Hur man lär barn om blommor och bin.

Jag fick denna på mailen så jag vet inte var den kommer ifrån, men den är ju helt enkelt genial. Mycket pedagogisk!

Bara en tanke.

Egentligen vet jag inte varför jag nånsin trodde att pappa skulle bli upprörd över att jag lämnat slickepinnens dagar bakom mig. Det innebär ju trots allt att jag inte kommer att släpa hem nån kille som han måste jaga runt gården med sin AK4:a för att lära honom respektera hans dotter. Ingen pappa är ju den andra lik, men jag kan lugnt påstå att jag aldrig någonsin kunde ha valt en kille som duger i kära pappsens ögon. Hanna är ju trots allt av en helt annan kaliber, en kaliber som kan göra varenda svärfar och svärmor glad. Utom möjligtvis Alf Svensson.

Med båda fötterna ute ur garderoben.

Det kommer visserligen i senaste laget, men jag känner ändå att jag vill skriva ett par rader om hur och när jag ÄNTLIGEN kom ut för min pappa. Det skedde den 14e september, snart en månad sen alltså, och egentligen gjorde jag absolut ingenting utan pappa fick sköta ut-kommandet själv. Den 14e september skulle jag hämta Hanna på flygplatsen, och pappa ringde för att höra om jag behövde låna bilen. Sen gick samtalet ungefär så här:

Pappa: Ja du förresten, är det något du vill berätta för mig om...Hanna?
Jag: Eeh, jaa...alltså vadå?
Pappa: Ja, om någon frågar om det är något att berätta så bör man kanske tänka efter om det finns något att berätta?
Jag: *svettas övernaturliga mängder* Eeh alltså...jaa...
Pappa: Är det möjligen så att hon är en slags svärdotter till mig?
Jag: Eeeh ja alltså...ja. Så är det.
Pappa: *småskrattar och byter ämne*.

Så gick det alltså till när pappa tog mig i armen och halade ut mig ur garderoben. Och det känns jävligt bra att det äntligen är sagt, även om pappa inte nämnt det med ett ord sen dess. Det passar mig utmärkt eftersom jag inte vill prata mer om det, allt som behöver sägas är sagt, och både pappa och pappas fru har betett sig exemplariskt. Men om han inte tagit upp det själv vette fan hur många år till som hade gått. Men jag lovade faktiskt mig själv i nyårslöfte att i år var året jag skulle komma ut med båda fötterna. Men jag hade väl snarare planerat att skriva ett mail och sedan lämna landet. Jag har hört om folk som kom ut på det sättet och det funkar också!

Jag har inte skrivit nåt om det tidigare eftersom jag berättat det för rätt många IRL, så jag har glömt det. Men nu vet ni. Och det enda jag kan säga är egentligen att luften är betydligt lättare att andas här utanför garderoben. Om ni har nån egen komma ut-historia på lager får ni gärna dela den med mig, jag älskar den sortens historier! Även om alla tyvärr inte slutar lyckligt.

Get out - and stay out!

En unge = en mille!

Från födseln och fram till den nittonde födelsedagen kostar ett barn ungefär en miljon kronor. Och i den uträkningen har man redan tagit hänsyn till att barnbidraget täcker en del av utgifterna. Det här visar en undersökning som Institutet för Privatekonomi har gjort. Och ändå är kostnaderna ganska snålt tilltagna, det kan dra iväg betydligt mer. Barnets första levnadsår är det dyraste, ca 78 000 kronor (flämt) och åren efter det sjunker det till ungefär 50 000 kronor om året.

Jag förstår faktiskt inte hur det kan gå ihop, det är vansinnigt mycket pengar. Men jag tror att jag håller mig till min plan. Jag ska spara så mycket pengar som andra lägger ut på sina barn, sen ska jag bränna dem på mig själv och min älskling. Med start när jag faktiskt har en riktig inkomst att tala om.

Artikeln hittar du HÄR.

Så jävla läskigt

Jag snubblade över ett klipp med det gamla barnprogrammet Skrotnisse som gick på tv för sisådär hundra år sen när jag var liten. Nån annan som också bänkat sig framför den här skräckfilmen för barn? Jag tyckte i alla fall att Skrotnisse var ett förjävla läskigt program, jag var helt skräckslaget fascinerad och kunde inte slita mig från tv:n. Såna pedagogiska fängslande barnprogram görs minsann inte nu för tiden. Nostalgi!

Vägra acceptera förutsättningarna!

Jag är nyss hemkommen från Ellen-träffen hos Ellifiore. Det är det roligaste som händer på hela veckan. Ikväll kom endast fyra tjejer men det blev mysigt och ganska djupa samtal, alla fick chans att prata ordentligt och vi hann inte ens med hälften av allt vi skulle pyssla med. Det är kul att få chansen att verkligen lära känna människor som är såpass mycket yngre än man själv och upptäcka hur mycket man ändå har gemensamt. Och hur kloka unga tjejer kan vara, i motsats till vad alla tror. Idag snackade vi om självförtroende och självkänsla. Det är ju verkligen extremt viktigt, och ändå är det så många som knappt har nåt av dem.

Jag fastnade på en mening i dag, den var skriven av Marit Bergman fast inte i en låttext. Det var en text om tjejer som gör musik, och hur mycket särbehandling det finns inom musikbranschen. Den mening jag fastnade på var själva sensmoralen:

Man kan faktiskt vägra acceptera förutsättningarna.

Det Marit syftade på i sin text är exempelvis skivbolag som nekar tjejer skivkontrakt med orden "nej tack, vi har redan ett tjejband på vårt skivbolag", men det går egentligen att applicera på allt. Om förutsättningarna är kassa, skrota förutsättningarna! Inget stort har nånsin åstadkommits av kvinnor som gjort som de blivit tillsagda. Vägra acceptera att musikmarknaden bara har plats för ett tjejfrontat band i taget. Det är ju bara skitsnack. Samma sak gäller kvinnors idrott, karriärmöjligheter, mediaexponering, ja allt. Vi kanske fortfarande skulle ha delat av bussar på mitten i svarta och vita avdelningar om inte Rosa en dag hade sagt till sig själv att hon vägrade acceptera de förutsättningarna, och vägrade ställa sig upp för en vit snubbe. Om du inte känner till den historien så lär dig den pronto. Du hittar den HÄR.

Det är egentligen det som hela Ellen-projektet går ut på. Att tjejer måste förstå hur sjukt mycket makt de faktiskt har, fast den kanske inte alltid sitter i de yttre tingen som alla ser. Tjejer är till exempel ofta otroligt duktiga på att förstöra för varandra, istället för att hjälpa varann att åstadkomma nånting seriously fucking awesome. Makten vi har sitter inte i det vi har utan i det vi kan åstadkomma och det vi kan få.

Vissa kvinnor tror ibland att vi har fått våra rättigheter. Ungefär som vissa tror att man får ett jobb. Man får inte ett jobb, man tar det. Och alla rättigheter som vi idag kan ta för givet har kvinnor före oss kämpat för med blod, svett och tårar. Rosa Parks, Mary Wollstonecraft, Emmeline Pankhurst, Alexandra Kollontaj, Judith Butler... Tack vare dem och många andra får kvinnor rösta, göra karriär, sitta bredvid vem fan man vill på bussen och annat som man kan tycka är ganska självklart.

Jag vet inte ens hur jag snurrade in mig i hela denna härva, det jag egentligen skulle skriva om är att våra Ellen-tjejer är fantastiskt gulliga och coola och helt sprängfyllda av potential, och jag hoppas och tror att de kommer att använda den till nåt riktigt bra. Om så "bara" att göra precis vad de vill av sina liv, vilket många kvinnor i både dåtid och nutid inte fått möjlighet att göra.

Så puss och kram till alla tuffa brudar som vägrar acceptera förutsättningarna! Fan vad grymma vi är. Och fetaste lyckosparken till Ellifiore som ska på anställningsintervju imorgon!

Tankar från mitt åtta-åriga jag

Nu har jag äntligen fått min "skattkista" öppnad, och den innehöll verkligen en del skatter. Just nu tänkte jag publicera min korta men innehållsrika dagbok som jag skrev när jag var åtta år och ganska mobbad och olycklig. Hämta näsdukarna nu, läsningen kan kännas ganska sorglig. I alla fall för mig. Jag skriver precis som det står, utan att "finslipa" med punkter och annat som inte kändes så viktigt när jag var åtta.


kära dagbok i dag var det en vanlig dag men jag blev inte retad för jag var i skogen två raster inte på matrasten för då är det bara några klasser ute läxan var inte svår men tråkig som vanligt jag har snart jort ut piron det är en vanlig dag fast jag fyller åtta år slut x

idag var jag bara i skogen en rast för rasten när alla redan var ute lekte jag med jessica och veronika vi lekte att vi var djur men jag hade inga djur att vara så jag var en kotte i stället slut x

ingen bryr sig om att jag är retad bara mormor hon ska ring till rektorn om inte mobbningen upphör för det har hon lovat jag ska också ha rätt att leka ifred på rasterna slut x

i helgen ska kanse komma hon har också presenter åt mig från min födelsedag för hon kunde inte komma hon bor ju i kalix fast min födelsedag har varit slut x

mormor ringde inte till rektorn men hon kom till skolan på rasten och prata med kerstin och birgitta vi hittade killen i ett kapprum på andra sidan skolan och på gympan visade birgitta mig kort och jag hoppas att hon reder ut det tills imorgon slut x

i dag har jag varit på maskerad det var kul jag var indian jessica var en katt johanna var en påskkäring vi dansade lekte och fikade roligast var att leka farfars kalosonger slut x

idag var jag på föräldramöte och på sista rasten kom J och en annan kille och tittade i nej det var fel han kom in och pratade med mig och även om lärarna reder up det här så tänker jag inte sluta vara rädd för alla killar på skolan slut x

i dag var det inte som vanligt för vi såg på film fast det inte är fredag det är nämligen tisdag på rasten kom en kille som liknade den killen som jag inte vet vad han heter och han frågade också om jag gick i 87an anars var allt som vanligt slut x ps jag vill halshugga J och T slut x

det var länge sen jag skrev i dagboken nu gömer jag mig vid dörren till vårat fritids istället för i skogen för att vid fritids komer det nästan bara ettor jag funderar på att skriva brev till farmor på fredag var jag hos moster jag hittade en låda som var full med tidningar i dom fans det massor med klippdockor jag fick ta dom med hem slut x

Dan före julafton jag är mycket spänd vi har klätt granen och satt paketen under granen slut x

idiot + dumskalle + pucko + svin + gris = JAG


Så slutar min dagbok. Jag måste säga att det skär i hjärtat att läsa den. När jag tänker tillbaka och tänker på hur jävla dåligt jag hade det och hur lite hjälp jag faktiskt fick. Varje rast gömde jag mig i skogen bredvid skolan, jag satt hopkrupen mellan stenar och löv tills det ringde in. Eller så stod jag vid ingången till fritids, eller låste in mig på toaletten. Och efter skolan rusade jag hem för jag var så rädd att nån skulle följa efter mig. Det är så förbannade jävligt att den här historien är världens vanligaste historia. Tusentals ungar har det såhär, och ännu värre. Mobbningen slutade efter två år. Inte med hjälp av nån skolpersonal utan helt enkelt för att killarna fyllde 13 och började sjuan på en annan skola. Mina föräldrar visste, mina klasskompisar visste, mina lärare och rektorn visste. Vad hjälpte det? Inte ett skit. Utom möjligtvis att killarna blev förbannade på mig för att jag skvallrat. Jag minns mycket väl att en av dem lyfte upp mig från marken, höll fast mig i min tröja och tryckte upp mig mot väggen utanför gympasalen. "Du ska inte vara rädd för mig, fattar du det", väste han i mitt öra. Och sen sa jag inte ett ord mer om den saken. Jag var ju ingen korkad unge.

Och jag tror knappast det är lättare att vara åtta år nu än när jag var det för femton år sen. Den sista noteringen avslöjar ganska väl vad jag ansåg om mig själv. Jag vet inte ens vad jag ska ha för slutkläm på det här inlägget. It's just sad.

Vem vill ha en penis på ryggen?

Här är barnet som hade oturen att födas med en extra penis - på ryggen. Man opererade snabbt bort extrasnoppen och barnet uppges må bra.

Kanske synd att de tog bort den, grabben kunde ha blivit världsberömd porrstjärna. Äntligen får brudarna rida killen från rätt håll, precis som på en riktig pånni!

I know, I'm sick.

Behold the miracle!

Beskåda miraklet! Jag + min älskling = kärleksbarn! Tuss och Truls. Ganska snygga barn dessutom om jag får säga det själv. Och ja, det är bara en datorsimulering, och ja, det enda vi planerat in för oss i det här livet är att skaffa en kärleksödla, Smulan. Så var inte oroliga. Om du också vill se hur din och din älsklings lilla bortbyting skulle se ut, eller hur ditt och Johnny Depps eller Kate Moennigs love child skulle se ut, gå in här. Det är alldeles gratis och lite beroendeframkallande. Det svåra är bara att hitta ett foto som är taget rakt framifrån. Vet de inte att det är den absolut värsta vinkeln för människan?

Personligen tycker jag inte att våra små oäktingar är särskilt lika oss över huvud taget. Datorn kanske är så smart att den räknat ut att vi, för att få tag i ett par ungar, skulle behöva stjäla dem. Uppenbarligen från två arier. Anyway. Det är kul!

Grattis mamma!

Idag fyller min kära mor år. She is 48, going on 14 eller nåt liknande. Vilket inte alls betyder att hon är dement, hon är bara min mamma. Jag har haft henne i snart 22 år och hon har varit tuff att uppfostra ("mamma sluta peta bort grönsakerna, mamma sätt på dig säkerhetsbältet, man kan inte äta en macka till middag, mamma för i helvete du får inte köra en bil som inte har bromsar!") men jag har nog fått fason på henne ganska bra. Jag tänkte alltså tillägna min morsa detta inlägg, men hon får inte läsa det för då blir jag arvslös eftersom jag benämnt henne som morsan.

Min mor var ett snällt barn. I tolvårsåldern började hon festa med de andra barnen, för i byhålan fanns inte mycket annat att ta sig för. Eftersom hon hade konstant utegångsförbud så smet hon genom fönstret, stal sin party outfit från grannarnas klädstreck och rymde till Piteå och var borta en helg. Som straff fick hon inte se ABBA in concert. Jäkla klantmamma kan man tycka.

Hon blev också mobbad, inte av nån särskild anledning utom för att barn är onda. Slutet på plågan kom när Ulla började i mammas klass. Hon blev också mobbad av de onda barnen, så mamma och Ulla bildade ett team. De väntade bakom skolan när klockan ringde ut varje dag, och sen släpade de metodiskt in mobbarna en och en bakom ett hörn och gav dem stryk tills de grät av rädsla. Sen blev de aldrig mobbade mer, de blev skolans drottningar. Vad är sensmoralen i denna saga? Jo, att mobbingplaner är ganska löjliga och verkningslösa, vilket jag säger med en viss pondus eftersom jag själv både mobbat och blivit mobbad i min ungdom. Och INGENTING hjälpte varken åt det ena eller andra hållet, trots att jag begåvades med lärare som faktiskt ansträngde sig för att råda bot på det. Nej, jag tror att om mobbingoffren tar sig i kragen, lånar storebrollans knogjärn och skipar sin egen rättvisa så skulle inte bara mobbingen sluta, de mobbade ungarna skulle dessutom både känna sig duktiga och kompetenta istället för att dessutom bli mobbade för att de springer till lärarna och skvallrar. För det blir man mer mobbad för än alla andra orsaker tillsammans, just so you know.

Nu för tiden slåss mamma inte så det stör, mig har hon till exempel aldrig slagit. Det är någonting jag vill offentliggöra såhär några år efter min barndom, eftersom jag var mycket rar och snäll när jag var liten (läs: ond och genial), så när jag inte fick det jag ville ha på ica löste jag det genom att börja gråta och högljutt be för mitt liv: "SNÄLLA MAMMA SLÅ MIG INTE! MAMMA DU FÅR INTE SLÅ MIG, SNÄLLA MAMMA!" Vilket motbevisar teorin om att "barn ljuger inte om sådana saker."

Jag ljög så det stänkte om det, men mamma har ändå inte bytt mig mot en släpvagn trots upprepade hot. Jag har heller inte bytt ut henne mot Jojos mamma, trots upprepade hot. Och med den lyckliga slutklämmen vill jag säga återigen: Grattis mamma! För att du är en cool och superkompetent mamma trots att du alltid har avskytt uppkäftiga ungar, och för att du aldrig har bytt ut mig hur många gånger jag än gjort mig förtjänt av det!

Det ska firas med en tårta eller två!

Barn på nytt - Gimme Emo Barbie!

Idag har jag varit på Barnens hus.

"Victoria talar ut - Min fru födde vår dotter!" stod det på löpsedlarna idag. Hur jävla löjligt som helst. Om det varit Charlotte Perelli eller Pernilla Wahlgren eller nån annan straight person skulle rubriken ha varit "Charlottes babylycka!" men när det är en fotbollsflata det handlar om så måste man krångla till det så att det låter som värsta konstiga grejen. Fast det tycker väl folk att det är.

Hur som helst, idag upplevde jag min egen babylycka på barnens hus. Jag kände mig sprillans glad som en nyrapad baby nämligen. Det finns ingenting som får mig att sakna kids så mycket som leksaksaffärer. Av den enkla anledningen att jag vill köpa en miljard saker men om jag gjorde det utan att vidarebefordra dem till nån toddlare skulle folk snart plasta in mig i en alldeles egen tröja med ärmarna på ryggen. Det är trist att vara vuxen.

Tänk vilka grejer det finns! Barbie har fått tusen nya kompisar, och alla har inte klänning och långt blont hår! Det hade typ alla mina barbiesar. Men sen hade jag en lite speciell barbie, Anorexia-Barbie, som var mycket spinkigare än de andra (hur är det ens möjligt??) så ingen av de andra kunde låna hennes kläder för de fick inte upp dem över sina fläskiga barbie-höfter. Hon hade hur som helst brunt hår.

Jag: Ååh vad jag skulle ha vilja haft en Barbie-husvagn men jag fick ju aldrig nån!
Mamma: Näe vad skulle du med en sån till? Du klädde ju ändå bara av dem nakna och la dem i en hög under skrivbordet.
Jag: Men mamma de hade inte råd med kläder, de var faktiskt fattiga! Och de bodde i en grotta!

Nån mer som märker vissa tendenser redan i min tidiga barndom? Min favvo-lek var att barbiesarna var fattiga och bodde i en grotta, de hade inte ens råd med kläder. Men sen fick nån av dem ett jobb (där man fick jobba naken, hmm vad kan det ha varit tro...) och när de jobbat ett tag hade de till slut råd med...en halsduk! Som jag hade stickat själv. Men tänk om jag hade haft en husvagn till dem! Då hade jag kunnat leka Trailor Trash-Barbie!

Vilka fina minnen. Min finaste barbie hette Juliette och var egentligen Lucia-barbie, och min näst finaste var hennes syster Maria som var sjöjungfru-Barbie. Jag hade två fula mobbade barbiesar också, Mimmi och Fia hette de. Och en enda kille hade jag, han hette egentligen Paul och hade gula skjorts, men jag döpte om honom till Erik efter killen jag var kär i på den tiden. Men det blev inte så mycket action mellan honom och Juliette eller Maria, men ibland fick de förstås vara nakna och ligga ovanpå varann. Men det fick faktiskt de andra barbiesarna också göra medjämna mellanrum. Det kändes väldigt snuskigt och förbjudet, och samtidigt lite "jahapp, now what??" jag hade ingen större koll på den tiden.

Jag och Minna lekte med barbiesar ganska länge, lite för länge, så vi satt alltid i hennes fönster och lekte i smyg, och så fort nån gick förbi på vägen nedanför kastade vi barbiesarna åt helvete av skräck för att det skulle vara nån i klassen som kom på oss med att leka med barbiesar! Det fick bara inte hända!

Jag hade nog en ganska fin barndom trots allt. Man ska inte klaga. Inte jag, i alla fall. Jag var en gnällig, egoistisk, bortskämd, uppkäftig, lillgammal, avundssjuk lögnaktig liten jävelunge som gled fram på en räkmacka mesta delen av tiden. När inte pappa kastade smörknivar på mig och så, men det är en annan historia.

Här ser ni mina absoluta önske-barbies! Emo Barbie, Goth Barbie, Punk Barbie, Bondage Barbie, Jealous Ex-Barbie, Trailor Trash Barbie, Dyke Barbie and her butchy friends, och självklart Lesbo Barbies dream wedding!

Vilken Barbie vill DU helst ha?

R.I.P. och lite moralmaffia

Livet är hårt för vildkatter. Kattmamman har försökt skydda sina bäbisar så gott hon kan, men nu har hon flyttat dem en tredje gång och den mörka är inte med. Troligtvis har den blivit dödad av skata, räv eller nånting annat. Vila i frid lilla kissen, du fick bara ett kort och hårt liv. Fan också, fan ta människor som inte kastrerar och steriliserar sina utekatter! Det är så jävla dumt och onödigt så det finns inte ord för det. Kattmammorna får föda kull på kull som blir förvildade om de ens överlever, och sen blir ihjälslagna eller uppätna av andra djur. Jag blir så förbannad.

Min jobbarkompis hade frågat sin svärmor om hon inte skulle kastrera sin katt, som fått ytterligare en kull oönskade kattungar. "Äh, jag lägger dem bara över vedstocken!" svarade hon. Såna människor vill JAG lägga över vedstocken!

Allt faller förstås tillbaka på att katter har så extremt låg status, man får en kattunge för en hundring eller ingenting, sen är man fri att mata sin orm med den, plåga ihjäl den eller lämna den i skogen när den blivit stor och man blivit less på den. Såna människor vill jag plåga ihjäl och mata ormar med. Bara så ni vet det.

Det borde införas kattlicens, liksom hundlicens och barnlicens. Man måste ha licens för att köpa ett vapen men alla människor är fria att skaffa hur många barn de vill och förstöra dem så mycket de bara kan. Ja, utom homosexuella naturligtvis. Herregud inte kan man släppa oskyldiga barn i klorna på homosexmaffian! De kan ju BLI SÅNA! Nej, det är absolut bättre att endast tillåta barn att växa upp hos heterosexuella kärnfamiljer, helst ska de väl vara ariska också, även om just denna familj skulle råka vara en sådan som misshandlar och missbrukar. Ett barn mår ju ändå bäst om de är hos sina BIOLOGISKA FÖRÄLDRAR och har en MANLIG OCH EN KVINNLIG FÖREBILD, lite stryk ska de väl tåla. Så om en mamma råkar bli ensamstående så är det nog bäst att vi tar hand om ungarna och skickar dem i fosterhem, för herregud hur ska barnen klara sig utan sin manliga förebild som de omöjligt kan få nån annanstans?! Själv levde jag i illusionen att det bästa vore om alla barn fick ha BRA förebilder oavsett kön men jag måste ju vara ett spån som har sådana uppenbart korkade åsikter.

Jag menar, herregud, tänk en pojke med två mammor, det är ju fruktansvärt! Vem skulle lära honom spela fotboll och hantera borrmaskinen och pissa i kors! Han skulle ju växa upp till fjollbög med rosa läderbralls och slingor i håret! Sånt kan vi ju absolut inte tillåta, det förstår ju vem som helst.

Fan vad man eldar upp sig så här på morgonen. Nu ska jag käka frulle och sluta predika. Det är ju min lediga dag!

Tyck om mig?

Det är ganska pinsamt egentligen. Jag skulle väldigt gärna vilja vara en badass tough girl who don't give a shit. Up yours MF liksom. Men det passar dåligt ihop med att innerst inne så vill jag nog ändå att alla ska tycka om mig. Jag skulle jättegärna säga att jag inte bryr mig ett skit och att jag älskar att provocera och väcka debatt. Men det är skitsvårt att vara provocerande badass och samtidigt få alla att tycka om en, men det kan inte hjälpas. Jag blir ganska olycklig när jag inser att människor inte tycker om mig av en eller annan anledning. Det händer ju inte så ofta, för det sista man nånsin får reda på är ju en människas sanna ärliga åsikt, själv skulle jag aldrig nånsin medge till att jag inte tyckte om nån om det inte är sådär alldeles uppenbart eller välförtjänat. Som tur är så har jag blivit ganska beskedlig på äldre dar, försöker begränsa min användning av ordet "hata" för jag är ändå så kass på att ljuga så det är lättare att försöka hitta saker hos människor som man faktiskt tycker om.

Inatt drömde jag två mardrömmar. En har jag glömt, men i den andra kom mamma hem från Grekland och var helt förändrad. Hon var väldigt smal och hon stod vid hallgarderoben och plockade med kläder hon skulle packa. Hon skulle tydligen "flytta hemifrån" för att fundera på saker och ting. "Jag måste fundera på om jag egentligen älskar dig" sa hon till mig. "OM du älskar mig??" sa jag. Hon såg väldigt hård och kall ut och jag förstod att jag måste ha gjort nåt väldigt hemskt eftersom min egen mamma inte älskade mig.

Har funderat rätt mycket på det där. Jag älskar mamma och pappa jättemycket, även om det skulle vara skönt att bo längre bort ifrån dem. Vi skulle behöva ett distansförhållande, om man säger så. Jag tycker om pappas fru. Jag älskar henne inte direkt, hon har alltid gjort tydligt att hon inte är en mammafigur och att hon inte vill ha barn, inget fel med det. Men på senare tid har jag blivit mer och mer övertygad om att hon inte egentligen tycker om mig. Det gör mig en smula ledsen, aim to please och allt det där. Men jag tror hon älskar min pappa väldigt mycket och hon ser ju att jag ofta gör pappa ledsen och besviken, när jag ljuger och undanhåller saker och vägrar svara i telefon. En sån unge skulle inte jag heller tycka om.

Och sen mammas sambo är väl en av de få människor som jag innerligt avskyr. Inte med nån större glöd nu när jag flyttat hemifrån, men ändå. Jag skäms inte för det. Han är en dålig människa, en dålig partner, en dålig pappa, han är helt enkelt kass. Han är ohyggligt snål, missunnsam, sarkastisk på ett väldigt elakt sätt, totalt känslomässigt handikappad, en riktig jävla surkuk och han är nog den bittraste människan jag nånsin fått den tveksamma äran att träffa.

Tänk att hans tre barn har nog aldrig fått höra de tre viktigaste orden av någon i hela sitt liv. Fattar ni?? Ingen har någonsin sagt till dem JAG ÄLSKAR DIG. Deras mamma är en alltigenom ond människa, hon borde förbjudas att ha barn. De är hennes marionettdockor som hon leker med efter behov innan hon slänger bort dem som gammal kompost. Det är väldigt synd om de barnen. Senast jag träffade Minnas pappa frågade han mig: "tycker du ens om dina styvsyskon?" Jag blev helt ställd. Det har nog aldrig nån frågat förut. Och jag hade inte ens pratat om dem, men han är en otroligt intelligent och inkännande människa, man behöver inte bokstavera allt för att han ska förstå.

Och nej, det gör jag inte. Det är synd om dem, de har inte fått mer kärlek och uppskattning i sitt liv än rumänska barnhemsbarn, men då har de ju också blivit därefter. De är inte mina syskon och kommer aldrig bli. De borde ha fått bli bortadopterade till människor som tycker om barn och vill ge barn ett gott hem, men nu är det för sent för det.

Min hemliga dröm är att mamma ska komma på att hon är latent lesbisk, dumpa skroten och flytta ihop med en galet rik och välbärgad djurälskande flata som har en dotter i åldern 25-27 sisådär. Så kan de flytta söderut, kanske Jämtland eller Hälsingland, och bo på gård och ha hästar och hundar och leva lyckliga i alla sina dar (en snäll karl går också bra men mamma har urkass karlsmak så det är nog inte att hoppas på). Och jag kan få den storasyster jag alltid har drömt om.

När jag var fem skulle mamma skicka iväg mina gamla babykläder till Röda Korset.
"Är det säkert att du inte vill ha några syskon?" sa mamma.
"Joo jag vill ha en storasyster!" sa jag.
Och det håller jag fast vid. Ge mig en storasyster om du har någon över. Jag har faktiskt ingen.

Min familj, egentligen: Mamma, pappa, Hanna, Lussekatten och Currykatten, Nicki och Strauss, Kissekattungarna, mina närmaste vänner; ni vet vilka ni är, och så mostrarna förstås. OCH JAG ÄLSKAR ER, SÅ DET SÅ.

Mer behöver jag egentligen inte. Billigt blir det att köpa julklappar också. Men som sagt, har du en storasyster över så skicka henne till mig!

Nu har jag varit riktigt jävla badass och provocerande för en gångs skull, jag har hängt ut människor i min blogg och det är tydligen aja baja enligt blogg-vettikett, så får man inte göra. Men det skiter jag faktiskt i. För jag är en mini-badass och vissa får bara vad de förtjänar. Nu ska jag höra om Ellifiore vill ta ett stenhårt pass på gymmet, för det har vi faktiskt förtjänat!

Yesterday

Jag kommer ihåg när jag var liten och allt var sådär underbart och enkelt. Så kanske det inte var, men så minns jag det. Mamma betalade för en Plopp på kiosken medan jag stoppade fickorna fulla med lösgodis. Sen sa mamma: man får inte stjäla! och sen tog hon av mig godiset och åt upp det. Eller den gången när den utvecklingsstörda grannflickan snubblade framför vår gräsklippare och jag glatt uppmanade mamma att köra över henne. Eller den gången när mamma tvingade mig till dagis fast jag mådde illa och jag spydde över hela bulldegen som tyvärr aldrig blev några goa bullar.

Eller den gången jag spöade en norsk flicka med tennisracket tills hon grät. Eller när Jojo sov över och jag tog av henne både kudde och täcket och kittlade henne så hon inte fick sova. Eller när jag önskade att jag hade en pistol så jag kunde skjuta Ohana därför att hon var med Minna när JAG ville vara med Minna.

För övrigt var jag ett mycket snällt och väluppfostrat barn. Sådeså. I miss yesterday! Yesterday kanske inte är perfekt. Man kan tänka på yesterday och bli glad av det. Eller man kan känna sig lättad över att det är passerat. Men man vet i alla fall var man har den. Framtiden är stort, läskigt, besvärligt, gruvensamt, ovisst. Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv! Jag vet ingenting!

Tänk om nån sagt sanningen när man var liten. Du kan inte bli vad du vill. Ingen kommer att bry sig om ifall du hade MVG eller IG i högstadiet. Om du råkar illa ut kommer ingen att rädda dig. Alla sagor slutar inte lyckligt. Folk ljuger hela tiden, inte bara om tomten. Pengar och utseende är vad folk prioriterar. Det är större chans att du får cancer än att du vinner på triss. Du och alla du älskar kommer att dö förr eller senare. Du är precis som alla andra.

Och! Den värsta och hemskaste sanningen av alla.

DINA FÖRÄLDRAR HAR HAFT SEX. MED VARANDRA. SANNOLIKT FLERA GÅNGER. AND THEY LIKED IT!


Förlåt.


Here the photo i've been looking for
It's a picture of the boy next door
And i loved him more than words could say
Never knew it until he moved away

Faded pictures in my scrapbook
Just thought id take one more look
And recall when we were all
In the neighbourhood

Here's a photo of the neighborhood
There's the corner where we stood
Here's a snapshot of Dad's old car
Never got us very far

Faded pictures in my scrapbook
Just thought i'd take one more look
And recall when we were all
In the neighborhood

And all those friends
Where did they go?
Oh i dont know
And all those friends we used to know
Oh in the neighbourhood....

Jag fryser

Det känns som att jag frusit konstant i flera dagar. Jag är kall om händerna och fötterna, om näsan, i hårbotten, det är kalla kårar och nipple twister så det sjunger om det. Snön har kommit rejält till Norrbotten, det är vackert, klart och kallt. Jag tycker faktiskt om snö och kyla, på sätt och vis. På det sättet att man kan ta ett varmt bad (inte just nu, men nya lyan har badkar!), krypa in i en gossig morgonrock och tofflor, tända en massa ljus och kolla på braiga tv-serier hela dagen lång. Om man inte har tusen andra saker att göra förstås, vilket det känns som att jag har.

Jag har även fått jul-längt. Jag tycker faktiskt om julen. Eller, inte själva julen egentligen. Mer tanken på hur julen borde vara, och säkert är i vissa familjer. Sådär mysig och glöggdoftande och äppelkindad och fred på jorden och så vidare. I min familj värnar vi mer om klassiska svenska traditioner, såsom att svära över hur dyr julen är, ha äcklig plastgran, köpa så mycket mat som möjligt färdiglagad så den också blir äcklig, inte orka se klart på Kalle Anka, träffa släktingar ingen egentligen tycker om samt vara otacksam över julklapparna som alltid är för fel och för billiga och totalt oengagerade.

Men jag tycker om att se alla ljusslingor på balkonger och i trädgårdar. Äta pepparkakor och lussekatter och lyssna på julmusik, och kanske hitta den perfekta julklappen till någon åtminstone. Tvinga husdjuren att ha på sig tomteluvor och glitter och göra julkort av dem, titta på Mupparnas Julsaga och Tomten är far till alla barnen.

Men jul utan Minna blir ju skit. I sig är den meningen helt ologisk. Jag och Minna har aldrig någonsin firat jul tillsammans, hon tyckte inte ens om julen. Hade hon fått bestämma hade hon hellre firat midvinterblot eller nåt liknande, och struntat i att fira gaphalsen i krubban. Men ändå. Det är bara helt förkrossande att tänka att hon inte finns, och aldrig mer kommer finnas. Att oavsett om det är jul eller midsommar eller tisdag den fjärde augusti så kommer jag aldrig någonsin mer att få träffa henne.

Jag är alldeles för nostalgisk och sentimental för min ålder. Jag spenderar en hel massa tid med att tänka på hur mycket jag saknar "förr i tiden". Inte bara på grund av Minna. Men tänk ändå. En gång trodde jag att jag var den sötaste flickan i världen som ritade de finaste teckningarna på hela dagis för det sa dagisfröken och mamma, och jag trodde faktiskt att jag kunde bli precis vad jag ville och göra vad jag ville, och att det är roligt att vara stor för då får man bestämma själv vad man ska ha på sig och äta godis fast det inte är lördag. Och jag skulle träffa en snäll pojke och vi skulle gifta oss och få tre barn (du hör, jag var ju helt vansinnig!) och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar och det skulle alla mina vänner också göra och ingen jag älskade skulle någonsin dö. Vilket bara bevisar att 1) barn är korkade, och 2) vuxna, och särskilt föräldrar, fröknar och sagoberättare, är världens största lögnare.

Dagens Sex and the City-fråga:

- If models can cause otherwise rational individuals to crumble in their presence, exactly how powerful is beauty?

Ah, kids. Let's never have any.

Kom att tänka på barn när jag var på Arlanda för att plocka upp min pälskling Nicki. En annan kvinna var där med sin son för att ta emot en hund. Denna son var något av det vidrigaste jag sett. Han var i tioårsåldern kanske, ungefär lika lång som han var bred, och han skrek oavbrutet. "Ge mig en bulle! Jag är hungrig! Mamma sluta prata! Mamma ta inte i mig! MAMMA JAG SKA SPARKA IHJÄL DIG!" Jag och Hanna utbytte blickar i samförstånd. Kids. Let's never have any. Som tur är så är Hanna inget stort fan av ungar. Och inte jag heller. För fan. Min dröm är ett relativt stort hus (med trädgårdsmästare och hushållerska!), absolut inte på landet eller nåt liknande, absolut utan barn men gärna med swimmingpool. Och en massa djur. Katter och hundar helt klart. Kanske en eller annan råtta, men inga pippifåglar, vill inte att min älskling ska få nån slags anfall! Kanske ett par terrarium med djur som är fina men inte vill bli upplockade av mig. En orm eller ödla eller kameleont, vad vet jag. Och en häst kanske. Djur är söta, coola, roliga, lojala, kloka och trevliga att ha och göra med, till skillnad från människor i allmänhet och barn i synnerhet. Barn är ofta fula (men det får man absolut inte säga), korkade (det får man inte heller säga) och ganska äckliga när de äter sitt eget snor och liknande. Och de luktar ofta konstigt, om man inte sprejar dem med massor av doftspray.

Jag hatar faktiskt inte barn, fast man kanske kan tro det. Men jag tycker om barn på samma villkor som jag tycker om andra människor. Som individer. För att de är söta eller roliga eller smarta. Varför skulle jag låtsas tycka om en ful uppkäftig irriterande ungjävel när jag inte behöver tycka om fula uppkäftiga irriterande vuxna människor? Det finns ju ingen logik i det.

Jag: Mamma, vad skulle du gjort om jag sa att jag skulle sparka ihjäl dig?
Mamma: Då skulle du inte ha levt tills du var 21 kan jag säga. Uppkäftiga bortskämda ungar är det värsta jag vet.
Jag: Jag älskar dig mamma.

Och det gör jag verkligen. Min mamma hatar barn, det gör väl pappa också förresten. Jag var en oplanerad olycka och det är jag stolt över. När jag var yngre och tyckte livet sög var jag ofta skitförbannad på mamma för att hon inte gjorde abort. Nu har jag väl kommit över det, fast jag tycker hon var ganska korkad som behöll mig faktiskt, rent logiskt sett. Nu måste hon ju dras med pappa hela livet, även fast de inte är tillsammans och inte alls tycker om varann. Fy fan vilken mardröm. Det räcker väl med att jag får dras med karln. Visst, han är min pappa och jag älskar honom men om jag aldrig hade fötts hade jag ju inte behövt engagera mig över huvud taget. Det låter ganska skönt när man tänker efter. Varför skapa en massa nya människor till en värld vi inte bryr oss ett dugg om att ta vara på, och som säker kommer vara närapå omöjlig att leva i när de och deras barn blir vuxna.

Jag ska fortsätta på skita-i-att-engagera-mig-linjen och ha lite scrubs-maraton nu och hoppas på att min älskling slår en pling. Sen ska jag ut på prom med mina fina duktiga vovvar. Nicki anpassar sig superbra, mycket bättre än jag hade förväntat mig. Idag såg vi på en Beck-film med mamma och Strauss, och hon blev jättearg och tv:n och följde filmen med spetsade öron. Hon är inte alls förtjust i män. Men vem är väl det? Mattes duktiga vovve!

Adjöss tentajävel!

Så har man klarat av tentan för den här gången. Och med klarat av menar jag att jag skrivit den. Sen kan jag ju ha fått underkänt, men skit samma. För tillfället är jag FRI! Och nu ligger så mycket skoj framför mig! Imorgon blir det att åka till Luleå med Ohana och syster R8ben och småshoppa, och på lördag blir det halloweenparty! Äntligen! I'm gonna be a pirate, yarr! Det enda problemet är att jag tycks ha betalat väldigt mycket pengar för väldigt lite tyg, när det gäller min piratdräkt. Eller, som Ohana sa: "Your boobs! They are everywhere!" Vilket är helt sant. Men om jag försöker dra upp "klänningen" så trillar ju hela ändan ut där bak, vilket inte är sådär jättehett, kan jag tycka. Det gäller att prioritera vad som ska få falla över kanten så att säga!

På söndag får jag inte vara alltför bakis, för då åker jag ner till min älskling! Äntligen! Jag längtar så grymt mycket! Sen är jag där en vecka och vi kommer att vara väldigt väldigt upptagna. Mycket upptagna. Jajjamen. Mmm....

Och nästa söndag möter jag min nya pälsklingsvovve Nicki på Arlanda, för att därefter flyga med henne upp till Luleå där mamma möter oss. Sen kommer jag få fullt upp misstänker jag! Och moster Ohana har lovat att skämma bort henne och köpa massa gott godis. Hon blir automatiskt moster till pälsklingen eftersom barn kan vara synnerligen obehagliga och luktar konstigt, och därför vill jag inga ha. De kan vara söta också, mest när de sover eller är jättetysta eller har tjockt mörkbrunt hår och knallblåa ögon och heter typ Felicia. Eller har sådär lockigt ljusbont hår och nötbruna ögon och heter Sanna kanske. Och frågar lagom många frågor och ritar lagom söta teckningar. Äh, jag vet inte. Jag är övertrött. Summan av kardemumman är att jag är en djurmänniska helt enkelt. Och jag saknar Hanna fruktansvärt mycket. Och jag vill ha en kram! Kom jag just på. Jag försökte krama på kissen min men han har en slagsmåls-infekterad-böld i skallen som ger ifrån sig vidrig stinkande vätska om man kommer för nära. Och hur kramigt är det??