Vad ska det stå på din gravsten?

Kanske inte nåt man tänker på varje dag direkt. Jag antar att när jag trillar av pinnen så kommer det stå mitt namn, datum och inte så mycket annat. Om jag inte kommer på nåt riktigt fyndigt innan dess och kommer ihåg att bifoga det i mitt testamente. Bara jag slipper nån klyscha eller nån text som finns på alla möjliga stenar. Jag ska inte nämna nån, men ni vet säkert vilka texter jag menar. Kanske att man skulle ha nån riktigt kaxig textjävel, typ "Beloved by all", som jag såg att nån hade. Nu kanske jag inte är älskad av precis ALLA, det vore kanske mer korrekt att ha "hon var helt okej". Lite makabert att tänka på såna här grejer, men så har jag några stycken jag älskar som vilar under lite olika stenar som jag tänkt en del på. Jag har till och med en favoritmodell, hur weird är inte det? Jag såg den när mormor dog och mamma och hennes syskon inte kunde enas om vilken sten de skulle ha. Det är tur att det inte är jag som kommer betala den när den dagen kommer, för den kostar 14 000 spänn. För övrigt kostade mormors begravning 35 000 spänn, och det var en BILLIG begravning. Ändå var mamma tvungen att be soc. om hjälp för att ha råd. Det var väl själva fan att man inte ens ska ha råd att dö! Nedan ser vi två stycken som fick lite humor med sig i graven. Det kanske man kan behöva!

Svettas du?

Forskning visar att man kan avgöra en persons benägenhet att begå självmord genom att mäta svettutsöndringen på fingertopparna. En självmordsbenägen person ger ifrån sig mindre svett än andra. Metoden är inte godkänd av landstinget.

Själv blir jag svettig av att tänka på att man tydligen kan använda forskningsmedel till såna här undersökningar. Men tänk så mycket pengar man skulle spara in på onödiga och tidskrävande "samtal" med patienterna. "Mig lurar du inte din svettpelle, du lever nog minst en månad till. Tack och hej." Praktiskt!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Igår lånade jag denna bok, skriven av Ann Heberlein. Idag har jag läst ut den. Ann Heberlein är vad man kan kalla en Mycket Lyckad Människa. Författare, teologie doktor, kulturskribent, fru till en mycket fin man och mamma till mycket fina barn. Blond, snygg, smart, allt man kan tänka sig. Men hon vill inte leva. Hon vill inte dö, hon vill bara inte leva. Jag ville läsa den här boken eftersom Ann Heberlein har diagnosen Bipolär typ 2. Jag letade efter Minna i den, det gjorde jag. Små bitar av en Minniska ville jag hitta nånstans mellan sidorna.

Jag vill förstå. Jag vill förstå alldeles för sent. Jag vill hitta nåt slags bevis på att jag gjorde för lite, på att jag var en dålig vän, på att jag kunde ha gjort mycket mer. Jag vill inte bli ursäktad eller bortförklarad av mig själv eller nån annan, jag vill bli straffad för det jag gjort och inte gjort. Jag vill hitta bitar som fattats på grund av att jag skitit i att ens leta upp dem. När det verkligen gällde gav jag fan i böcker som de här. Och nu är det så dags att leta bitar. När pusslet inte längre går att lägga, för att fortsätta på den metaforen.

Istället hittade jag bitar av mig själv. Jag blev skrämd så jag läste boken riktigt fort, och nu ett par timmar senare kan jag inte riktigt återge den. Jag vet att den var fantastisk, men varför var den det? Jag kan inte återge mer än baksidestexten. Jag ska läsa boken en eller två gånger till innan jag lämnar tillbaka den. Vilka jävla svammelfasoner. Min hjärna vill inte som jag vill. Vilket slöseri att läsa en riktigt bra bok och inte minnas exakt varför den var bra.

Fast jo, jag minns ju på sätt och vis. Själva känslan som hela boken inger. Budskapet, andemeningen, sensmoralen eller vad man nu ska kalla det. Och vilken det är tänker jag faktiskt inte säga, för det är ungefär som att berätta slutet. Men Ann Heberlein sätter ord på det som jag är absolut mest rädd för i hela världen. Det finns ingenting som är mer skrämmande för mig. Hon skriver saker som man bara inte får skriva, hon känner som man bara inte får känna och som jag ändå känner och undrar över fast bara i hemlighet. Låter det intressant? Det är det. Läs boken. Alla borde läsa den här boken.

Jag kommer nog att skriva om det här på ett mindre kryptiskt sätt när jag läst boken ett par varv till så att jag får nåt sammanhang i det hela och vet vad jag vill ha sagt. Citaten nedan är hämtade ur boken och något förkortade.

En gång var jag en sån där ung tjej med svarta trasiga kläder och sönderskurna armar och smak av galla i munnen. I början av nittiotalet ökade både ångesten och självmordstankarna. Jag lät håret växa och såg mer hippie än punk ut och lyssnade på The Doors i mina lurar medan jag satt i väntrummet. Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent. Jag har suttit på psykakuten som ensamstående, som sambo, som gift, som separerad, som gravid, som tvåbarnsmor och som trebarnsmor. Vem ringer man när man inte orkar leva?

Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva. Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte vill leva.

Krama Hit Mig!

Jag gillar verkligen P3. P3 har gett mig flera av mina all time favourites vad gäller musik, och en hel massa som man aldrig nånsin får höra på Rix eller mitt favorithatobjekt Lugna Favoriter. För ett par dagar sen hörde jag Krama Hit Mig, som för övrigt är ett av de finaste namnen jag hört på länge. P3 sände deras låt The Musician live från någonstans, och jag blev helt ååh. Jag brukar säga så när jag hör en låt för första gången och jag inte ens kan säga nåt om den utan bara ååh-ar hänfört. Tyvärr tror jag inte man kan höra Krama Hit Mig någonstans utom på MySpace än så länge, men jag hoppas verkligen det går bra för dem!

Jag drömde en konstig dröm inatt, jag och polarna var på nån konstig nollning med skräck-tema tror jag det var. Minna var också med och vi dividerade en hel massa om vilken glass vi skulle köpa, i övrigt var drömmen inte alls spännande. Jag drömmer ganska ofta om Minna, tyvärr inga "jag har det bra nu och vi ses"-drömmar utan helt vanliga vardagsdrömmar där hon lever och ingenting är konstigt med det. Men det är väl det jag saknar mest också. Att bara få sitta i hennes soffa och äta risbollar och ha pretto diskussioner om Karin Boye eller titta på konstig animerad bögporr.

För er som noterade att minnessidan var nere ett tag på grund av ekonomiska svårigheter så är den i alla fall uppe igen. Alla spår uppskattas.


Starry, starry night
Paint your palette blue and gray
Look out on a summer's day
With eyes that know the darkness in my soul

Now I understand what you tried to say to me
How you suffered for your sanity
How you tried to set them free
They would not listen, they did not know how
Perhaps they'll listen now

Je ne sais pas

Ikväll har jag jobbat extra. Ungefär tio över sju meddelade Cathrin att en tant hade gått bort. Hennes anhöriga kom för att besöka henne och då hade hon somnat in. Hon har varit väldigt dålig väldigt länge. Bara suttit och stirrat och rosslat utan att ha styrka nog att hosta upp slemmet. Vi har trugat i henne saft och soppa och välling så gott vi har kunnat men det har bara gått åt ett håll så det var ingen överraskning på nåt sätt.

Det känns väldigt konstigt. "Oj!" sa jag bara när jag fick veta det, jag visste inte vad jag skulle säga annars. "Du får säga till om det här känns obehagligt," sa Cathrin. Vi ska göra henne i ordning och sätta på henne fina kläder, men om det känns obehagligt för dig så ber jag nån på fyran hjälpa mig." Men jag morskade upp mig även fast jag kände mig skitnervös, för att vara ärlig. Det var första gången jag såg en död människa, och jag var rädd att jag skulle tappa greppet på nåt sätt, typ börja gråta. Så vi gick in med sköterskan och de anhöriga gick ut till dagrummet medan vi gjorde henne i ordning, och det var väldigt värdigt och enkelt på något sätt, och jag känner mig ändå lite stolt för att jag inte backade fast jag hade chansen. "Det är ju bara K!" sa jag till mig själv. Henne har jag matat och bytt på och hållit i handen så då kan jag hjälpa till att ge henne ett värdigt slut. Jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "då ska du få luta dig lite framåt så vi får kamma håret!"

Men jag blev lite ledsen på nåt sätt, men jag började inte gråta. Okej lite litegrann, när jag var på väg hem. Det kändes så sorgligt på nåt sätt, att tyna bort sådär och inte ens orka hosta, och sonen som anklagar sig själv för att han inte hälsade på oftare, trots att han hälsat på mycket mycket oftare än vissa anhöriga. Det är så jävla sorgligt att vara människa.

Jag tror att människan har en själ, en som inte har något med kroppen att göra. Jag är egentligen väldigt anti mot själen och andlighet och allt sånt, men jag tror absolut att det måste finnas en själ. Därför att en död människa ser inte ut som en levande människa. Det går inte att ta miste, det är bara ett tomt skal utan innehåll. Det som en gång uppfyllde K och gjorde henne till människa fanns inte kvar i rummet längre, det var bara en skugga och en silhuett, inget mer. Som ett sista andetag, en suck som försvinner ut genom fönstret.

Och jag kan fortfarande inte förstå att människor kan dö. Nåt av det mest självklara och oundvikliga som händer oss alla, men jag kan ändå inte förstå det. I min enkla lilla tankevärld så existerar vissa människor, och har jag en gång fått vetskap om att de finns så kan de aldrig icke-finnas. Oavsett om det gäller min bästa vän eller en av de äldre på mitt jobb. Det är obegripligt för mig att en människa kan finnas ena dagen och inte finnas andra dagen. Je ne sais pas.

Men nu ska faktiskt sova. Jobbar 7-21 imorgon och jag längtar! Inte.

You'll get by with a little help from your friends...

Här är beviset

Här är beviset på att ingeting egentligen förändras på ett år, nämligen ett inlägg från min lunarblogg som jag skrev för nästan exakt ett år sen, eller för elva månader sen i alla fall. Det är same old, same old.

Vad jag har gjort den senaste månaden:

Gråtit massor. Skrattat. Kramat människor. Kramat mina djur. Tänkt för mycket. Tänkt lagom mycket. Inte tänkt alls. Älskat. Hatat. Förnekat. Tvingat mig själv att inse. Lyssnat på låtar som fått mig att gråta mer. Lyssnat på låtar som fått mig att skratta. Doppat tårna i vattnet. Räknat grässtrån. Betraktat en fluga på min hand. Dödat myror. Klottrat på mig själv. Varit nästan lycklig. Varit bottenlöst fasansfullt förtvivlad. Skrivit. Pratat. Lyssnat. Suttit tyst. Brytit ihop. Tagit mig i kragen. Låtsats som ingenting. Ljugit. Talat sanning. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om andra. Låtit andra tycka synd om mig. Tryckt på pausknappen. Ätit för mycket. Ätit för lite. Druckit alldeles lagom. Tagit hand om mig själv. Tagit hand om andra. Låtit andra ta hand om mig.

Inte orkat.

Orkat.

Tagit ett andetag efter det andra.

Yesterday

Jag kommer ihåg när jag var liten och allt var sådär underbart och enkelt. Så kanske det inte var, men så minns jag det. Mamma betalade för en Plopp på kiosken medan jag stoppade fickorna fulla med lösgodis. Sen sa mamma: man får inte stjäla! och sen tog hon av mig godiset och åt upp det. Eller den gången när den utvecklingsstörda grannflickan snubblade framför vår gräsklippare och jag glatt uppmanade mamma att köra över henne. Eller den gången när mamma tvingade mig till dagis fast jag mådde illa och jag spydde över hela bulldegen som tyvärr aldrig blev några goa bullar.

Eller den gången jag spöade en norsk flicka med tennisracket tills hon grät. Eller när Jojo sov över och jag tog av henne både kudde och täcket och kittlade henne så hon inte fick sova. Eller när jag önskade att jag hade en pistol så jag kunde skjuta Ohana därför att hon var med Minna när JAG ville vara med Minna.

För övrigt var jag ett mycket snällt och väluppfostrat barn. Sådeså. I miss yesterday! Yesterday kanske inte är perfekt. Man kan tänka på yesterday och bli glad av det. Eller man kan känna sig lättad över att det är passerat. Men man vet i alla fall var man har den. Framtiden är stort, läskigt, besvärligt, gruvensamt, ovisst. Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv! Jag vet ingenting!

Tänk om nån sagt sanningen när man var liten. Du kan inte bli vad du vill. Ingen kommer att bry sig om ifall du hade MVG eller IG i högstadiet. Om du råkar illa ut kommer ingen att rädda dig. Alla sagor slutar inte lyckligt. Folk ljuger hela tiden, inte bara om tomten. Pengar och utseende är vad folk prioriterar. Det är större chans att du får cancer än att du vinner på triss. Du och alla du älskar kommer att dö förr eller senare. Du är precis som alla andra.

Och! Den värsta och hemskaste sanningen av alla.

DINA FÖRÄLDRAR HAR HAFT SEX. MED VARANDRA. SANNOLIKT FLERA GÅNGER. AND THEY LIKED IT!


Förlåt.


Here the photo i've been looking for
It's a picture of the boy next door
And i loved him more than words could say
Never knew it until he moved away

Faded pictures in my scrapbook
Just thought id take one more look
And recall when we were all
In the neighbourhood

Here's a photo of the neighborhood
There's the corner where we stood
Here's a snapshot of Dad's old car
Never got us very far

Faded pictures in my scrapbook
Just thought i'd take one more look
And recall when we were all
In the neighborhood

And all those friends
Where did they go?
Oh i dont know
And all those friends we used to know
Oh in the neighbourhood....

I miss you.

Idag träffade jag Minnas pappa. Med träffade menar jag blev bjuden på lunch och tog våra hundar på playdate på gruvberget. Gromit är en parson jack russell och alldeles lagom ettrig. Det är bra för Nicki att få träffa nån som ger henne lite större match än Straussen, som numera kravlar in under en bil så fort hon tittar på honom. Vi åkte till graven en sväng också, det var sådär skönt/jobbigt/overkligt som det brukar vara.

Minnas pappa är helt fantastisk på det sättet att han får en att känna sig som en vuxen normalbegåvad människa. Det har jag antagligen skrivit förut men det tål att sägas igen! Och samtidigt kan han få en att känna sig liten på samma gång, alltså liten som i när man var liten och någon berättade en saga för en, förutom att nuförtiden handlar sagorna mindre om tomtar och troll och mer om saker som hände innan jag var född, vilket är ganska trevligt att lyssna på. När vi stod vid graven sa han: "jag undrar om man fortfarande sörjer om tio år." "Det tror jag", sa jag. Så känns det i alla fall. Snart har det gått ett år. ETT ÅR. Någon som är tillbaka på 100% än? Grattis till er i så fall, och jag menar det inte på ett sarkastiskt vis.

Jag vet inte om man går vidare, egentligen. Man går och går och går tills man går in i dörren som ordspråket säger.

Jag drömde faktiskt om Minna inatt. Jag, Minna och Elli skulle äta smörgås, såna här baguetter invirade i plast. Minna erbjöd mig sin macka men jag sa att jag hade en egen, och sen undrade jag om hon ville smaka min, fast jag menade det egentligen inte eftersom jag hade en macka med räkor eftersom hon hatade räkor eftersom de är äckliga små skaldjur som äter lik. Hur som helst, hon gav mig en liten föreläsning om hur äckliga räkor är, jag viftade med baguetten i hennes ansikte och sen garvade vi alla tre. Det var en riktigt skön dröm. Jag saknar verkligen de pyttesmå meningslösa sakerna fruktansvärt mycket. Ibland tror jag att jag inte kommer att överleva om jag alrig mer får smaka en hemrullad risboll eller ett glas hemgjord rosa lemonad eller lyssna på The Safety Dance eller se Strictly Ballroom. Visst, jag kanske kan åstadkomma en egen risboll och ladda ner The Safety Dance, men det är ju inte samma sak. Och det kommer aldrig att bli samma sak. Och det är det jag inte kan förstå bara genom att titta på en sten med en text på. Varför skulle det ändras på tio år?


Why would I stop loving you
a hundred years from now?
It's only time.
It's only time.

What could stop this beating heart
once it's made a vow?
It's only time.
It's only time.

If rain won't change your mind,
let it fall.
The rain won't change my heart
at all.

Lock this chain
around my hand,
throw away the key.
It's only time.
It's only time.

Years falling
like grains of sand
mean nothing to me.
It's only time.
It's only time.

If snow won't change your mind
let it fall.
The snow won't change my heart,
not at all.

I'll walk your lands
And swim your sea
Then in your hands
I will be free

Why would I stop loving you
a hundred years from now?

Homo Sweet Homo

Hemma i de norrländska skogarna igen efter 10 dagar i paradiset, a.k.a Falun. Nej jag skojade bara, Hannas säng är paradiset. Falun blåser jävligt kallt på vintern kan jag säga, och ingen snö fanns det där heller.

Det är så jävla tungt att åka hem. Folk som lägger tusentals kronor på spa-upplevelser borde skaffa sig en fantastisk flickvän istället. När jag är hos Hanna får jag lite ro i kroppen och själen en stund. Ungefär som att jag tänker efter mindre och känner efter mer. Gråter mindre och sover bättre. Men det går så jävla fort varenda gång tills man måste kliva på tåghelvetet igen. Hem till dåligt samvete, skolarbete man redan kommit efter i, föräldrar med allt vad det innebär, dygnsrytmer man borde följa... Sen måste man överdosera Raymond och Maria och äta en Schweizernöt alldeles själv.

"Jag vet din stora hemlighet, att du inte tror, att lycka är en tidning om hur andra människor bor. Och det var nån som såg dig gråta på ett tåg, var inte rädd för att tro på nåt, det är världens bästa drog..."

Jag saknar Hanna jävligt mycket. Det har gått två dar. TVÅ DAR. OMFG.

Samtidigt tycker jag att jag är duktig på att sakna. Okej, i princip alla mina örngott är missfärgade av smink, jag tror inte jag har använt make up-borttagning på sju månader...det är liksom onödigt. Men samtidigt så känner jag mig ännu inte desperat, svartsjuk, less eller nåt annat negativt som man kan känna i distansförhållande...jag saknar Hanna så ini helvete, men samtidigt så ser jag i princip bara en dag framåt i tiden, eller ingen. To make it through today, Amen. Dessutom så hjälper Minna en hel del, på nåt lustigt sätt. Minna saknar jag ju också, såklart. På ett sätt som är så jävla deprimerande, tröstlöst, änndlöst, hjärtslitande och bottenlöst, som ett tryck över bröstkorgen ungefär. För jag saknar henne så satans mycket och jag får aldrig mer se henne eller pratar med henne, vad jag än gör så kan jag inte vrida tillbaka tiden.
Och sen tänker jag på Hanna. Och kontrasten blir liksom knivskarp. För Hanna lever, och hon är min flickvän, och hon älskar mig och jag älskar henne, och hon bor i samma land! Jag kan prata med henne varje dag och om jag känner mig desperat längtig kan jag ta mina matpengar och boka en resa till henne. Och tills jag träffar henne kan jag köpa små presenter eller göra planer för vad vi ska hitta på eller tänka ut nåt sätt att överraska henne på och då känns det som att jag vill hoppa och skutta och sjunga en liten trudelutt. Då blir liksom saknaden nåt positivt, nånting att längta efter och se fram emot som inte är skola och räkningar och tvättid och slentrian...

Därför känns det som värst just nu. Nu har jag nyss kommit hem. Det är aldrig längre till jag får se henne och pussa på henne än just nu. Men jag tar en dag i taget, eller en timme i taget. Vilket som funkar bäst. Och jag har köpt en present till henne! Överraskade henne tyvärr inte som jag lovade....hon hann ju läsa min blogg den lilla busan! Men nu har jag köpt en....ja det kan jag ju inte skriva. Men det är nåt fint!

Jag var till Minnas grav tidigare ikväll. Det var lite läskigt. Kolsvart, mörkt och stjärnklart. Bara min mobil ledde min väg in i skogen, inte en lampa hade de satt på skogsstigen. Dåligt! Hur kan man nånsin gå dit vintertid och hitta rätt? Dessutom var de flesta gravar översnöade. Men inte Minnsans. Den var frigjord från snö och hade lyktor tända. Jag tände två ljus. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, idag känndes det så stumt på nåt sätt. Som en kall sten, vad ska man säga till en sten? Ibland känns det som att jag vill säga saker (i huvudet) men inte idag. Jag vill ringa hennes pappa. Jag saknar honom väldigt mycket, jag vill hälsa på honom. Men det är jättesvårt och jobbigt att lyfta luren och ringa. Det finns miljoner ursäkter för att skjuta upp det, trots att jag verkligen vill. För jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Skönt, men jobbigt.

Fan vad långt jag skriver. Nu måste jag gå och kissa. Och gå ut med hundarna och hämta mamma. Och prata mer med Hanna, som jag älskar mer än jag kan beskriva och som är viktigare för mig än hon vet om. Och jävligt het. Om nån missat det men det tror jag knappast!

Min mormor

Jag har bestämt att jag ska tillägna det här blogginlägget åt min mormor. Jag har funderat på det förut men nu ska det bli av. Anledningen är att min mormor är en mycket speciell människa som verkligen förtjänar ett eget inlägg. Och att jag fått veta att hon har cancer. Obotlig cancer. Något med magen. Det är egentligen allt jag vet, och ärligt talat har jag inte vågat fråga mer än så. Jag ber om ursäkt till mina vänner att ni får veta det genom ett blogginlägg, det känns ju lagom oengagerat. Men jag orkar inte direkt ringa runt bara för att berätta det. Det funkar inte. This is the granny story.

Min mormor föddes år 1922 i nån helveteshåla i obygden. Hennes föräldrar var laestadianer, en enligt mig helt vansinnig religion, i alla fall de ortodoxa. Bland djävulens påfund kan man finna tv, gardiner samt preventivmedel. Mormor hade många syskon, hur många minns jag inte exakt, men jag tror att de var 12 stycken. Alla klarade sig inte in i vuxenlivet. Mormor hade en fattig och hård uppväxt, och i sin ungdoms dagar träffade hon Holger. Holger var minsann stilig och grann, och de gifte sig och hade en idyllisk bondgård tillsammans. Om man bortser från att de var väldigt fattiga och fick 6 barn och att Holger visade sig vara en alkoholiserad hustrumisshandlare. Mormor fick stanna hemma med barnen medan Holger arbetade och söp upp alla pengar. Holgers föräldrar beskyllde mormor för att inte ha mat på bordet åt Holger, och de skickade mat som Holger åt upp själv medan hans svältande familj fick titta på. Mormor var tvungen att adoptera bort ett av sina barn till Holgers föräldrar eftersom familjen svalt. Sedan träffade Holger en s.k. bya-slampa, och dumpade mormor och behöll alla barnen. Mormor hade i princip ingen utbildning, och fick börja jobba på ICA och lämna gård, djur och barn.

Sedan träffade hon Egon, och de gifte sig. Ytterligare en värdelös karljävel. Det enda goda som kom av det äktenskapet var min mamma. Sedan skiljde hon sig från Egon, som också var en alkoholist om jag minns rätt. Mormor har alltid älskar hästar, liksom min mamma. När hon var 79 mockade hon i stallet och fick en hjärtinfarkt. Läkarna meddelade att hon skulle flygas till Umeå för akut hjärtoperation, annars skulle hon dö. Mormor sa: "ja, då får jag väl dö då, men jag ska ingenstans." Hon rörde sig inte ur fläcken, och inte dog hon heller. Men hon var tvungen att slakta sin älskade häst eftersom hon inte orkade ta hand om den längre, vilket krossade hennes hjärta mer än något av de värdelösa fyllona hon varit gift med.

Så länge jag kan minnas har hon bott tillsammans med min morbror. Min morbror är också, surprise surprise, alkoholist. Mormor vill hellre bo själv eftersom min morbror fyllot blir väldigt våldsam och aggressiv när han dricker. Men då skulle morbror hamna på gågatan med de andra fyllona eftersom han super bort de mesta av sina pengar och inte klarar av att behålla en jobb. Vad han jobbade med? Yrkeschaufför. Det perfekta jobbet för en alkoholist. Han har kört både traktor, lastbil och personbil i fyllan oräkneliga gånger. Så mormors vardag består av att tassa på tå för en avdankad alkis, hålla tummarna för att han inte ska bryta sönder köksdörren (igen) eller stjäla hennes morfintabletter.

När hon fyllde 83 bestämde hon att det var dags att sluta röka. När hon var 85 bestämde hon att det var dags att börja promenera eftersom frisk luft och motion är nyttigt. Så sent som för ett par år sen vägrade hon skaffa rullator eftersom, och jag citerar: "det är bara gamla kärringar som går med rullator." Och det var inte länge sen hon gjorde mig tillfälligt döv med att kommentera en dokumentär om penisförlängningar med "har inte karlarna lärt sig att det inte är i storleken det sitter."

Min mormor är stålmormor. Hon har hjärtproblem, kärlkramp, KOL, bukspottkörtelinflammation, muskelreumatism med mera med mera. Och inget biter på henne. Hon är 86 år, och om jag ska vara ärlig har jag trott att det varit klippt för hennes del flera gånger om. Och så får hon fucking jävla cancer. Det jag känner mest är att det är så jävla orättvist. Har man levt ett så långt och hårt liv förtjänar man att få dö i sömnen. Jag önskar att det fanns en Gud så jag kunde berätta hur mycket jag hatar honom och hur mycket jag förbannar honom. Jag hatar cancer.

På fredag åker jag till Hanna. Det ska bli extra skönt att komma bort härifrån. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har verkligen tur som har henne. Jag tror inte hon vet hur mycket hon faktiskt gör för mig.

Det är ungefär sju månader sen jag somnade innan klockan ett på natten. Nu är klockan 05.45 och jag tror det börjar bli dags att lägga sig.

Just det. Jag har skrivit tentan i arbetsrätt också. Den gick nog åt helvete. Det gör detsamma.

Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning

So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
I promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep

It seems no one can help me now,
I'm in too deep; there's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded?
Life's mystery seems so faded

I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just a-drownin' in the rain
With a ticket for a runaway train

And everything seems cut and dried,
Day and night, earth and sky,
Somehow I just don't believe it

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughing at the rain
A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Runaway train, never coming back
Runaway train, tearing up the track
Runaway train, burning in my veins
I run away but it always seems the same....

X-mas spirit is back on track!

Jag och Ohana tittade på Tomten är far till alla barnen häromdagen, och julkänslan kom som ett julkort med posten. Det är en fantastisk film. Så mycket ångest, så jävla tragisk, så extremt svensk. Det är äkta julkänsla i den!

Det känns som att jag inte hinner blogga just nu, vet inte exakt varför. Kanske för att jag blivit så extremt facebook-nördig. Kanske för att jag bara har lust att titta på mina favvo-serier och se fram emot att min egen julängel anländer på annandan. Kanske har jag inte så mycket intressanta tankar för tillfället. Vem vet!

Vad jag däremot vet är att Chinokken träffade Minnas mamma idag. Hon har det inte lätt den här julen, för att göra en grov underdrift. Det är hon inte ensam om. Hur fan ska man fira en julafton som inträffar nästan exakt ett halvår sedan någon man älskar tog livet av sig. Det vette fan. För mig blir det väl så att jag äter middag hos mamma. Sen åker vi nog till mormor. Sen går jag hem. Snipp snapp snut så var julen slut. Jag hoppas jag kan låna mammas bil i alla fall så jag kan besöka graven också. Tända ett ljus och vad man nu gör. Jag är inte en sån som pratar med gravstenar. Jag kommer ihåg att farmor pratade med farfars grav, och jag tyckte det var lite knasigt. Vad ska man säga till en sten. Hej hej stenen. Du verkar kylig idag. Men när jag står framför Minnas grav så pratar jag kanske med den litegrann ändå, fast inne i huvudet. Det är inte ens hela meningar oftast, bara ett jox av en massa svärord och orden varför och om, en miljon gånger. Jag älskar dig och jag saknar dig och jag behöver dig och förlåt. Saker som kanske alla tänker, jag vet inte.

Det är underligt. Jag tänker på Minna hela tiden, alltid. Minna och Hanna upptar tillsammans ca 95% av min hjärnaktivitet. Allt annat och alla andra får slåss om de resterande 5%. Inte konstigt att jag känner mig så apatisk ibland.

Ibland tänker jag på Minnas mun. På hennes tänder. De var ganska fyrkantiga, nästan som små vassa sockerbitar. Hennes läppar var ganska torra ibland, hon hade alltid en arsenal av vaselin och lypsyl för att råda bot på det. Jag kan se hur hennes mun ser ut när den skrattar. När jag diskar och tittar på Scrubs och pratar med pappa i telefon och läser övningsuppgifter i arbetsrätt har jag Minnas skratt i bakhuvudet. Eller hennes händer som håller i en tekopp. Jag tänker på henne så mycket att alla tankar är utslitna, jag vet inte vad orden betyder längre. Jag ser henne som i en artsy dokumentärfilm, med lustiga inzoomningar och oväntad färgsättning och ingen röd tråd utan mer en serie bilder, som ibland rör på sig och har ljud, ibland inte.

Nu ska jag köpa en cola och kanske nån form av choklad, bädda ner mig med min vovve och min filt i min soffa och bli lite tårögd till Mupparnas Julsaga. Som att jag inte grinar nog för själva livet, jag måste tydligen grina åt i princip alla mina favoritserier och filmer av en eller annan anledning. Vilken jäkla lipsill jag är alltså. Jag kanske har nån slags läcka i tårkanalen, vem vet.

Tydligen vet jag inte så mycket idag.

Puss och kram.

Dagens Sex and the City-fråga:
- How do you know if you’re good in bed?

Tack Jehova! Halleluja!

Idag hände något förunderligt och stort. Jehovas Vittnen ringde på min dörr, och jag, som glömde att även gamla tanter i kjol och pälsmössa kan vara farliga, öppnade dörren för dem. Jag förklarade vänligt men bestämt att jag inte var ett dugg intresserad, att jag redan läst deras litteratur och inte ville fjäska för Gud om fred i världen. Tack och hej leverpastej.

Men sen! När de väl gått fick jag upp ångan riktigt ordentligt, jag ville nästan springa efter dem och be dem komma in på en kopp te och en diskussion. Jag ville verkligen säga dem några sanningens ord. Jag lever i ett homosexuellt förhållande! Och det är det bästa som har hänt mig! Jag skulle inte byta ut min läggning mot sju miljoner år i paradiset! Och även om jag inte är politiskt engagerad så är jag i viss mån politiskt intresserad, och jag skulle inte ge upp min rösträtt för Guds skull, no way! Och om jag är med om en olycka så vill jag att sjukhuspersonalen ska pumpa i mig så mycket blod som behövs, och om de måste sätta in en hjärtklaff från en liten Nasse, kör på bara! Absolut!

Och julen! Världens bästa högtid! Jingle bell rock och glögg och pepparkakor och pyttesmå julgranar, det är glädje! Mer jul, ge mig! Och födelsedagar! Viktigt viktigt! Ingen Gud ska komma och ta ifrån mig min födelsedag! (Den 18e oktober för övrigt, skriv upp det redan nu!)

Jag skulle absolut inte kunna tänka mig att leva utan sex före äktenskapet. Finns det nåt bättre påhitt än otukt, och i synnerhet med min fantastiska flickvän? Det tror jag knappast! Och tänk att inte ens få lov att ge sig själv en liten enmansshow när man är ensam och vansinnigt kåt. Stackars, stackars Jehovas Vittnen (fast jag vet nog att de underhåller sig själva i alla fall, vad Gud än har att säga om den saken! Ha!)

Men nu till det allra viktigaste. Jag tror inte. Och jag vill inte tro.

För mig spelar det ingen roll om det fanns(finns?) knivskarpa bevis för Guds, himlens och paradisets existens. Jag lever mitt lev nu. Jag vet inte hur länge, jag vet inte med vilken framgång. Kanske kommer jag ligga på min dödsbädd och ångra saker jag gjort och inte gjort. Kanske kommer jag att bli tillplattad av en buss och inte hinna tänka alls. Men när jag väl är död så vill jag faktiskt vara död. Jehovas Vittnen tror inte på ett helvete för de otrogna. De tror på att man helt enkelt dör, och fortsätter att vara död. Punkt slut. Och låter inte det fantastiskt skönt? Det tycker i alla fall jag. För tänk om jag gjorde en helomvändning. Blev frälst och kom till paradiset. Vem skulle vara där för att möta mig? Min flickvän, min familj och mina vänner är nog bland de ogudaktigaste människor jag känner, och det älskar jag dem för! Utan dem vill jag inte leva, inte ens i ett paradis.

Hellre jord och smuts tillsammans, än fikonlöv ensam, som ordspråket säger. Så tack Jehova! Undret har skett! Jag har kommit till insikt! Halleluja!


Dagens Sex and the City-fråga:
- Can we date outside our caste?

Gimme a fairtytale please

Nu har jag varit på IKEA Haparanda för andra gången i mitt liv. Det är verkligen fascinerande. Man blir helt hjärntvättad där inne. Man glömmer tid och rum, glömmer sin budget, glömmer sin inköpslista, man bara hasar fram mellan hyllorna med zombie-blick och lite fradga i mungiporna. Måste...ha...bokyllan...Billy ....måste...ha...besticklådan...Stickan... måste...ha...doftljusen...Sniffa.... Ja, du fattar. Det är skrämmande. Som tur var handlade jag väldigt blygsamt och försiktigt, jag har faktiskt hela 41 kronor kvar på kontot. Fantastiskt! Istället för mat och nöjen kan jag glädja mig åt osthyveln Osten, kökslådepappret Rationell och tavelhyllan Ribba. Åh en sån fröjdefull jul jag kommer att få! Sitta hemma och smeka min Ribba.... nej nu blev det jättefel. Glöm det.

Det är faktiskt lite mysigt hemma hos mig ändå. Trots att jag inte har nån soffa. Trots att datorn står ovanpå en kartonghög. Trots att det ligger fullständiga drivor av sladdar längs golvet. Men jag har i alla fall min söta vovve, en skön säng (som kommer bli mycket skönare den 26e! Längta!), en helvetes massa doftljus och 17 olika sorters te. Välkommen till mig!

Jag saknade Minna väldigt mycket idag. No shit Sherlock. Men förra gången jag var på IKEA var det med Minna, och Ellifiore. Jag kunde se henne framför mig när hon blev helt lyrisk över "Spara och Förvara", och förfärad över priserna på bäddset i ett visst lyxmaterial (700 spänn för ett påslakan och ett örngott!). Jag saknar någon som köper en mjukisgroda (den enda drömprins jag får!) och en mjukisråtta (jag ska döpa honom till Roadkill!) och roffar åt sig alla mina blåa toblerone, såna där som det bara finns sådär jättefå av i asken så man helst vill vara snål och äta alla själv. Kom tillbaka till oss Minnsan, du kan få allihopa! Jag lovar att alltid plocka i några glassgodisar när jag köper lösviktsgodis, och när vi bakar så ska jag smöra formen varenda gång, fast det är så jävla tråkigt!

Jag önskar att det kunde vara så enkelt. Som en saga. Det var en gång en vacker prinsessa som hade gyllene hår, inte så värst stora tuttar men en ovanligt snygg rumpa och de vackraste blå ögon man skådat. En dag råkade hon dricka en giftig dryck som den onda häxan Depressiva lurat i henne, och man trodde hon stigit ner i dödsriket och hela landet drabbades av sorg och missväxt. Men tiden gick, och en dag trädde en prins in i landet i sin röda cabbade sportbil, som även gick att fälla ut till en combi för de dagar han ämnade bevista IKEA.
Prinsen var snygg fast han själv var helt omedveten om det, han var rik men brydde sig inte om pengar och han hade grymt bra kontakt med sina känslor men inte på det där mesiga sättet. Han kunde hitta passande presenter(på rätt dag!), gladeligen ta på sig halva ansvaret för hushållet och i sängen var han både välutrustad och lyhörd. Han var en drömprins helt enkelt. Han hörde talas om prinsessan, som trots att hon låg blek och stilla i ett mausoleum såg ovanligt fräsch ut, och begav sig dit för att beskåda hennes skönhet.
När han såg henne ligga där i sin egenhändigt sydda kimono med det gyllene håret utslaget, kunde han inte låta bli att trycka en kyss mot hennes läppar. Och prinsessan, som bara legat i dvala, slog upp sina himmelsblå ögon, och prinsen blev så störtförälskad att han genast frågade om hon ville träffas nästkommande söndag för dinner and a movie. Prinsessan tackade ja, varpå de båda lärde känna varandra riktigt ordentligt innan de gifte sig borgerligt men ståtligt. De flyttade därefter in i ett hus som prinsen byggde när prinsessan reste land och rike runt i olika FN-uppdrag. De fick tre ovanligt söta och lyckade barn, bråkade på ett konstruktivt sätt och hade ett givande och omväxlande sexliv i alla sina dar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Kan det inte vara så? Bara lite? Snälla?


Dagens Sex and the City-fråga:
- Can you change a man?

Packad å klar! ...only not.

Jag packar och packar. Jag vill nämligen kunna flytta in i min lägenhet så fort det bara går. Tyvärr verkar det som om rumpnissen som bor där nu har glömt att det från den första december är min lägenhet, och att han inte kan använda den som rumpnissehåla längre. Inte en enda pryl verkar han ha packat, vilket jag märkt eftersom jag snokat utanför hans (mitt!) fönster. Men jag ska ha min lägenhet på utsatt datum om jag så ska slänga ut honom och sälja hans prylar (mycket bra idé för övrigt, ska skriva ner den på en post-it till mig själv).

Jag har en ganska arg liten hund som tror att hon är rottweiler. Idag har hon skällt ut allt och alla, även personer som gått förbi på gatan utanför samt personer på tv. Det blir en aning tröttsamt. För övrigt har jag råkat färga henne lila. Men bara litegrann! På ena benet sådär. Men det är lugnt, det finns säkert jättemånga dvärgschäferliknande gatukorsningar med lila ben!

Jag verkar ha gått in i konstant frusenhet. Satans jävla norrbotten. Och det är inte ens riktigt kallt än. -14 eller nåt sånt idag. Tänk när det blir -30, då kan vi snacka nipple twister! Även norrbottningar mesar till sig över sommaren.

Min pappa mötte tydligen Minnas pappa på Ica idag. De pratade om Minna rätt länge, tydligen. Hur kul kan det vara för honom, stå där och konversera artigt om sin dotters självmord. Säkert min jäkla pappas fel. Han är så otroligt jävla taktlös så det är inte klokt.

Fan vad jag saknar dig Minna. Fan vad frustrerande att jag använder samma klyschor hela hela tiden. Men det är så det är. Jag har fått en hang-up i mitt emotionella centrum. Jag vill komma på nya, bättre, starkare ord som beskriver hur jag känner, men jag får bara fram samma gamla formuleringar, fast flera gånger om. Kanske sagt med högre röst. KANSKE SKRIVET MED STORA BOKSTÄVER. Kanske skrivet med flera utropstecken efter!!!!!!

Men nej. Det hjälper inte. Det blir ändå samma ord. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Förlåt mig. Kom tillbaka.


Dagens Sex and the City-fråga:
- In a city like New York, with infinite possibilities, has monogamy become too much to expect?

5 månader idag

Idag är det fem månader sedan. Fem månader utan Minna. Fem månader!

Jag var i skolan idag. Arbetsrätt är inte min grej för övrigt. Jag kom att tänka på Minnas händer. Grace har händer, särskilt fingertoppar och naglar, som är väldigt lika Minnas. Jag vet inte om det är nån annan än jag som tänker på såna här saker, men i alla fall. Jag kan tydligt se framför mig hur Minna håller i en kattunge, eller en penna, eller en virknål, eller en tekopp. Ganska smala och bleka fingrar, gracila. Långa ganska sköra ljusa naglar. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att undra om det verkligen är så att hon inte finns längre. Att det kanske inte är så. Att jag bara fått för mig nånting. Att jag är paranoid och överorolig igen. Jag har kommit på att människor tramsar runt med uttryck som egentligen är oerhört vaga och otillräckliga. Dessa är till exempel "förstå", "inse", "komma över", "gå vidare" och "må bra". Vad betyder det egentligen? Vad är definitionen på det?

Idag i skolan kom jag och Grace fram till att vi definitivt har pussy pride, Ellifiore visste inte riktigt om hon hade det, och Will har troligtvis penis pride. Om arbetsrätt kan jag däremot ingenting. Det är som det ska vara med andra ord.

Det kallas himlen och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen
så önskar jag att du var här
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå

Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp
Fast världen föll som ett korthus
när vi försökte klättra opp
Och vi fick aldrig säga hur vi älskade varandra
som bara vänner gör

Kom tillbaks.....

Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Jag tror den kallas himlen
och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen
så önskar jag att du var här
Och nu kan jag bara säga

Kom tillbaks...

Jag fryser

Det känns som att jag frusit konstant i flera dagar. Jag är kall om händerna och fötterna, om näsan, i hårbotten, det är kalla kårar och nipple twister så det sjunger om det. Snön har kommit rejält till Norrbotten, det är vackert, klart och kallt. Jag tycker faktiskt om snö och kyla, på sätt och vis. På det sättet att man kan ta ett varmt bad (inte just nu, men nya lyan har badkar!), krypa in i en gossig morgonrock och tofflor, tända en massa ljus och kolla på braiga tv-serier hela dagen lång. Om man inte har tusen andra saker att göra förstås, vilket det känns som att jag har.

Jag har även fått jul-längt. Jag tycker faktiskt om julen. Eller, inte själva julen egentligen. Mer tanken på hur julen borde vara, och säkert är i vissa familjer. Sådär mysig och glöggdoftande och äppelkindad och fred på jorden och så vidare. I min familj värnar vi mer om klassiska svenska traditioner, såsom att svära över hur dyr julen är, ha äcklig plastgran, köpa så mycket mat som möjligt färdiglagad så den också blir äcklig, inte orka se klart på Kalle Anka, träffa släktingar ingen egentligen tycker om samt vara otacksam över julklapparna som alltid är för fel och för billiga och totalt oengagerade.

Men jag tycker om att se alla ljusslingor på balkonger och i trädgårdar. Äta pepparkakor och lussekatter och lyssna på julmusik, och kanske hitta den perfekta julklappen till någon åtminstone. Tvinga husdjuren att ha på sig tomteluvor och glitter och göra julkort av dem, titta på Mupparnas Julsaga och Tomten är far till alla barnen.

Men jul utan Minna blir ju skit. I sig är den meningen helt ologisk. Jag och Minna har aldrig någonsin firat jul tillsammans, hon tyckte inte ens om julen. Hade hon fått bestämma hade hon hellre firat midvinterblot eller nåt liknande, och struntat i att fira gaphalsen i krubban. Men ändå. Det är bara helt förkrossande att tänka att hon inte finns, och aldrig mer kommer finnas. Att oavsett om det är jul eller midsommar eller tisdag den fjärde augusti så kommer jag aldrig någonsin mer att få träffa henne.

Jag är alldeles för nostalgisk och sentimental för min ålder. Jag spenderar en hel massa tid med att tänka på hur mycket jag saknar "förr i tiden". Inte bara på grund av Minna. Men tänk ändå. En gång trodde jag att jag var den sötaste flickan i världen som ritade de finaste teckningarna på hela dagis för det sa dagisfröken och mamma, och jag trodde faktiskt att jag kunde bli precis vad jag ville och göra vad jag ville, och att det är roligt att vara stor för då får man bestämma själv vad man ska ha på sig och äta godis fast det inte är lördag. Och jag skulle träffa en snäll pojke och vi skulle gifta oss och få tre barn (du hör, jag var ju helt vansinnig!) och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar och det skulle alla mina vänner också göra och ingen jag älskade skulle någonsin dö. Vilket bara bevisar att 1) barn är korkade, och 2) vuxna, och särskilt föräldrar, fröknar och sagoberättare, är världens största lögnare.

Dagens Sex and the City-fråga:

- If models can cause otherwise rational individuals to crumble in their presence, exactly how powerful is beauty?

Winnerbäck är kung!

Ikväll har jag sett Lars Winnerbäck live i Luleå. Han var grymt bra. Han spelade mest låtar från nya skivan Daugava, men även äldre låtar förstås, de allra bästa dessutom. Hans förband Abalone Dots var också riktigt bra. Jag har hört både att man är fjollig, emo och bögig och man lyssnar på Winnerbäck. Okej, då är jag väl en emofjollbög. Det passar alldeles utmärkt bara jag får fortsätta njuta av Sveriges bästa ordkonstnär.

Men Minna Minna Minna. Du saknades. Du fattas. Att leva utan dig är som att leva med en bit av hjärtat utslitet, en jävla klyscha men den är sann. Du är ett sår som aldrig läker, en mardröm man aldrig vaknar från, en kronisk smärta utan botemedel. Det gjorde fysiskt ont när Lasse sjöng Tidvis från nya skivan. Jävla Lasse, att han alltid ska göra sådär. Ta ens innersta känslor och sammanfatta dem så enkelt och självklart att man bara vill gråta och gråta och aldrig sluta.


Tid har förlöpt, dagar har gått
Månen har vandrat sin väg, genom vitt och svart och grått
Jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går

Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska
Men jag har saknat din hand, har saknat din röst
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst

Somliga dar tar jag in vad jag hör
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör
Det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut
Jag ser dig fortsätta nu, med varsamma kliv
Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv

Jag har saknat en vän, jag har varit på krogar och barer
Det har hänt att jag ljugit och sagt, att jag måste gå hem
Jag har saknat din röst, nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry ...

Så känns det. Det har snart gått fem månader. Fem månader! Och det känns inte bättre. Tyvärr. Inte ett dugg. Jag kanske inte mår toppenbra men jag är en jävel på att fejka, och det är inte illa. Det är väldigt viktigt för andra människor att man låtsas att det funkar, att livet leker, att man har glimten i ögat och spänst i stegen. Det är väldigt viktigt att aldrig missta en fråga av typen "hur mår du/hur är läget" för en ärligt innerlig undran med förhoppning om ett ärligt svar. Jag skulle aldrig drömma om att svara nånting annat än "jodå, det funkar/det knallar på/jämna plågor" etc. etc. Utom för ett minimalt antal särskilt utvalda människor som jag vet verkligen vill veta, och som jag vill berätta det för. Inte för att folk frågar längre. Men ändå.

Att gå vidare: En låtsaslek människor leker för att inte oroa sina nära och kära, vilken går ut på att inför omvärlden visa en spegelblank välputsad fasad utan inblick i eventuella fläckar och skavanker där bakom, samt i så stor utsträckning stänga in påträngande obehags- samt panikkänslor och tankar i ett madrasserat rum, låsa med sjutillhållarlås och svälja nyckeln.

Frågan är, är det jag som är en missanpassad jävel, eller har jag helt enkelt kommit på hur man får livet att gå?

Men! Nu ska vi inte avsluta i en så tråkig ton bara för att jag har varit på ett vidrigt dåligt humör idag (arg/irriterad/gråtfärdig/apatisk).
I försenad julklapp får jag i alla fall det jag mest av allt önskar mig: min Hanna! Hos mig! Det är faktiskt lycka!

Ps. Jag fick se min babe i cammen idag. Snacka om att man kan vara stolt över sin flickvän! Puss på dej snygging! Nu ska här sovas!

En del av mitt hjärta

Du skall veta att jag saknar dej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Du skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut

Jag har fått för mej att jag sett dig,
Jag har ropat ditt namn,
Jag har sprungit rakt fram mot en främmande famn.

En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dej <3


Jag kommer ihåg att du sa en gång att det finns vissa utvalda tillfällen som lämpar sig för Tomas Ledin. När jag hör den här låten tänker jag alltid på dig. Det är så många låtar jag skulle vilja spela för dig, och jag vet att du skulle lyssna på rätt sätt. Jag har kvar cd-skivan som jag bad dig spela in åt mig. "Minna, kan inte du spela in en mix-skiva åt mig? Med de låtar som du tycker att jag verkligen borde höra." Och så gjorde du det. Jag hann aldrig spela in nån skiva åt dig. Men om jag skulle göra en mix-skiva åt dig nu vet jag precis vilka låtar jag skulle ha med.

CD 1
Frida - Dunka mig gul och blå. Du och jag i din pappas bil. Solglasögon, flipflops och kylväska med vatten och frukt i baksätet. Sjöng med så högt som om vi inte brydde oss om ifall nån hörde, och det gjorde vi ju inte heller. För jag behöver lite värrrrrme, japp, det ska jag få....
Säkert - Vi kommer att dö samtidigt. Den sjöng vi också högre än alla andra. Jag trodde verkligen vi skulle göra det, dessutom. En hund jag kände dog för en vecka sen, Och några dagar senare dog hans hundkamrat. Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän, Jag förstod inte då men nu vet jag vem det kommer bli...
Joan Jett - Bad Reputation. Jag saknar verkligen det "du" som gick på stan iklädd skinnkappa, randiga gummistövlar, palestinasjal och knallgul handväska, utan att ge ett skit ifall folk tyckte det matchade eller inte. I dont give a damnbout my reputation, Ive never been afraid of any deviation. An I dont really care If ya think Im strange, I aint gonna change...
Fire Inc. - Nowhere fast. Du vet varför. And I don't know where I ever got the bright idea that I was cool. So alone and independent, But I'm depending on you now. And you'll always be the only thing that I just can't be without! And I'm out for you tonight, I'm comin' out for you tonight...
Tjenare Kungen - 1x2x3x4. Jag vet nog att du tycker hon är het. Och budskapet! Let's go punk!1x2x3x4, har inget jobb, pengar till hyra. Kom kom, vi klipper en bank, ah ah ah, så jävla pank!
Sophie Zelmani - Precious Burden. Cuz you're living in the stars now, you live in the meads. And I'll spread you with my heart, over the fertile fields...
José Gonzaléz - Heartbeats. What can I say. Den där jäävla studsbollsreklamen. One night to be confused, one night to speed up truth. we had a promise made, four hands and then away. both under influence, we had devine scent to know what to say. Mind is a razorblade...

Sophie Zelmani - Black Day. Den här låten lyssnade jag på dagen du begravdes, och jag undrade hur det kom sig att Sophie på bara 3 minuter och 41 sekunder kunde samla alla mina största svartaste tankar och sätta ord på dem.

Was it easy, was it hard?
We will always wonder about that part
Were you crazy, were you brave?
That´s what we all wonder about today

We will live through this black day
We will pray by your young grave
We will live through this black day
We will stand by your black grave

Were you obsessed or just low?
Now we talk about how come it never showed
What did you seek but couldn´t find?
And when, did we all slip your mind?

We will live through this black day
We will pray by your young grave
We will live through this black day
We will stand by your black grave.....<3

Fortsättning följer....ursäkta vad sa? Savage Garden? That's just way too easy.

Imorgon är en annan dag

Imorgon blir det spansk afton hos Ohana. Det ska bli riktigt trevligt och roligt. Klä sig fint, träffa trevligt folk, äta god mat, gå ut och dansa. Jag försöker fokusera på plugget men det går inget vidare. Jag har inte hört nåt om hunden än, kanske har nån annan tursam människa fått en liten lurvboll att pyssla om. Jag har ju iofs tre lurvbollar redan så jag klagar inte alls. En av dem sitter just nu i köket och surar för att jag inte lät honom kloa sönder mina nya strumpbyxor (måste gå ut dem innan nästa helg, totaltajta, hela jävla ändan ramlar ju över kanten...!). Saknar Hanna som fan. Men nästa söndag åker jag ner till Dalarna igen! Så jävla härligt!

Jag hörde om en människa som dog, och de anhöriga satte dit en liten brevlåda vid graven. Det kanske du tycker låter jävligt koko, men jag tycker det låter jätterart. Jag skulle gärna vilja att Minna hade en egen brevlåda, så jag kunde skriva brev till henne och lägga dem där. Jag känner att ju mer tid som går, desto mer vill jag säga till henne, berätta för henne, fråga henne om. Jag tror att "gå vidare" är bara hur andra tolkar en sörjandes förmåga att förtränga och låtsas. Fake it 'til you make it. Det håller ett tag, tills man måste prata om henne alltför ingående, eller läser en viss dikt, eller hör en viss låt.

Den här dikten till exempel, skriven av Barbro Lindgren. It pushes my "cry now"-button.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst
Den finns i dig
Den kan du höra
När du vill
Du har mitt ansikte
Min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
När du vill
Allt som finns kvar av mig
Är inom dig
Så är vi jämt tillsammans.