Delad tur - delad otur?

Jag har nu äntligen kommit hem från jobbet, och om de ringer i morgon kommer jag icke dit för mindre än 500 spänn i timmen. Inte så troligt med andra ord. Det har varit en jävligt hektisk helg.

En farbror dog oväntat mitt i lunchrusningen på lördagen och alla blev mer eller mindre nippriga, särskilt B som trodde det var hennes fel vilket det inte var. (Hon trodde hon matat honom så han satte i halsen och kvävdes, men i själva verket var det hjärtat som gav upp). Så då blev det allmänt kaos som lugnade ner sig mot eftermiddagen. Men då fick en annan tant för sig att bli rebell; hon strödde ut allt hårdbröd på borden, skjutsade iväg serveringsvagnarna, gick in till de andra och var otrevlig och störig, och till slut kidnappade hon en stackars tant i rullstol och tänkte köra iväg henne gud vet vart.

Jag och Therese upprepade gånger: SLÄPP HENNE! DU GÅR INTE IVÄG MED HENNE, SLÄPP RULLSTOLEN!
Rebelltant: Jaha här står ni och tror att ni är nåt, MAHAHAHAHAAAA! (det läskiga är att hon skrattar så, på riktigt).
Jag och Therese: LUGNA NER DIG OCH SLÄPP RULLSTOLEN!
Kidnappad tant: Hjälp mig, få henne att släppa, jag blir ju rädd!
Rebelltant: MAHAHAHAHAA!

Jag var själv färdig för antingen pension eller graven, men som tur var så lugnade tanten ner sig och tog en kopp kaffe, och ingen kom till skada. Jag lovar. Men jag hade god lust att orsaka skada vid tillfället, om man säger så.

Idag har det varit lugnt men samtidigt stressigt. Larmet har i princip aldrig tystnat,och eftersom de anhöriga kom på besök var vi tvungna att göra en paus i arbetet som man verkligen aldrig har tid med på kvällarna, och prata deltagande och fixa fika.

Men jag är väl en girig jävel, för jag biter ihop. Eller så kanske jag har mer empati i kroppen än vad mamma påstår. Enligt henne är jag typ Hannibal Lecter när det kommer till att vara empatisk, men det är minsann inte alls sant. Jag grinar alltid när jag ser tragiska dokumentärer om små hundvalpar utan hem och liknande. Every single time.

Eftersom min hjärna och min kropp har halvsmält ihop till ett enda mosch så ska jag nu krypa ner i soffan med min Snickers, och eventuellt inte kravla upp förrän nån gång i övermorgon. Hoppas ni andra är utmattade av för mycket party och inte för mycket pensionärer!