Still my favourite show

Ally McBeal: Can I ask you, why is it that men are so fascinated by lesbians?
Richard Fish: Do you know what they do together in private?
Ally: What?
Richard: Have sex!
Ally: Heterosexual women have sex too.
Richard: But with men. It's nothing special with a woman interacting with a penis unless it is your own.
Elaine Vassal: Richard, your 10 ò clock client is here.
Richard: Lesbians. Excellent. Let's go.

Äntligen!

Äntligen! Har jag piercat läppen! Yay yay yay! Jag sa inte ett pip men jag djupandades som en förstföderska. Piercaren var sjuk igår och idag svarade ingen när jag ringde men jag åkte dit i alla fall. Är han inte där kan man kanske hitta ett par schyssta skor, tänkte jag. Men tji fick jag. Keep your body guessing. Jag får inte till nån bra bild med min dumma mobilkamera, jag behöver verkligen en ny digitalkamera. Men det är en plopp i vänster sida av underläppen i alla fall.

Jag har ätit en macka (jippii! jag kan äta!) men det tog sjukt lång tid för piercingen hakade fast sig bakom tänderna hela tiden. Så tyvärr tyvärr får jag överleva resten av kvällen på Trippel Chokladrippel. Det är mycket tråkigt men man får ju offra litegrann. Så är det.

Imorgon kväll är det cruising här i Boden, och om ni vill åka med i en -59 DeSoto Firedome Sportsman så har jag ett par platser över. Om nu inte pappa ändrar sig när han får se min nya utsmyckning förstås, man vet aldrig. Men som sagt, annars finns ett par platser över. Jag diggar alltid att åka i pappas bilar såklart, men jag kommer att känna mig MYCKET hetare när jag själv sitter i förarsätet, och inte sitter bredvid en man i tveksam ålder och måste noja över att folk kan få för sig att han INTE är min pappa. Om ni fattar vad jag menar.

Show me what it takes to be a real rich bitch

Idag är det den 27e augusti, och vi vet ju vad det betyder för vissa lyckligt lottade, inklusive mig: paying time! Efter mycket slit så har jag äntligen fått in en nätt liten summa på kontot. Jag ska inte slösa bort alltihop, men en liten shopping spree ska jag och Ellifiore unna oss imorgon.

Om du känner mig rätt så väl så kanske du vet att jag har en liten fnurra för att göra playlists till allt möjligt. Musik att lyssna på när man är glad, ledsen, kär, kåt, förbannad, partysugen, när man tränar, när man vill stressa ner och så vidare i det oändliga.

Maibes lilla playlist när lönen trillat in på kontot:
ABBA - Money money money
Elin Lanto - Money
Shania Twain - Ka-Ching
Kanye West - Golddigger
Meja - It's all about the money
A Camp - I can buy you
Darin - Money for nothing
Cuban Link feat. Mya - Sugar Daddy
Good Charlotte - Girls and boys
Michael Jackson - Money
Fergie - Labels or love

PS. Rockmusik är den bästa musiken att hångla och ha sex till, om någon. Så länge jag slipper höra sliskig panflöjtsmusik eller, ve och fasa: Barry White! så är jag alldeles nöjd.

All the same

Hours slide and days go by
Till you decide to come
But in between it always seems
too long

But I have the skill,
yeah I have the will,
to breath you in while I can
However long you stay
is all that I am

I dont mind, I dont care
As long as you're here

I'm a very busy person right now

Nej, jag skojade bara. Jag är bara lite lat. Just nu kollar jag på Wanted och springer fram och tillbaka till tvättstugan. Mycket mer än så är det inte. Om ett tag ska jag ta lite Trippel Chokladrippel och rasta de två håriga. Inte mina ben utan hundarna alltså, just so we're clear.

Jag vill också meddela att om du har funderat på att sno min cykel: glöm din dröm. Mamma och jag har bankat på låset med en slägga men cykeljävlen vägrar ge med sig. Så om du såg en brud med obestämbar lilaröd hårfärg samt en mamma i stallkläder banka på en cykel, så var det bara vi, det var inget olagligt på gång.

Jag och Ellifiore ska skärpa till oss med den här träningen och fit-heten som har legat lite på is de senaste veckorna. Men nu är det höst och nya tag och snart kommer vinterdepressionen men innan dess ska jag hinna svettas rejält har jag tänkt mig.

Den här sommaren har varit min blekaste någonsin. Till och med värre än förra sommaren. Och ändå är sola ett av mina absoluta favvo-nöjen, som dessutom är gratis. Det är jobbigt att jobba. Och inte får jag så mycket för det heller. Men nog till att köpa en ny kamera och ett par träningsdojjor, och sen kan jag kanske unna mig en Piggelin, vem vet.

Efter den här spännande sammanfattningen av mitt liv just nu så ska jag återgå till filmen. Jag ska bara passa på att nämna att jag räknar ner till skolstarten med samma entusiasm som om det vore min egen hängning. Skillnaden är väl inte alltför stor heller.

Be afraid. Be very afraid.

Som en del kanske har uppmärksammat så är det två mördare lösa. De rymde från fängelset i Övertorneå i Finland och de har nu tagit sig till Sverige. I medias version misstänker man att de tagit sig till Sverige. Jag vet att det är så. De har nämligen fikat på min kusins café.

De två, en man och en kvinna som båda avtjänar livstids fängelse för mord, fick permission för att gifta sig med varandra (kaka söker mördarmaka) och rymde då iväg på bröllopsresa. Igår eftermiddag strövade de in på min kusins café i Råneå och tog sig en fika. Min kusin kände igen den efterlysta bilen och ringde till polisen.

Och här kommer den riktigt skrämmande detaljen: polisen kom inte. Jo, de kom till slut. Men då hade mördarparet fikat klart och stuckit för länge sen.

Annars brukar man ju bortförklara norrbottenspolisens taskiga insatser med att de har dåligt med resurser och måste fokusera på viktiga saker. Men om inte ett par förrymda mördare anses som tillräckligt viktiga så tror jag att jag ska slå mig in på en ny bana: yrkeskriminell verksamhet. Jag tror att det kan löna sig!

Just a quickie then

Jag är egentligen alldeles för trött för att blogga så det får bli nåt kort. Jag har jobbat idag och det har varit tungt men det har gått bra ändå. Men jag fattar inte varför jag sover så jäkla dåligt. Kvart i sex spratt jag till och ryckte åt mig mobilen, men det var ju en hel timme kvar innan den skulle ringa. Sen har jag vaknat nån gång innan det också, då låg jag inknölad i väggen i en lakanskorv och kände mig allmänt mörbultad.

Jag fick i alla fall en puss på armen idag, bara för att jag snokat reda på ett nummer av Illustrerad Vetenskap till den nya tanten. Även den jobbiga våningen har fått ett par riktiga pärlor som är sådär goa och glada som pensionärer är i sagor. Om de inte är häxor eller onda styvmödrar förstås.

Dagens pensionärs-citat:
Jag: Jag ska komma med lite gröt till dig!
Ilsk farbror: Men jag ska komma med död till dig!

Vad svarar man på det? Ja tack så mycket, det ska smaka gott.

Oh my taco

Igår var det brudmiddag hos Ellifiore. Det var en kombinerad välkommen-hem-och-adjöss-igen-middag eftersom Angel är hemma från Irland men lika snabbt åker iväg igen, och för att Chessy flyttar till Borås för att bli ännu mer awesome på att sy och designa. Det var alltså jag, Ellifiore med sambo, Chessy, Angel och även Ohana. Alla utom Jojo alltså, som svek oss till förmån för en ondskefull omtenta. But you were with us in spirit babe!

Det var sådär trevligt och nostalgiskt som det kan bli ibland. The end of an era, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Angels quornfärs smakade himla gott, kanske jag ska våga mig på en vegetarisk rätt nån dag när jag har pengar och har råd att köpa ingredienser.

Jag och Angel sov hos Ellifiore, vi sov typ två och en halv timme precis som man ska.

Ellifiore (mkt förföriskt): Vi kan ha pyjamasparty. Men jag ska inte ha nån pyjamas...

Vilket hade varit en superbra början på en lesbisk porrnovell, jag får nog ta och skriva en sån någon dag. Idag har mamma som sagt fyllt år vilket har firats på vanligt sätt. Om man inte räknar med när jag välte en schwarzwald-tårta upp och ner inne i mitt kylskåp. Helvetes jävla skit viskade jag tyst. Nej det gjorde jag inte, jag vrålade ut det medan grädden rann mellan våningarna i kylskåpet. Så om nån vill bli bjuden på schwarzwald(kan inte begripa varför jag utsätter mig för ansträningen att försöka stava det två gånger i samma inlägg...) så kan ni tyvärr glömma det. Men det finns en hel massa prinsesstårta kvar, kom och smaka vetja. Men kom ihåg, fika betyder inte dejt. Så nu är det klart.

Bilden: Kolla vilken underbar prinsesstårta! Om jag skulle bli bjuden på en sån, men krona och allt, så skulle jag bli helt hoppetossig. Bara så ni vet. Jag fyller år den 18e oktober. Bara så ni vet.

Grattis mamma!

Idag fyller min kära mor år. She is 48, going on 14 eller nåt liknande. Vilket inte alls betyder att hon är dement, hon är bara min mamma. Jag har haft henne i snart 22 år och hon har varit tuff att uppfostra ("mamma sluta peta bort grönsakerna, mamma sätt på dig säkerhetsbältet, man kan inte äta en macka till middag, mamma för i helvete du får inte köra en bil som inte har bromsar!") men jag har nog fått fason på henne ganska bra. Jag tänkte alltså tillägna min morsa detta inlägg, men hon får inte läsa det för då blir jag arvslös eftersom jag benämnt henne som morsan.

Min mor var ett snällt barn. I tolvårsåldern började hon festa med de andra barnen, för i byhålan fanns inte mycket annat att ta sig för. Eftersom hon hade konstant utegångsförbud så smet hon genom fönstret, stal sin party outfit från grannarnas klädstreck och rymde till Piteå och var borta en helg. Som straff fick hon inte se ABBA in concert. Jäkla klantmamma kan man tycka.

Hon blev också mobbad, inte av nån särskild anledning utom för att barn är onda. Slutet på plågan kom när Ulla började i mammas klass. Hon blev också mobbad av de onda barnen, så mamma och Ulla bildade ett team. De väntade bakom skolan när klockan ringde ut varje dag, och sen släpade de metodiskt in mobbarna en och en bakom ett hörn och gav dem stryk tills de grät av rädsla. Sen blev de aldrig mobbade mer, de blev skolans drottningar. Vad är sensmoralen i denna saga? Jo, att mobbingplaner är ganska löjliga och verkningslösa, vilket jag säger med en viss pondus eftersom jag själv både mobbat och blivit mobbad i min ungdom. Och INGENTING hjälpte varken åt det ena eller andra hållet, trots att jag begåvades med lärare som faktiskt ansträngde sig för att råda bot på det. Nej, jag tror att om mobbingoffren tar sig i kragen, lånar storebrollans knogjärn och skipar sin egen rättvisa så skulle inte bara mobbingen sluta, de mobbade ungarna skulle dessutom både känna sig duktiga och kompetenta istället för att dessutom bli mobbade för att de springer till lärarna och skvallrar. För det blir man mer mobbad för än alla andra orsaker tillsammans, just so you know.

Nu för tiden slåss mamma inte så det stör, mig har hon till exempel aldrig slagit. Det är någonting jag vill offentliggöra såhär några år efter min barndom, eftersom jag var mycket rar och snäll när jag var liten (läs: ond och genial), så när jag inte fick det jag ville ha på ica löste jag det genom att börja gråta och högljutt be för mitt liv: "SNÄLLA MAMMA SLÅ MIG INTE! MAMMA DU FÅR INTE SLÅ MIG, SNÄLLA MAMMA!" Vilket motbevisar teorin om att "barn ljuger inte om sådana saker."

Jag ljög så det stänkte om det, men mamma har ändå inte bytt mig mot en släpvagn trots upprepade hot. Jag har heller inte bytt ut henne mot Jojos mamma, trots upprepade hot. Och med den lyckliga slutklämmen vill jag säga återigen: Grattis mamma! För att du är en cool och superkompetent mamma trots att du alltid har avskytt uppkäftiga ungar, och för att du aldrig har bytt ut mig hur många gånger jag än gjort mig förtjänt av det!

Det ska firas med en tårta eller två!

Grattis Elena!

Igår kollade jag på friidrott, vilket jag tycker är jättekul av nån anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag såg till exempel när Elena Isinbayeva(stavningen är olika överallt) satte nytt världsrekord i stavhopp på 5.05, och hon gjorde det jävligt snyggt. Hon är ju ganska snygg även när hon står stilla på marken också. Det är ju inte heller lite imponerande att hon vid 26 års ålder innehar inte mindre än 24 världsrekord. You go girl!

Glappet kan man vara utan

Jag hade bara ett vagt minne av den svenska ungdomsserien Glappet från -97, så jag bestämde mig för att kolla på den, för nostalgins skull. Vilket jävla skräp! Det var nog det sämsta jag någonsin sett, det var så enormt pinsamt skrattretande dåligt så det finns inte ens ord för att beskriva eländet.

Christina Herrström kan aldrig nånsin ha varit femton år själv, dialogen var nog den mest osannolika jag någonsin hört. Femtonåringar går inte runt och säger saker som "en dag kommer mannen och kvinnan smälta samman och mötas i enighet och världen kommer vara räddad!" bara sådär. Och när man blir brutalt dissad säger man definitivt inte: "Vår tid är inte mogen!" Det är mer troligt att man säger nåt i stil med: "Men jag ville inte ha dig i alla fall din jävla cp-kuk!"

Ella och Josefin är ju ganska snygga, ända tills de öppnar munnen i alla fall. Då förvandlas Josefin/Katharina Cohen till Ulla Skoog, hon pratar exakt likadant och det är jävligt läskigt. Och Josefin/Julia Dufvenius driver en till vansinne när hon har löjliga konversationer med sin spegelbild precis hela tiden. Den som såg Glappet för elva år sen minns väl ungefär vad som hände. Ella och Josefin knullar ett par äckliga gubbar, och när de kommer på att gubbarna kanske inte kommer ge dem "mogen, sensuell käääärlek" så löser Jossan problemet med att göra en plastikoperation. Fula Anette hoppar av skolan eller tar livet av sig, det är lite oklart vilket, och sen är sagan slut och alla lever lyckliga i alla sina dar, utom den stackars pojken som Ella våldtar.

Urk. Om man vill uppleva lite ungdomsnostalgi som inte är totalt verklighetsfrånvänd, kolla in nåt av Måns Garthon och Johan Unenge istället. Eva och Adam till exempel.

Den enda behållning jag faktiskt hade av Glappet var att se vad alla hade på sig: insvängda jeans, långa småblommiga klänningar, enorma scrunchies(hårsnoddarna du vet), spyfärgade klänningar i stretchtyg som får även de slanka magrutebegåvade brudarna att se bred-arslade och strut-betuttade ut. Och man kan vara tacksam för att det tidiga 90-talsmodet är begravt för de allra flesta, och jag hoppas på att tv-serien går samma väg.

Jag och min sjuka hjärna

Inatt drömde jag en mycket underlig och väldigt detaljerad dröm.

Jag var på nån sorts friluftsdag/vårpicknick/reunion med en massa folk, alla mina vänner var där och Hanna var också där och även Minna var där. Jag och Hanna gick runt och minglade bland folket och Hanna hade (bli inte rädd nu älskling) en liten bebis på armen som tydligen var våran och alla ooh-ade och naaw-ade åt den och det var inte så konstigt för det var den sötaste bebis jag nånsin sett (vilket inte heller var så konstigt eftersom det var min dröm och jag alltså hade designat den). Den var pytteliten och hade kolsvart hår och var världens snällaste flickebebis, bara så ni nu vet. Och alla tyckte hon var bedårande hur som helst.

Själv hade jag ingen bebis under armen men däremot en videokamera där jag om och om igen visade upp min älskling när hon vann Miss Gay Sweden, och alla blev ruskigt imponerande. Fast egentligen var det Miss World Gay eller nånting för tävlingen utspelades i Indien och Hanna hade en orange sari och tävlade mot en afrikanska och nån annan brud, så min tjej är alltså gayigaste bruden i världen...typ.

Jag var i alla fall skitstolt över det så jag visade videon och bebisen om och om igen tills någon ropade att vi måste därifrån fort som fan. Och på horisonten såg jag en enorm tornado som var på väg åt vårt håll. Hanna var tvungen att ta en annan väg, antingen för den jäkla ungens skull, så vi delade på oss och jag tog en skitjobbig svår väg med mina kompisar. Det var vårvinter och snön var halvsmält och orsakade små översvämningar överallt, så vi fick klafsa oss fram genom smältvatten. Sen var vi tvungen att passera genom en lada, in genom ett hål i väggen och ut genom ett hål på andra sidan, vilket var jobbigt för Ellifiore eftersom hon var ganska stel p.g.a. sin reumatism men vi kunde minsann lirka henne genom hålet. Men inne i ladan fick vi klättra upp genom högar av hö och koskit, jättemysigt.

Sen försökte vi ta oss fram på älven, men isen hade nästan smält och jag började tro att vi skulle drunkna, när polisen kom förbi med sin polisbåt och räddade oss. Men Minna vägrade åka polisbåt och inte ens poliserna vågade säga emot, så hon höll fast i sidan på båten och åkte på isen, typ vattenskidor utan skidor, och jag tyckte det var typiskt Minna att ha långkjol och kappa på skogsutflykt. Sen släppte poliserna av mig i Norra Svartbyn, och mamma var där och mötte mig. Då kom Minnas pappa förbi i en jättesnygg bil och frågade om vi behövde skjuts. När jag klättrade in i bilen frågade jag "Men var är Minna? Ska inte hon med?" och mamma och Minnas pappa såg väldigt ledsna ut, och då fattade jag att Minna aldrig hade varit med på utflykten, hon var död och jag hade bara fantiserat ihop att hon hade varit med för att jag så gärna ville att hon skulle leva.

Sen bjöd Minnas pappa på en cigarett och jag kände att fy fan vad jag behöver en cigg, så jag tackade ja. Sen rökte vi alla tre fast ingen av oss röker i verkligheten, och det var så jävla gott med en cigg så jag ber att ingen försöker bjuda mig på en de närmaste dagarna, för det kan mycket väl tänkas att jag tar emot den. Sen ringde jag Hanna och hon hade också kommit fram gott och väl men jag hann bli liite orolig. "Du får inte vänta så många signaler innan du svarar!" sa jag paranoid-ängsligt.

Dreams are so weird. Nu frukost.

Om man kan bli glad åt lite...

...så har man ju mycket att bli glad åt.

Och jag blev faktiskt riktigt innerligt spontanglad när jag var ute med hundarna bakom Granngården, och mitt bland all graffiti, kasserad havre och gamla tompallar så fann jag en jord- och skräphög full av solrosor. Alla hade inte orkat upp och blommat, men en solros reste sig hög och ståtlig och gul. Vilket som sagt fick mig att bli spontanglad och vilja komma på en massa metaforer för att även i en skithög kan man hitta en solros, och så vidare. Det finns nåt liknande ordspråk som jag inte kan komma på just nu. Men visst är den fin och inspirerande i alla fall?

Delad tur - delad otur?

Jag har nu äntligen kommit hem från jobbet, och om de ringer i morgon kommer jag icke dit för mindre än 500 spänn i timmen. Inte så troligt med andra ord. Det har varit en jävligt hektisk helg.

En farbror dog oväntat mitt i lunchrusningen på lördagen och alla blev mer eller mindre nippriga, särskilt B som trodde det var hennes fel vilket det inte var. (Hon trodde hon matat honom så han satte i halsen och kvävdes, men i själva verket var det hjärtat som gav upp). Så då blev det allmänt kaos som lugnade ner sig mot eftermiddagen. Men då fick en annan tant för sig att bli rebell; hon strödde ut allt hårdbröd på borden, skjutsade iväg serveringsvagnarna, gick in till de andra och var otrevlig och störig, och till slut kidnappade hon en stackars tant i rullstol och tänkte köra iväg henne gud vet vart.

Jag och Therese upprepade gånger: SLÄPP HENNE! DU GÅR INTE IVÄG MED HENNE, SLÄPP RULLSTOLEN!
Rebelltant: Jaha här står ni och tror att ni är nåt, MAHAHAHAHAAAA! (det läskiga är att hon skrattar så, på riktigt).
Jag och Therese: LUGNA NER DIG OCH SLÄPP RULLSTOLEN!
Kidnappad tant: Hjälp mig, få henne att släppa, jag blir ju rädd!
Rebelltant: MAHAHAHAHAA!

Jag var själv färdig för antingen pension eller graven, men som tur var så lugnade tanten ner sig och tog en kopp kaffe, och ingen kom till skada. Jag lovar. Men jag hade god lust att orsaka skada vid tillfället, om man säger så.

Idag har det varit lugnt men samtidigt stressigt. Larmet har i princip aldrig tystnat,och eftersom de anhöriga kom på besök var vi tvungna att göra en paus i arbetet som man verkligen aldrig har tid med på kvällarna, och prata deltagande och fixa fika.

Men jag är väl en girig jävel, för jag biter ihop. Eller så kanske jag har mer empati i kroppen än vad mamma påstår. Enligt henne är jag typ Hannibal Lecter när det kommer till att vara empatisk, men det är minsann inte alls sant. Jag grinar alltid när jag ser tragiska dokumentärer om små hundvalpar utan hem och liknande. Every single time.

Eftersom min hjärna och min kropp har halvsmält ihop till ett enda mosch så ska jag nu krypa ner i soffan med min Snickers, och eventuellt inte kravla upp förrän nån gång i övermorgon. Hoppas ni andra är utmattade av för mycket party och inte för mycket pensionärer!

FOODFIGHT!

Jag gjorde just världens upptäckt. Jag har levt i snart 22 år, och ännu har ingen utmanat mig på ett riktigt klassiskt matkrig! Hur kunde detta gå till? Jag har aldrig ens vetat vad jag saknar, förrän jag såg ett avsnitt av Popular, och alla kastar mat på varandra och har det hur härligt som helst, det ser ut att kunna urarta sig till en riktigt mysig orgie men sen kom förstås eftertexterna. Och det är inte vilken mat som helst de kastar omkring sig, det är Jell-O! Jag har bara ätit det en gång i mitt liv, och det var när Minnsan hade köpt hem ett litet lager från England och jag fick äran att smaka. Jag minns inte om den smakade gott, men det var roligt att äta och ingen kommer någonsin mer göra Jell-O åt mig i pyttesmå plastburkar och jag tror jag vill gå och lägga mig nu och slippa tänka längre på det.

Men bara så du vet det. Om du ser mig på gatan en dag och tänker "nämen det där verkar vara en rar ärta!" så kolla i väskan om du har en snickers, en påse halstabletter eller nåt annat, och kasta den i skallen på mig, så ska du få se att jag blir jätteglad. Om du dessutom rent händelsevis har en bit regnbågsfärgad Jell-O i väskan som du kan slänga på mig så tror jag att vi har grym potential att bli bästaste bäst-vänner för evig tid och kan sitta många mysiga stunder i vår hemmagjorda kuddkoja och humpa Jell-O och utbyta superhemlisar med varandra. I'll be waiting.

Äta jobba sova dö?

Människor på rad i kö
Äta jobba sova dö...

Jag vet inte, men jag tycker att Gyllene Tider eventuellt har en lite dyster syn på livet. Samtidigt är det ungefär vad mitt liv går ut på just nu. Minus dö-delen. Men det kan vara fan så skönt ibland att bara äta, jobba och sova. Och om det inte är skönt så inte fan är lösningen att gå och fiska i alla fall.

När jag gick ut med hundarna så undrade jag förvirrat varför det satt så mycket folk i grill-stugan som finns utanför mitt hyreshus. Sen kom jag på att det är fredag och att en del människor har ett liv. Själv har jag jobbat nio timmar idag, och innan den här helgen är slut kommer jag att ha jobbat nitton timmar till. Men det är märkligt hur bra jag mår när jag jobbar, jämfört med när jag inte gör det. Idag har jag och mina jobbarkompisar och pensionärerna suttit och svettats framför handbollsmatchen Sverige-Tyskland imorse. Det var fan spännande, och jag är inte ens sportnörd. Den enda åsikt jag har om matchen i övrigt är att Anja Althaus är het. Kanske borde fördjupa mig lite mer i damsporter, jag tror jag har potential att bli ett riktigt fan. (Och med det sagt borde jag nog utelämna att jag inte ens är säkra på att det var Tyskland vi besegrade imorse. Men visst var det så? Måste googla.)

Det skulle faktiskt ha varit roligt att se Ida-Theres Nerells brottningsmatch inatt, halv fyra eller när den nu var. Hon kommer ju faktiskt från Boden så då har man ju en chans att känna sig lokalpatriotisk. Men som sagt. Äta jobba sova överleva, och halv fyra är det sova som gäller.

Min älskling ska flytta till en ny lägenhet precis i månadsskiftet så hon kommer hit lite senare än planerat. Det känns lite tungt, men det får gå det också. Det är nyttigt att ha bra tålamod, men inte fan är det roligt. Det blir inte lättare av att min rygg kliar som aldrig nånsin förr. Och på morgonen ser min mun alltid snyggast ut, alldeles perfekt svullen som att jag använt den till diverse sexigheter hela natten. Vilket jag ju inte har. Dammit. Jag vill höra hennes ord tätt intill mitt öra, ledsagad av varm chokladdoftande andedräkt, och inte genom ett sprakigt mobilknaster. Jag vill snosa in doften på hennes axel och borra in mig bakom hennes rygg och känna mig liten och söt, och framför allt röra vid henne överallt tills jag får skavsår i händerna. Och det ska jag också. Bara inte så snart som jag vill.

Real life – covered up in make-up
Real life – it’s only make believe
Real life – I meet you when I wake up
Real life – I touch you on a screen

Touch me, touch me
I long to live for real
Touch me, touch me
I’m just as human as a human can be
Please touch me

Real life – full of imitations
Real life – I talk to you in codes
Real life – real imagination
Real life – I hide behind these clothes

Touch me, touch me
I long to live for real
Touch me, touch me
I’m just as human as a human can be
Please touch me

Miss Piggy och Tryn-Mysteriet

Efter första natten i Stockholm utspelades följande konversation.

Ellifiore: Du vet de där plåstren som kan hjälpa mot snarkning?
Jag, intet ont anande: Jaa...
Ellifiore: KÖP ETT!

Efter den fina vinken travade vi iväg mot Apoteket Korpen i Gamla Stan för att mitt pussy posse skulle få sova i lugn och ro. Jag köpte inte ett plåster utan ett nytt påhitt, minns inte vad den heter men det är två små plast-cylindrar som man stoppar in i vardera näsborre och som hålls på plats av en liten plastpinne så den inte ska åka in i hjärnan och vandra runt och fastna eller så. Om man är snäll ser det ut som att jag har en septum-piercing i plast, om man är ärlig så heter man Ellifiore.

Ellifiore: Du ser ut som en gris.
Jag: Tack tack.
Ellifiore: Men du ser ut som en gullig gris!

Härmed kan jag alltså även tituleras Miss Piggy. Jag har inte sovit med mitt tryne för jag stör ju ingen när jag sover ensam. Men man kan tydligen få ytlig sömn av snarkning och det är ju lite jobbigt. Alltså sov jag med den natten till idag, men man måste verkligen vara supertrött för att inte ligga och störa sig på den. Prova själv att köra upp ett plektrum eller en tops eller kanske en legogubbe i näsan så får du känna hur naturligt det känns att sussa. Nej, jag trodde inte det.

Mysteriet är i alla fall detta: När jag vaknade imorse tog jag ut mitt tryne och satte det på nattduksbordet som jag brukar. Den är lätt att tappa bort eftersom den är liten, plastig och genomskinlig. Och nu när jag kom ut ur duschen hittade jag trynet på mitt badrumsgolv. Hur i helsike hamnade det där? Det kan inte ha legat där länge, för varenda gång jag går på toa så studerar jag mitt golv ganska noggrannt. Det finns liksom inte mycket annat att göra när man sitter på toaletten. Och eftersom jag är en snabb-kissare så är det ingen idé att ta med en tidning heller, jag hinner definitivt inte läsa en artikel på den tiden jag sitter där. Kanske om jag klipper ut en massa serie-strippar, typ Nemi, dem skulle jag nog hinna läsa klart i lugn och ro...hur som helst, mitt tryne har tagit en flygtur till mitt badrumsgolv, om ingen mystisk individ har smugit in i mitt hem och liksom placerat ut den där. Som sagt, ett mysterium.

Om jag ska skriva fler inlägg om Miss Piggy måste hon definitivt lösa intressantare mysterier än såhär, känner jag. Men inte ikväll, för nu ska jag sova så jag orkar jobba hela helgen och tjäna ihop till mitt ekonomiska oberoende. Ha. Ha.

Min fitta är i alla fall jävligt tajt

Höll på att falla ner i ett mindre depp-hål över att jag inte har varit på spinning på typ två veckor, och att den övriga träningen jag svettat mig igenom med noll motivation verkar ha haft noll reslutat. Dammit. Känner mig liksom en aning...sladdrig. Har dessutom nyss läst om armmusklernas betydelse för brudars allmänna sexighet, och mina armar är ju iofs starka men det syns ju inte på utsidan. Jag måste liksom stå och lyfta tunga saker demonstrativt för att visa att jag faktiskt inte bara består av fett, och hur jobbigt är inte det? Jag försöker vara positiv och sund och eftersträva en allmänt tajtare kropp och inte stirra mig blind på vågen, men det går ju inte framåt på den fronten heller. och det var därför rubriken dök upp inne i min hjärna: min fitta är i alla fall jävligt tajt. Hell yeah! Och eftersom inga babyhuvuden kommer att passera däremellan ska den så förbli, förutsatt att jag gör mina knipövningar som en duktig flicka.

Ska passa på att tacka Gudrun för att jag har en tålmodig och förstående flickvän som älskar mig och tänder på mig trots att jag är ett mycket lustigt pillon och ibland skriver mycket lustiga blogginlägg.

Gimme gimme gimme!

Jag vill presentera min blivande mobil: W980i. Det var precis som på julafton när spanjorerna får syn på Ferdinand. Magnifico! Honom skall jag haaa! Inte just nu, för den är äckligt dyr för mig fortfarande. Men nån gång. Under tiden ska jag hålla ihop min nuvarande W700i med böner och silvertejp, very chic.

Jag behöver också en ny kamera sedan Stockholm, då någon puttade ner min kamera från överslafen på en våningssäng. Tyvärr vet jag ingenting om kameror över huvud taget, så jag vet inte ens var jag ska börja. Ibland är det tur att man inte har några pengar.

The times they are a-changing....

Hösten är på väg, enligt vissa är den redan här. Igår kväll gick jag en lite längre sväng med vovvarna bara för att det luktade så gott ute, friskt och höst-aktigt. Jag jobbade en kort tur också, på min favvo-avdelning. "Åh jag blev så glad när jag fick se att det var du!" sa en av tanterna. That makes my day. Jag ska jobba hela helgen också. Det känns ju finfint för plånboken men inte lika roligt med tanke på att Chessy ska ha avskedsmiddag innan hon åker till Borås för att plugga. Jojo åker till Linköping imorgon. Det känns ganska trist faktiskt, men jag är glad för deras skull.

Jag har jobbat upp en liten ilska inför min egen skolstart faktiskt, det känns mestadels som ett stort slöseri med tid att ägna mitt sista år, liksom de föregående tre, åt att lalla runt. Idag har jag kollat igenom en massa kurser, och det finns ju faktiskt några styken jag gärna skulle vilja läsa. Egentligen borde jag läsa upp det jag missat, läsa kurser jag faktiskt är intresserad av och skita i resten. För vem fan bryr sig, egentligen?

Jag skulle vilja läsa:
- Sociala processer och socialt arbete
- Coaching
- Avvikande beteende
- Kriminologi
- Socialpsykiatri
- Att arbeta stödjande med barn och unga i socioemotionella svårigheter
- Spanska för nybörjare
- Finska för nybörjare
- Japanska för nybörjare
- Sexualitet, kropp och kön

Det finns ju massor! Men så lite tid att bestämma sig på. Höstterminen börjar ju på nån vecka. Jävla stress. Har lite härdsmälta i hjärnan så jag kommer inte på nåt vettigt att skriva heller. Utom att Kherington är hetast i SYTYCD. Jajjamensan.

Och att min flickvän är mitt allt och i allra bästa fall så är hon här om två veckor! Och bara för det så får ni se en bonusbild på den vackraste. She's all mine!

ALLMÄN VARNING UTFÄRDAS

Jag kommer nu att utfärda en varning till allmänheten. Vet du vad du ska göra av ditt liv? Om inte, så ska jag begränsa valmöjligheterna en smula åt dig.

GÅ INTE PSYKOLOGIPROGRAMMET PÅ LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET. DU SLÖSAR BORT DITT LIV.

Så nu vet ni det. Gör inte samma misstag som jag har gjort. Om vi ska dra lite liknelser så känns det som att jag har målat in mig i ett hörn. Jag har fastnat i en evig uppförsbacke. Jag har ingen aning om vad det ska bli av mig, för att vara ärlig. How the fuck could this happen? Fatta att jag är enda barnet, mammas och pappas lilla stjärna, värsta A-barnet, 22 MVG i slutbetyg från gymnasiet, du kan bli vad du vill-syndromet, lyckas i livet-kromosomen. I got the fucking package dammit. Det var ju inte så här det skulle bli. Inte 22 fyllda och totally lost in space.

Jag ska skriva ett brev till Solbrith, sierskan. Jag hade ingen aning om att hon bor i Boden men det gör hon faktiskt. Jag ska skriva och fråga om min framtid, och om jag inte får nåt svar ska jag åka hem till henne, banka på hennes dörr och vråla "vad ska jag göra av mitt liiiiiiiv..." Så det så. Tragiskt nog har jag inget bättre för mig i livet just nu. Skolan börjar andra september, jag har fått schemat och studerat kursplanen och det får mig att vilja blanda en RedBull Vodka till nattmackan. Gånger tre.

Min älskling gick till arbetsförmedlingen idag. HA! Vilket roligt skämt att döpa stället till ArbetsFÖRMEDLINGEN. När har de senast förmedlat ett jobb till någon människa? Och nu menar jag ett riktigt meningsfullt jobb, inte ett fucking plusjobb eller nystartsjobb eller sånt skräp som inte ger något långvarigt.

Såhär gick mötet mellan förmedlar gubben och min älskling, detta är ett referat:

Hottie: Hej, jag har haft praktik på ridskola för jag behöver det eftersom jag ska utbilda mig till djursjukvårdare och så har jag sommarjobbat och pluggat på komvux, simultant! Jag är nämligen både snygg, smart och ambitiös.
Gubbe: Du fick ju inte betalt för praktiken dumma flicka.
Hottie: Eh nej, jag hade ju inget val, jag fick ju ingen annan praktik. Nu skulle jag behöva praktik på djursjukhus eller liknande så jag får behörighet att söka in till djursjukvårdarutbildningen.
Gubbe: Jahapp. Jag har matchat in dina uppgifter. Hör av dig nån gång.
Hotties papper: Dina kriterier matchar dessa jobb: Butiksbiträde. Område: Hela landet.

Ska det föreställa hjälp? Inkompetenta jävla lekstuga. Jag ska söka jobb på arbetsförmedlingen tror jag. Det har alltid varit min dröm att få lön och samtidigt kunna spela hur mycket tetris jag vill på min arbetstid. Yay!

21 år och bitterfitta. Det är ju jävligt typiskt. Nu ska jag och min kladdkaka och mina två hundar gå och lägga oss. Gonatt alla bittra medsystrar där ute.

Jag är googlist

Jag är nog beroende av Google. Jag googlar allt. När jag ser på en tv-serie googlar jag samtidigt cast, soundtrack, episode guide och allt annat man kan ta reda på om den. När jag ska lyssna på musik googlar jag låttexterna. Om jag hör ett ord jag inte vet vad det betyder googlar jag det så fort jag bara kan. Jag har verkligen googlat allt mellan himmel och jord. Och ofta hamnar jag på nåt undangömt forum där jag kan sitta och läsa hur länge som helst, och förundras över att folk verkligen engagerar sig så mycket att allt jag nånsin behöver veta nåt om finns på dessa forum.

Senaste googling: Blomflugor. Mitt kök har inte blivit invaderat av larver, men däremot av blomflugor. De är så äckliga! Jag storstädade igår och ändå känns mitt hem superäckligt på grund av alla flugor.

Huskurer mot blomflugor:
- Blomflugor förökar sig i fuktig jord, så låt blommorna torka så mycket det går mellan vattningarna.
- Blanda grönsåpa i blomvattnet.
- Stick ner nåt av dessa i blomkrukorna: vitlök, nejlikor, tändstickor med svavlet neråt.
- Köttätande växter mumsar i sig blomflugor! Tyvärr är de kinkiga och kräver destillerat vatten, men å andra sidan är de coola.
- Sätt cigarettaska eller strö snus i blomkrukorna, flugorna gillar inte nikotin. Att vattna lite blygsamt med fimpvatten är äckligt men effektivt!
- Sist men inte minst, placera ut små skålar med en blandning av ättika, vatten och lite diskmedel på strategiska ställen som blomflugorna kan drunkna i.

Så kan du alltså göra om du också är invaderad av de små äcklen. Kan någon snäll själ komma och fimpa lite i mina blommor nu, tack?

Kärlek med förhinder

Det är titeln på en dokumentär som gick på SVT för ett tag sen, men jag har inte sett den förrän ikväll, slö som jag är. Den handlar i alla fall om två tjejer som träffar varandra på internet och blir kära, och bestämmer sig för att träffas. Problemet är bara att den ena bor i Australien och den andra bor i England.

Fast egentligen inte.

Avståndet är faktiskt det minsta av deras problem, enligt mig. För efter att de har träffats och fortfarande är sådär jättekära så säljer den ena tjejen sin bil, ställer sitt pick och pack hos sin pappa och sticker till England på obestämd tid! Snacka om att göra uppoffringar för kärleken! Och då skulle ju allt vara fint och bra, om det inte vore för att tjejen som bor i England är indiska, inte har kommit ut för någon och bor hos sina föräldrar. Och är 31 år. DET är för mig det verkliga problemet. Om jag träffade någon som bodde hos sina föräldrar vid 31 års ålder skulle jag springa för livet, utan att ge personen en chans att stjäla mitt hjärta. That shit just ain't right. Sen tar det ju oändligt lång tid innan bruden tar sig i kragen och flyttar ifrån sina fördomsfulla föräldrar. För övrigt var det en gullig historia, och om inte annat gör den mig i alla fall tacksam över min tjej, som faktiskt bor i samma land som jag, och i en egen lägenhet! Plus att hon är grymt mycket snyggare än brudarna i dokumentären. Men det ska väl finnas nån för alla, antar jag.

Hannapanna sover just nu, och vore hon här skulle jag pussa henne på magen och väcka henne. Men nu går ju inte det, attans jävlar. Men snart! Så fort jag får in lite lön på kontot ska jag beställa flygbiljetter till henne, yay! Jag har beräknat att om allt går som det ska så är hon här om max tre veckor. Egentligen mindre. Yay, yahoo! Det gäller att vara tålmodig. Nu har jag ju inget jobb heller som gör mig utpumpad och får dagarna att gå fortare, men nåt ska jag väl kunna hitta på.

Idag har jag till exempel tränat inför mitt eventuella framtida liv som hemmafru(när jag blir ekonomiskt oberoende och allt sånt där) och KOKAT SAFT! Ja, det är faktiskt sant. Okej, det var skitlätt. Instruktioner: Koka 1,5 liter vatten med 1,5 kg socker i fem minuter. Tillsätt extraktet när sockerlagen svalnat.

Ändå kunde jag inte låta bli att undra: ska man sätta i sockret när vattnet börjar koka, eller innan? Ska man röra om eller vispa? Ska sockerlagen vara ljummen eller helt kall? Spelar det nån roll? Är jag dum i huvudet som undrar det här?

Men det blev ju saft till slut, riktigt god också. Ha!

Just because you're paranoid....

...it doesn't mean that you aren't followed.

Så sant som det är sagt. Jag har drabbats av en stark lust att städa ur mitt skafferi. Med blekmedel och Agent Orange. Jag har nämligen fått för mig att jag är förföljd av larver. För inte så länge sen fick Ellifiore en otrevlig överraskning när hennes nyponsoppa fick en hel del tuggmotstånd. Det var tyvärr inga klumpar, utan små larver som hon smaskade i sig.

Och bara för ett par dagar sen berättade Ohana om att hon fått larver i sitt nyinköpta knäckebröd. Två gånger! Knäckebrödet var köpt på Hemköp, bara så ni vet. Så nu väntar jag bara på att larverna ska invadera mitt hem och mitt skafferi. Jag kan erkänna att jag är lite paranoid så fort jag ska laga mat.

Åh en macka, mums....LARV!! Oj, nej, damm var det visst....LARV!! Nej, ludd....LARV!! Jaha det var ett corn flakes.... Och så vidare och så vidare. Snart kan jag inte äta maten längre utan kan bara sitta och titta på den på ett tvångsmässigt sätt. Nej, jag skojade bara, så illa är det inte. Men tänk lite extra på käket nu när det är rötmånad och allt. Om inte ni också vill ha lite extra tuggmotstånd i maten!

Internationella orgasmdagen!

Äntligen en högtid värd att fira! Just såna här dagar är extra synd att ha sin flickvän 85 mil bort. Så alla ni som har era nära och kära till hands (obs endast partners och kk:s menar jag då, inte hela familjen...usch då), nu tycker jag att ni ska sluta sitta framför datorn och hoppa i säng! Go for it! Go go go! Eller rättare sagt: come, come, come!

No more working girl

So this is my new freedom?
It's funny,
I don't remember being chained...

Idag har jag jobbat sista dagen på äldreboendet. Sju veckor har gått otroligt fort! Så nu återstår bara att sitta hemma och hålla tummarna för att nån blir sjuk. Det känns faktiskt ganska tomt att vara ledig. Jag har ingen lust att plugga, jag är så jävla less på alltihop. Men men. Det ska väl inte vara roligt att vara vuxen.

Men jag kan i alla fall se fram emot att min älskling ska komma till mig! Snart, snart. Vi ska äta kinamat och se på filmer på min lcd-tv och ta romantiska promenader... äh, jag erkänner, vi ska inte lämna sängen annat än i yttersta nödfall. Sweet!

Textraderna är hämtade från en Savage Garden-låt, de var verkligen en bra grupp. Jävligt synd att de splittrades, kan jag tänka såhär hundra år efteråt. Och vart tog Fresta chokladmousse med crisp vägen? Och de här små burkarna med pasta och krutonger där man bara tillsatte vatten? Det är typiskt såna saker man kan tänka på när man har alldeles för mycket fritid, vilket jag har nu.

Jag brände mig på en kastrull på jobbet, och sen råkade jag klia bort den brända huden. Satan i gatan vad ont såna småsaker kan göra. Om intresseklubben skulle vilja anteckna det.


How do you redefine something that never really had a name?

Drink à la Shrek

Om du går ut i Stockholm och köper en Tequila Sunrise kan det hända att du får ett glas träskvatten, som Ellifiore. Jag har aldrig sett en slamfärgad soluppgång förut!

En dag i Kalix

Igår var jag och pappsen i Kalix hela dagen. Där ligger farfars barndomshem och där bor min farbror och mina småkusiner. Eftersom jag, klantjävel, tappade min kamera i golvet i Stockholm, så dokumenterade jag litegrann med min sugiga mobilkamera. Och ja, jag vet att de är snea åt alla jävla håll, men jag har faktiskt roterat dem. Det är jävla blogger som venvisas med att vrida dem åt fel håll igen! Det gula huset är iaf boningshuset, det är för fint för att kallas för stuga men det är vad kåken ska användas för i alla fall. Pappa och farbror syns bredvid sina flådiga bilar, farbror har sin T-Bird och pappa har sin Roadrunner. Det röda skabbiga huset är spökhuset. Det syns till och med på det, alla ingredienser finns. Gardinerna hänger i trasor, färgen flagnar och brädorna lossnar från väggen. Inuti håller golvet på att rasa in, och det finns spår överallt från tanten som bodde där för länge länge sen och som aldrig lämnat stället, tror jag. Man kan se henne skymta i fönstret på övervåningen varma junikvällar. Huga.

Man kan också se ladugården utan kossor mellan träden, och sen fina utsikten ner mot Kalixälven. Det är ett riktigt fint ställe faktiskt. Jag har små planer på att packa god mat, sprit och goda vänner i en bil och åka ut dit en helg men det får nog bli nästa år.

Bara två dagar kvar på jobbet nu. Weird feeling. Tror faktiskt jag kommer att sakna det.

Alla pratar om mina bröst alltid

Enligt Ellifiore i alla fall. Mycket tänkvärda ord, liksom Jojos: "Åh vad jag är fuktig!" tätt följt av "Jag vill ha kuk!" och "Nu ska jag gå och bajsa!"

De fyra dagarna har i stort sett varit fokuserade kring gnäll, bajs, skavsår, hunger och kåthet. I blandad ordning. När jag tänker tillbaka på Priden så känner jag det som ett varmt lurvigt ludd kring hjärtat, trots att det just då kändes som att vi hade ett jävla oflyt.

Torsdagen var ganska lugn och skön, vi åt på Donken, köpte sprit och softade på vårt vandrarhem i Gamla Stan. På kvällen åt vi på en inhemsk restaurang med betoning på hemsk. Det underliga är att vi faktiskt kom tillbaka dit två gånger till! Kan bero på att när vi väl började leta efter matställe var vi alltid bakis, irriterade, gråtfärdiga, utsvultna, dödströtta och hade grymma smärtor i fötterna. Den läxan lärde vi oss aldrig tyvärr.

På fredagen blev vi bjudna på jättegod lyxig lunch på hotell Sheraton, de hade övervakningskameror i matsalen och kod till toaletten. Godaste maten på hela veckan och trevligt sällskap också. På kvällen blev vi packade och vinglade iväg på klubb där vi dansade som galna på ett dansgolv utan luft. Det kändes som att andas in ren svett, underbart! Ellifiore och Jojo slängde paltorna, jag var lite mer pryd. Skäms på mig. När vi satt på tunnelbanan kom en artig ung man fram och frågade "inte ska ni väl redan åka hem?" varpå Ellifiore lika artigt svarade: "SKA JAG SPY PÅ DIG ELLER SKA DU LÅTA MIG ÅKA HEM OCH SOVA FÖR FAN?!" Den unge mannen avlägsnade sig hastigt.

Vi försökte ta oss in i Pride Park på fredagen, tyvärr hann 15 000 personer före så vi fick sitta i gräset en stund och sen gå hem. På lördagen var vi kollektivt bakis, kom igång alldeles för sent, svor och bråkade med våra Sailor Moon-dräkter och slank in i paraden vid Skeppsbron. Vart i paraden vi gick har jag ingen aning om. Före en vit häst och en brandbil. Typ.

Äntligen förstår jag hur kändisar känner sig. Jag log och vinkade frenetiskt á la Drottning Silvia tills vi kom fram till parken, halvdränkta och med olidligt ont i fötterna, men jag fick världens kick av det. Vi fick också vårt första trogna fan!Sen gick vi en sväng i parken men jag längtade mest efter att få gå hem, strippa och sova i ett dygn. Uppmärksamheten fortsatte på tunnelbanan vilket inte kändes lika roligt. Paraden och parken är som en fristad, en egen liten kärleksbubbla, men så fort man kommer därifrån vill man bara peka fingret och börja svinga telefoner åt alla jävla människor som glor. Det är också en märklig känsla att möta ett leende ansikte och en kamera och hurrarop på sin högra sida, för att sen titta åt vänster och möta blicken hos en av de relativt få nazister som tittade på paraden, och verkligen känna hatet som laserstrålar mot en, och veta att om han hade en k-pist så skulle han med glädje meja ner oss alla på grund av vår kärlek. Mäktigt och märkligt.

På kvällen var det fest på Gina. Jag var så jävla taggad! Tyvärr. Efter att ha stått i kön och trängts i ca en timme utan att ha kommit ett dugg närmare ingången klarade Ellifiore inte av nåt mer så vi åkte hem. Trots förköp. Kan inte komma ihåg att jag nånsin blivit så grymt besviken, jag orkade inte ens gnälla. Men på nåt sjukt sätt så var jag lite glad också. Inte just då, men när jag stod i den uppretade brudmassan så trivdes jag som fisken i vattnet, kan man säga. Jag tryckte tillbaka klaustrofobin och panikkänslorna och lutade mig tillbaka (vilket var enkelt eftersom jag helt enkelt satt fast mellan x antal tjejer) och njöt av att vara omringad av flator på alla sidor med min heta flickvän framför mig. Fast jag njöt väl inte så mycket att det var värt 150 spänn plus taxi-kostnader. Men ändå. Jag är helt svältfödd på homosar, det är fanimej sorgligt.

Söndagen blev ganska oinspirerad och låg först, men jag och Snyggingen fikade med trevligt folk i Kungsträdgården vilket var ett bra slut på helgen.

Notes to self:
- Veckopass var totalt onödigt. Plus att mitt satt så löst så jag lätt hade kunnat dela det med nån, det nästan gled av handen hela tiden.
- Alla ställen vi åt på hade äcklig och skitdyr mat. Nästa gång behöver man en guide till var man kan få ett vettigt mål mat utan att bli ruinerad.
- You snooze you loose. Bakfylla är ingen ursäkt för att kravla sig ur sängen vid ett när man är på semester. Och ska man gå på nån klubb måste man ut tönt-tidigt för att ha en chans att komma in.
- Planering planering planering. Har i efterhand upptäckt en massa föreläsningar och andra happenings jag totalt missat för att jag varit helt clueless. Skylla mig själv alltså. Bakläxa!
- En grupp som ska leva i symbios i x antal dar måste innehålla minst en bestämd och målmedveten individ, typ Ohana. Nån som kan peka med hela handen och fatta svåra besluten ibland.

Sammanfattningsvis. Min Pride-oskuld är förlorad och det kan ju vara lite knivigt men jag tror att det kommer att bli skönare och skönare för varje gång. Jag har också stenkoll på mina kära vänners bajs, mens och kukvanor, vilket är ett tecken på att vi är nära vänner. Kanske. Och nu har jag lite kramp i mina pekfingrar så jag ska sluta valsa en stund, krypa ner i soffan och kika på So You Think You Can Dance.

Kram på er. Jag har fått massa kramar i helgen, jippi! Är ganska kramig av mig, typ monchichi. Mjuklurvig och brunögd sisådär. Och övertrött. Äh.

Bild: Första gången ever i min blogg! Bild på Sailor-hjältinnorna i paraden! Halvdränkta små kissekatter är vi! Men snygga! Det fick vi faktiskt höra.

Homo sweet homo!

Nu är jag hemma efter fyra dagars Pride-firande. De mest hektiska intensiva dagarna jag kan komma ihåg, jag känner att jag behöver lite semester nu!

Jag ska skriva lite mer om vad vi faktiskt gjorde och så vidare, men jag ska börja med ett litet manifest.

Det underbaraste var såklart att få återse min älskling! Lika underbar och vacker som alltid, jag blir nykär varje gång! Fyra dagar är så lite efter två och en halv månad isär. Var i hemlighet lite småsugen på att skita i allt annat och låsa in mig med henne på rummet alla fyra dagar, men jag höll mig i kragen som en snäll flicka (hehe). Fick i alla fall vara med henne på hennes födelsedag! Grattis älskling, du är min jävla flatmus och jag älskar dig mer än allt annat! Alltid!

Det jag mest av allt kommer att spara i hjärtat från min första Pride-festival är hur jävla skönt det är att ha fyra dagar då man kan få känna sig alldeles normal och som alla andra!

Alla heteron som gnäller sin vanliga jävla ramsa "varför ska niii ha en festival, viii har ju inte nån festival för att fira att vi är hetero, buhu!" kan ju bara ta och hålla käften. De ser bara läderbögar och butchflator och magnifika transor i skyhöga klackar som partar i paraden, och de missar totalt hela budskapet och meningen med hela Priden: att få vara som man är och ändå vara som alla andra! Är man hetero behöver man aldrig ursäkta sig, aldrig förklara sig, inte kämpa för rättigheter som borde vara självklara, aldrig vara rädd att bli utsatt för hot och våld, av det enkla skälet att man älskar den man älskar och knullar den man knullar.

Heteron tycks tro att dessa läderbögar och glammiga transor, precis som helt vanliga bin, flator och bögar, trollas fram ur en hatt en vecka per år och annars existerar i en annan dimension långt åt helvete från deras värld, utan att inse att det finns människor som undertrycker, tonar ner och döljer sin personlighet, stil och kärlek 358 dar om året för att äntligen kunna få känna sig som en normal människa bland likasinnade en ynklig vecka om året. Ska vi byta? Nej, jag skulle inte tro det.

När alla bolagsstyrelser består av 20% stolta bögar, 20% stolta flator, 20% stolta bin, 20% stolta transpersoner och 20% vettskrämda heteron så kan vi skrota Pride-festivalen, för då har den uppfyllt sitt syfte. Till dess ska vi med största nöje trycka ner vår onormala provocerande kärlek långt ner i halsen på alla förstoppade avundssjuka homofober tills de kvävs av det! Halleluja!

Det är ju förbannat tragiskt att jag blir helt fascinerad, förvirrad och nästan rörd till tårar av att se flickor gå hand i hand med flickor och pojkar gå hand i hand med pojkar flera gånger om dagen och att jag måste undra om jag är med i Dolda Kameran eller om flickan kanske är hennes syster, för det är nåt jag aldrig ser när jag är hemma. Nånsin. Det händer icke, det finns icke. Här är vi alla starka, glada och heterosexuella.

Hade faktiskt kunnat spara en massa pengar genom att helt enkelt packa en picknick varje dag, ta min flickvän i hand och slå mig ner utanför Pride Park och sitta där hela dan och bara titta på människorna, dansa mig svettig på tjejklubb hela natten och gå i paraden på lördagen, och på så sätt åka hem både lycklig och kanske med mer än 200 spänn kvar på kontot. Kanske nästa år.

Hoppas att jag i alla fall kan rida på vågen av kickar jag fått av den här halva veckan, för den ska räcka i ett helt år. I'm gonna ride the ho-mo flow, get high on homo if you know what I mean.

I övrigt är jag kaninkåt och har ont i halsen och jag saknar min tjej, men lika glad för det är jag men gladast är nog räven!