torsdag 15 oktober 2009
Bara en tanke.
Egentligen vet jag inte varför jag nånsin trodde att pappa skulle bli upprörd över att jag lämnat slickepinnens dagar bakom mig. Det innebär ju trots allt att jag inte kommer att släpa hem nån kille som han måste jaga runt gården med sin AK4:a för att lära honom respektera hans dotter. Ingen pappa är ju den andra lik, men jag kan lugnt påstå att jag aldrig någonsin kunde ha valt en kille som duger i kära pappsens ögon. Hanna är ju trots allt av en helt annan kaliber, en kaliber som kan göra varenda svärfar och svärmor glad. Utom möjligtvis Alf Svensson.
Etiketter:
barn,
förhållanden,
föräldrar,
HBT,
homosexualitet,
kärlek
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tack gumman :)
Skicka en kommentar