gäller inte mig, kan jag säga. Jag kan bli vrålhungrig och då måste jag ha mat GENAST om jag inte ska bli sjukt grinig och matt och trött. Å andra sidan blir jag mätt och belåten efter en banan eller en liten yoghurt, så det är inget större problem. Jag är också sugen på saker nästan hela tiden, vilket är lite jobbigt. Men inte på en chokladkaka eller andra söta saker som jag förut inte kunde klara mig utan, däremot är jag sugen på KÖTT. Jag har aldrig känt ett sånt sug efter kött förut, det är helt galet. Kött och chips, det skulle jag nästan kunna leva på om jag fick. Ganska lustigt.

Nu ska jag lägga mig och läsa "Elsas mode", en hyfsat ytlig bok men perfekt lättsam underhållning innan jag ska sussa. Jag har ätit en Plopp (12 gram) och känner mig lite morrig i magen. Helt fantastiskt egentligen, jag har en liten sockerpolis i magen. Eller snarare en liten sockerdominatrix som tar fram piskan direkt om jag syndar. Praktiskt!

Brutalt

Jag var på vårdcentralen för att ta lite prover eftersom jag imorgon kommer att ha en-månads-uppföljning av min gastric bypass.
Onda sjuksköterskan på VC: - Jaha, så du ska göra en gastric bypass?
Jag, med huggtänderna framme: Nej...jag har gjort en.

Det kändes ju skitkul, verkligen. Om jag nu trodde att jag närmade mig det smalare stadiet så blev jag brutalt nedtagen på jorden igen. Oh well. Jag får träna hårdare helt enkelt.

Mosmat is the shit

Äntligen funkar blogger, har inte kunnat skriva på en hel massa timmar. Idag skulle jag skriva en omvårdnadsplan men jag hamnade på nåt märkligt sätt på HM och shoppade en kofta, ett linne och ett par byxor. Omvårdnadsplanen blev färdig och inskickad ändå, jag är ganska skillad på att jobba under press.

Idag har jag övergått lite smått från flytande föda till mosmat. Jag stuvade potatis och stekte isterband (utan skinnet). Det var jävligt gott! Åt lite för mycket och blev lite diffust illamående, men det går alltid över efter en liten stund. Jag vet dock inte hur jag ska lösa grönsaksfrågan. Jag måste ju få i mig grönsaker, men grönsaker i mosform, hur kul känns det? Lite som att äta grönt kräks. Men så har jag ju tänkt om nästan allt jag ätit de senaste 42 (!) dagarna. "Det här ser ut som orange kräks. Det här ser ut som brungult kräks. Åh titta, rosa kräks med nån slags klumpar. Nej det var visst yoghurt." Allting man mixar liknar oundvikligen kräks, och har man väl börjat tänka tanken känns det rätt jobbigt att äta upp det sen. Men det går!

Jag går knappt ner nåt alls i vikt just nu och jag får ju inte gå till gymmet, det känns lite tjatigt med de eviga promenaderna. Särskilt när de tas i sällskap med en hund som kan lägga sig på rygg i protest om han tycker tempot blir för högt. Jag ska köpa en gammaldags skrinda att dra honom i så blir det nog bra.

Jag och hjärtat har börjat kolla på The Real L Word. Ungefär som The Hills fast med en massa flator. Det verkar vara en kul serie, massa intriger och några heta brudar, men jag får värsta komplexen av såna serier som är fulla av perfekta power dykes som slänger sig med värsta uttrycken som Futch och Fupa och känns lite allmänt överlägsna alla andra.

Futch: en femmig tjej som tror att hon är butch men som egentligen bara är en tjejig tjej med kort hår.
Fupa: Fat Upper Pussy Area.

Och så lite om höjdpunkten i mitt matfixerade liv, det vill säga Idol. Jag blev grymt glad över att Elin och Sassa fick wild cards, de är så jävla begåvade och snygga, helt rätt val. Ganska trist att Björn inte fick något, nu har norrbotten inte en enda representant i fredagsfinalerna. Men men, bättre lycka nästa år. Jag fattar inte varför folk verkar gilla Alice så mycket, värre slakt på Paramores musik har jag aldrig hört! Jag tycker hennes röst är grymt obehaglig att lyssna på.

Nu hoppade kattfan på tangentbordet och ställde till nåt så det är bäst att jag publicerar innan allt försvinner. Han hoppade även omkring när jag skrev omvårdnadsplanen, jag hoppas att han inte har infogat nåt eget kreativt i texten, typ "FE%&YYGFCG". Det vore inte otroligt, om man säger så. Det kan ju undvikas om man läser igenom arbetet noggrant, men jag har aldrig varit ett fan av att överarbeta saker och ting. Hakuna matata.

Gastric Bypass-bilder

Nu ska jag sätta in några gastric bypass-relaterade bilder som jag lovade. Inga före- och efterbilder än så länge, förhoppningsvis i framtiden när man kan se nån skillnad... Är så jävla less på flytande kost nu, men på fredag får jag äntligen börja äta mosmat. Barnmatshyllan, here I come!

Såhär ser jag alltså ut inuti numera.


Dripp-dropp, de var helt kåta på att sticka hål i mig.


Massa goa smärtstillande fick man i alla fall för besväret.



Jag vinkar till publiken från min sjukhussäng. Det låg två andra kvinnor i samma rum, de verkade också må relativt bra.



Dagen efter operation. Fem små titthål. Min mage ser ut som en badboll på grund av svullnad och eftersom de sprutar in en massa gas i magen under operationen som inte hunnit hitta ut än. Nu snart två veckor senare är magen betydligt mindre.



Lite närbild på titthålet.


Ca 20 häftklamrar pillade distriktssköterskan ut ur min mage. Det gjorde inte så ont som det ser ut, men fan vad skönt att bli av med dem. Nu har jag bara fem plåster på magen över mina fem små "revor".


De blodförtunnande sprutorna jag var tvungen att sticka i magen sammanlagt 12 gånger. Mamma var tvungen att hjälpa mig för jag tyckte det var så extremt obehagligt, men de sista tog jag alldeles själv. Igår tog jag den allra sista, alltså inga mer sprutor för mig!

Tips på soppa

På 8 dagar hinner man prova väldigt många soppor. De flesta har faktiskt smakat skit. Absolut skit. Men mamma tipsade mig om Felix djupfrysta färdiga soppor, så jag var ju tvungen att prova dem också. Och de var skitgoda! Jag blev extremt glatt överraskad faktiskt. Jag har bara smakat Norsk fisksoppa och Potatis- och purjolökssoppa men de var båda jättegoda, betydligt godare än vad de låter på namnen. Så de tipsar jag verkligen om ifall man känner sig lat eller orkeslös. Den 1a oktober får jag börja med purékost, då blir det mosad banan och potatismos! Tänk att man kan längta så efter potatismos, det är ganska märkligt.



Om två dagar får jag ÄNTLIGEN sluta med sprutorna. Sen jag opererades har jag varit tvungen att ta blodförtunnande sprutor eftersom risken för blodpropp är såpass hög. Och att sticka mig själv i magen har faktiskt varit det svåraste hittils. Min vanliga strategi när jag blir stucken är annars att titta bort och blunda, men det funkar ju inte riktigt när man ska sticka sig själv. Man måste ju se vart man sticker så sprutan inte hamnar i tutten eller på nåt annat dumt ställe. Mamma har varit tvungen att hjälpa mig nästan alla gånger, men de två senaste gångerna har jag stuckit mig helt själv. Jag är otroligt glad att jag inte har diabetes och måste sticka mig varje dag. Men om det var så, så antar jag att jag skulle vänja mig rätt fort.

I torsdags var jag på vårdcentralen och tog bort häftklamrarna i magen. Det såg häftigt ut! (He he he). Som en häftapparatsolycka ungefär. Jag har tagit kort som jag ska lägga upp i bloggen när jag ids (ids är världens bästa ord). Jag är förresten sjukt glad för allt pepp som jag fått av alla möjliga människor. Det hjälper verkligen enormt! Det får mig att känna att det är värt alla soppor och andfådda promenader.

Jag kämpar på

Nu har det gått några dagar. Jag har orkat sitta vid datorn men jag har varit tvungen att spara energin till det förbannade skolarbetet som jag är så less på. Igår hälsade jag på på jobbet och bjöd mina fina jobbarkompisar på tårta. Jag saknar verkligen att jobba, är så less på att plugga på det här sättet. Plugga distans suger kuk! Jag önskar jag hade ett riktigt jobb så jag fick vara sjukskriven i de tre veckor som jag ju faktiskt egentligen är sjukskriven just nu. När man pluggar är det inte ett alternativ, hur jävligt man än mår. Ingen kommer göra mitt skolarbete åt mig, skit samma hur jag mår. Så det är bara plugga vila äta promenera. Jag älskar att lära mig nya saker, jag vill alltid lära mig mer men att plugga på universitet är grymt överskattat.

Hur som helst, de rullade alltså in mig i operationssalen förra torsdagen. Jag fick hasa över till operationsbordet och sen började de droppa narkosmedlet i droppet. Jag fick andas i en syrgasmask och sen påstod de att jag började känna av sömnmedlet. Jag hann tänka "det gör jag ju inte alls!" och sen blinkade jag yrvaket mot en röst som sa: "välkommen till post-op, operationen gick bra!" Märklig känsla! Jag hade ingen aning om hur lång tid som gått.

När jag vaknade kändes magen som en enorm spänd badboll. Jag vågade inte röra mer än huvudet och dra upp benen litegrann, munnen var så torr så jag knappt kunde svälja och jag hade kvar den äckliga masken. Så låg jag och växlade mellan slummer och vakenhet, blick stilla, i åtta timmar. Det mest spännande som hände under dessa åtta timmar var att jag en gång fick hjälp till toaletten (jag svimmade nästan av ansträngningen!) samt att jag fick ett glas vatten som jag skulle peta i mig så gott jag kunde med en tesked. Jag är ändå glad att jag mådde så "bra" att jag faktiskt hade tråkigt, och inte som vissa i sängarna bredvid som stönade och skrek av smärta eller hulkade sig igenom dagen av illamående. Det var dock väldigt obehagligt att andas, det kändes som att jag inte fick nog med luft i lungorna. Det satt i flera dagar, jag har känt mig ganska andfådd och klen.

Vid åtta på kvällen när jag pratade med mamma i telefon kom hon på den briljanta idén att jag skulle be om att få en tv till min säng. Som tur var hade de en ledig så jag såg idol och sen filmen Patrioten med Mel Gibson. Jag råkade zappa in på ett program om en tjej som efter en väldigt enkel operation fick köttätande bakterier i operationssåret, men det zappade jag bort från jävligt fort kan jag säga. Jag var nog rädd för att de skulle upptäcka en läcka i mina nya kopplingar i magen.

Jag kollade på tv nästan hela natten och sov bara i tjugo minuter åt gången ungefär. Dels hade jag svårt att andas, magen spände, och jag hade en automatisk blodtrycksmanschett som nöp mig stenhårt runt armen exakt en gång i timmen. Jag tog mig upp till toaletten, petade i mig vatten, och annars hände inte mycket. Fredag morgon blev jag nedrullad från post-op (Scrubs-perspektiv!) till vanliga kirurgavdelningen och slapp EKG-sladdar, blodtrycksmanschett och syremättnadsklämma, men droppställningen fick jag dras med.

Villkoret för att få åka hem var att jag kunde dricka 1,2 liter, för om man kan det så ser de att kopplingarna i tarmarna håller. Och jag fick i mig det jag skulle och mamma hämtade mig vid 18-tiden på kvällen. Resan hem var en skumpig mardröm, jag fick lägga mig raklång på sängen och höll sen inte på att ta mig upp igen. Men jag har kämpat på sen dess och det blir bättre och bättre för varje dag. Bara jag orkar lägga in i datorn så ska jag lägga upp några bildbevis också. Men nu måste jag hinna till banken en sväng för att fixa Euro till min kära mamma som åker utomlands på lördag.

Hemma igen: The Short Story

Nu är jag hemma igen, jag kom hem igår kväll. Jag ska orda mer om det när jag har lite mer ork och lite mindre ont i magen. Det är jobbigt att sitta, stå och ligga i samma position alltför länge, magen känns helt spänd och hopklämd som att jag först gjort ett grymt magpass på gymmet och sen tryckt i mig fyra pitepaltar utan att tugga dem först. Ingen skön känsla, men det är bara att vänta på att det blir bättre.

Jag kom till sjukhuset klockan 07.00 i torsdags, det var jag och tre andra som skulle göra samma operation. Mamma och Hanna var med som stöd. Jag fick väga mig och kunde konstatera att jag gått ner ca 13 kilo! Vågen var inte digital (hej stenåldern) så det var lite på ett ungefär, men jag behövde definitivt inte vända i dörren. Jag fick klä mig i sexig bak-och-fram-skjorta och enorma granny-panties och krypa ner i sjukhussängen, och de kollade temp, blodtryck och kopplade upp mig till ett dropp. Jag var konstigt nog inte så nervös, jag vet inte varför. Kanske för att sjuksköterskorna och undersköterskorna var så himla snälla och trygga och proffsiga hela tiden. Jag fick pillra ut mina älskade piercingar och eftersom jag var nummer två att opereras fick jag ganska snabbt skjuts i min säng till operationssalen medan mamma och Hanna fick åka hem och försöka fördriva dagen. Det var nog värre för dem än för mig. Jag var inlagd senast när jag var sex år och har aldrig blivit sövd, så det var helt nytt alltihop. Narkossköterskan var lite butch och rejäl och snygg och pratade bort mig ganska bra medan hon kopplade upp mig till lite olika maskiner. Sen var det bara att rulla in i själva op-salen och hoppas på att man var redo.

Det får nog räcka så för idag, jag ska vila en liten stund och sen se Notting Hill. Det kommer ta tid innan jag lär känna min nya mage ordentligt, vi vet inte riktigt var vi har varandra än. Men jag ska ta mina värktabletter nu så den blir lite extra snäll mot mig ikväll. Jag tar sammanlagt 12 tabletter plus en spruta per dag nu, men efter sisådär två veckor kommer det bara vara tre tabletter och inga sprutor. Jag är glad att jag inte är särskilt nålrädd i alla fall, så länge jag slipper se när de sticker. Under dessa dagar har jag blivit stucken i händerna, insidan av handleden, armvecken, sidan av armen, benet och magen. Jag tror det var alla ställen i alla fall...Men som sagt, fortsättning följer. Jag ville bara skriva lite att jag är okej och inte kolavippade på bordet.

Gastric bypass imorgon!

Imorgon bitti klockan 07.00 ska jag infinna mig på sjukhuset för min gastric bypass. Jag har inte hunnit bli så nervös än. Det enda jag är riktigt riktigt nervös för är att jag inte ska ha gått ner tillräckligt mycket i vikt. Då skickar de hem mig direkt. Jag skulle bli så jävla...ja...jag hittar inte ens nåt bra ord. Jag skulle gå och gräva ner mig, jag har kämpat så jävla jävla hårt. Igår drack jag bara en påse, 100 kalorier, på hela dagen, och dagarna innan har jag hållit mig till två eller tre. Idag har jag druckit tre vidriga extrema näringsdrycker för att kroppen ska orka med påfrestningen som operationen innebär. Jag vill det här så jävla mycket, och jag orkar inte vänta längre och skjuta upp operationen på obestämd tid. Då skiter jag i att äta över huvud taget tills jag får operera mig. Min kropp älskar sitt fett, som sagt.

Nu ska jag försöka sova. Önska mig lycka till och håll tummarna för mig imorgon, det lär jag behöva! Och massa kärlek till min älskling och min mamma som är de bästa stöd man kan ha i världen! Och massa kärlek till mina katter, jag vet inte om de är så mycket stöd men de är ju väldigt gulliga och de käftar åtminstone inte emot och säger en massa dumheter, vilket är mer än man kan säga om somliga människor.

Vi ses i marschallens skugga!

Soppa på en spik

Nedräkningen har börjat. Bara två dagar kvar med äckliga Nutrilett, sen en dag med näringsdryck som jag hört ska vara dubbelt så äckliga, och sen är det Dagen D. Då lägger jag mig under kniven. Jag har fördrivit tiden med att laga tre olika soppor, mixa dem och frysa ner den. Efter operationen får jag bara äta flytande föda i två veckor, och soppor man gör själv är både godare och näringsrikare än sån där skit man köper på påse. De innehåller för lite protein så ska man äta dem måste man mixa ner några korvbitar eller nåt annat långsökt. Bättre göra soppa från scratch. Jag har gjort en fisksoppa, en köttfärssoppa och en korvsoppa. Jag smakade av dem med tesked och alla tre blev så förbannat goda. Jag är en mästare på soppa helt enkelt, synd att jag nästan aldrig brytt mig om att göra soppa förut. Men det ska det förhoppningsvis bli ändring på i framtiden.

Det är svårt att tänka sig att jag varit hungrig i en månad. På en månad har jag inte känt mig riktigt mätt en enda gång. Jag fattar inte hur jag klarat det om jag ska vara ärlig. Inatt drömde jag att jag fuskade, jag bara åt och åt och när jag vaknade skämdes jag som fan innan jag kom på att det bara var en dröm. That's just weird.

Upp och ner, ner och upp.

Som rubriken antyder går det upp och ner i stämningsläget och humöret. Till skillnad från igår känner jag idag lite jävlar anamma, att nu fan måste jag kämpa den här sista veckan. Jag vägde mig imorse hemma och vågen påstod att jag vägde 4 kilo mindre än igår, vilket vore fantastiskt om det vore sant men min våg är ganska knäpp så nu litar jag inte ett dugg på den. Jag ska också förtydliga lite vad jag egentligen håller på med, så min blogg inte framstår som en av dessa hemska bloggar som promotar ätstörningar. Vet man inte bakgrunden så verkar min kosthållning och mina tankar just nu extremt störda.

Den 16e september, alltså nästa torsdag, ska jag göra en gastric bypass, alltså en viktminskningsoperation. Inför den här operationen måste jag klara av att gå ner en jävla massa kilo, och jag får enbart äta måltidsersättningar och dricka vatten. Totalt ska jag hårdbanta så här i fyra veckor och nu har det gått lite mer än tre. Om jag inte lyckas gå ner alla kilon till operationsdagen får jag inte operera mig, utan jag får vänta på en återbudstid och måste fortsätta med dessa vidriga Nutrilett.

Det är alltså därför jag dribblar med kalorier och promenader till galenskapens gräns. Jag vet att det är helt vansinnigt att äta 200 kalorier så det ska jag faktiskt inte göra, men däremot 400. Det är också vansinnigt men då tar jag mig runt, förhoppningsvis. Jag längtar så mycket till operationsdagen även fast jag vet att det kommer bli helvetiskt jobbigt därefter också fast på ett annat sätt. Då har jag åtminstone valmöjligheter, jag behöver inte dricka pulverblask som åker jojo i halsen.

Så är det alltså. Status idag är hungrig, sugen och ännu mer hungrig och sugen. Jag köpte en liten chipspåse till Hanna för den hade Roast Ox-smak och jag ville så gärna smaka den så hon fick smaka den istället...Så kan det vara. På den positiva sidan är jag i alla fall väldigt stolt över min självdisciplin som jag inte visste att jag hade. Men jag lovar, om det inte vore för att jag hade ett slutdatum skulle jag hetsäta precis allt tills min mage sprack, och sen äta lite till. Klarade jag av att byta hela min livsstil på ren vilja skulle jag göra det, men jag orkar inte vilja hela livet. Men nu ska jag inte orda mer över detta, för jag ska fortsätta kolla på Idol. Ingen kan jämföras med Mariette, men ett par snygga talangfulla tjejer har i alla fall gått vidare. Det ska bli spännande när man får se auditions från Luleå.

And the beat goes on

Igår var Robyn här och vi kirrade hemmapizza - yummy in my tummy, kan jag säga. Förra veckan var jävligt jobbig. Både jag och Hanna var sjuka och låg hemma och nötte på varandra, och inte på det sexiga sättet. Men nu är vi friska igen, Hanna är på praktik och jag borde få lite skolarbete gjort.

Mamma gjorde sin gastric bypass förra veckan så jag var orolig och grinig hela veckan för det också. Först i förskott och sen i efterskott. Särskilt som mamma redan testamenterat bort hundarna, då blir man lite svettig mellan skinkorna. Men det gick hur som helst bra och nu är hon hemma och äter Keldas soppor med tesked. Jag blir så jävla less på alla oinsatta åsikter som yttras om gastric bypass, jag borde egentligen helt sluta läsa Aftonblaskan. Jag kände mig i alla fall trygg med att mammas läkare tjänar över 300 000 spänn i veckan eftersom han bara ägnar en viss tid åt de stackars fattiglappar som får sina operationer betalda av landstinget, och en hel del tid åt privata toppkliniker både i Sverige och utomlands där personer betalar 120 000 kronor för sin gastric bypass. Så det känns tryggt, och det gick ju också bra. De första två veckorna efter operationen brukar vara värst. Mamma rapporterar att hon inte är hungrig över huvud taget och att hon pruttar konstant, vilket betyder att hon är på rätt spår. Jag är stolt över min mamma som vågade ta det steget! Heja mamma!

Jag rekommenderar alla som har åsikter om överviktsoperationer att läsa "Fetma - problem och åtgärder" som ges ut av Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering. De har kollat upp kostbehandling, viktväktarbantning, GI, beteendeterapi, helsvält, fysisk aktivitet, läkemedel och i princip alla möjliga och omöjliga metoder för att gå ner i vikt. Där kan man bland annat läsa:

Ungefär en femtedel av dem som genomgår behandling enligt viktväktarmetoden och uppnår sitt mål får en bestående viktminskning på 10 procent eller mer av ursprungsvikten.

Så om inte annat, skit åtminstone i Viktväktarna. Det finns många väldigt sorgliga historier om människor som förlorat enormt många kilon (50 kg, 100 kg eller ännu mer!) med hjälp av Viktväktarna och blivit valda till årets viktväktare och sånt svammel. Och efter några år så har de gått upp all vikt och ibland ännu mer. Men ungefär 20% av de som uppnår sitt mål får bestående viktminskning på 10%, det är väl bra? Nej det är det inte, det är fan kasst! Uselt! Om man väger 110 kg från början väger man i slutändan 99kg. Man får fortfarande köpa kläder på tjockisavdelningen, man löper fortfarande risk att få alla möjliga hemska sjukdomar och man lär inte se sina barnbarn växa upp. Så snälla, skit i Viktväktarna. Jag menar, vad skulle jag ha för glädje av att bli smal nu om jag inte är smal hela livet? Absolut ingen. Jag skulle skämmas ihjäl och gömma mig i en grotta om jag blev smal nu och sen var tjock igen vid 30. Eller 35. Eller 45. En viktminskning som inte är bestående är slöseri med tid, i alla fall för mig.

Om man däremot vill gå ner 2-10kg så kan viktväktarna vara det rätta, för om man behöver gå ner så lite är man troligtvis redan på rätt spår. Men då borde man klara det med andra metoder, så sluta stödja den där jävla mobbingsekten.

Om du inte känner för att läsa hela långa boken "Fetma - problem och åtgärder" utan bara vill åt slutsatserna, the juicy stuff. Klicka HÄR. Det är en A4-sida lång text med alla slutsatser. Och ett annat lästips är Hanne Kjöllers "Operation: Nytt liv" som går in på djupet på överviktsproblem och överviktsoperationer - på bara 160 sidor! Lättläst och bra.

Nu ska jag värma en pizzabit från igår, för jag har i alla fall inte tänkt bli smal idag. Känns gött.