Grattis mamma!

Idag fyller min kära mor år. She is 48, going on 14 eller nåt liknande. Vilket inte alls betyder att hon är dement, hon är bara min mamma. Jag har haft henne i snart 22 år och hon har varit tuff att uppfostra ("mamma sluta peta bort grönsakerna, mamma sätt på dig säkerhetsbältet, man kan inte äta en macka till middag, mamma för i helvete du får inte köra en bil som inte har bromsar!") men jag har nog fått fason på henne ganska bra. Jag tänkte alltså tillägna min morsa detta inlägg, men hon får inte läsa det för då blir jag arvslös eftersom jag benämnt henne som morsan.

Min mor var ett snällt barn. I tolvårsåldern började hon festa med de andra barnen, för i byhålan fanns inte mycket annat att ta sig för. Eftersom hon hade konstant utegångsförbud så smet hon genom fönstret, stal sin party outfit från grannarnas klädstreck och rymde till Piteå och var borta en helg. Som straff fick hon inte se ABBA in concert. Jäkla klantmamma kan man tycka.

Hon blev också mobbad, inte av nån särskild anledning utom för att barn är onda. Slutet på plågan kom när Ulla började i mammas klass. Hon blev också mobbad av de onda barnen, så mamma och Ulla bildade ett team. De väntade bakom skolan när klockan ringde ut varje dag, och sen släpade de metodiskt in mobbarna en och en bakom ett hörn och gav dem stryk tills de grät av rädsla. Sen blev de aldrig mobbade mer, de blev skolans drottningar. Vad är sensmoralen i denna saga? Jo, att mobbingplaner är ganska löjliga och verkningslösa, vilket jag säger med en viss pondus eftersom jag själv både mobbat och blivit mobbad i min ungdom. Och INGENTING hjälpte varken åt det ena eller andra hållet, trots att jag begåvades med lärare som faktiskt ansträngde sig för att råda bot på det. Nej, jag tror att om mobbingoffren tar sig i kragen, lånar storebrollans knogjärn och skipar sin egen rättvisa så skulle inte bara mobbingen sluta, de mobbade ungarna skulle dessutom både känna sig duktiga och kompetenta istället för att dessutom bli mobbade för att de springer till lärarna och skvallrar. För det blir man mer mobbad för än alla andra orsaker tillsammans, just so you know.

Nu för tiden slåss mamma inte så det stör, mig har hon till exempel aldrig slagit. Det är någonting jag vill offentliggöra såhär några år efter min barndom, eftersom jag var mycket rar och snäll när jag var liten (läs: ond och genial), så när jag inte fick det jag ville ha på ica löste jag det genom att börja gråta och högljutt be för mitt liv: "SNÄLLA MAMMA SLÅ MIG INTE! MAMMA DU FÅR INTE SLÅ MIG, SNÄLLA MAMMA!" Vilket motbevisar teorin om att "barn ljuger inte om sådana saker."

Jag ljög så det stänkte om det, men mamma har ändå inte bytt mig mot en släpvagn trots upprepade hot. Jag har heller inte bytt ut henne mot Jojos mamma, trots upprepade hot. Och med den lyckliga slutklämmen vill jag säga återigen: Grattis mamma! För att du är en cool och superkompetent mamma trots att du alltid har avskytt uppkäftiga ungar, och för att du aldrig har bytt ut mig hur många gånger jag än gjort mig förtjänt av det!

Det ska firas med en tårta eller två!