Tyck om mig?

Det är ganska pinsamt egentligen. Jag skulle väldigt gärna vilja vara en badass tough girl who don't give a shit. Up yours MF liksom. Men det passar dåligt ihop med att innerst inne så vill jag nog ändå att alla ska tycka om mig. Jag skulle jättegärna säga att jag inte bryr mig ett skit och att jag älskar att provocera och väcka debatt. Men det är skitsvårt att vara provocerande badass och samtidigt få alla att tycka om en, men det kan inte hjälpas. Jag blir ganska olycklig när jag inser att människor inte tycker om mig av en eller annan anledning. Det händer ju inte så ofta, för det sista man nånsin får reda på är ju en människas sanna ärliga åsikt, själv skulle jag aldrig nånsin medge till att jag inte tyckte om nån om det inte är sådär alldeles uppenbart eller välförtjänat. Som tur är så har jag blivit ganska beskedlig på äldre dar, försöker begränsa min användning av ordet "hata" för jag är ändå så kass på att ljuga så det är lättare att försöka hitta saker hos människor som man faktiskt tycker om.

Inatt drömde jag två mardrömmar. En har jag glömt, men i den andra kom mamma hem från Grekland och var helt förändrad. Hon var väldigt smal och hon stod vid hallgarderoben och plockade med kläder hon skulle packa. Hon skulle tydligen "flytta hemifrån" för att fundera på saker och ting. "Jag måste fundera på om jag egentligen älskar dig" sa hon till mig. "OM du älskar mig??" sa jag. Hon såg väldigt hård och kall ut och jag förstod att jag måste ha gjort nåt väldigt hemskt eftersom min egen mamma inte älskade mig.

Har funderat rätt mycket på det där. Jag älskar mamma och pappa jättemycket, även om det skulle vara skönt att bo längre bort ifrån dem. Vi skulle behöva ett distansförhållande, om man säger så. Jag tycker om pappas fru. Jag älskar henne inte direkt, hon har alltid gjort tydligt att hon inte är en mammafigur och att hon inte vill ha barn, inget fel med det. Men på senare tid har jag blivit mer och mer övertygad om att hon inte egentligen tycker om mig. Det gör mig en smula ledsen, aim to please och allt det där. Men jag tror hon älskar min pappa väldigt mycket och hon ser ju att jag ofta gör pappa ledsen och besviken, när jag ljuger och undanhåller saker och vägrar svara i telefon. En sån unge skulle inte jag heller tycka om.

Och sen mammas sambo är väl en av de få människor som jag innerligt avskyr. Inte med nån större glöd nu när jag flyttat hemifrån, men ändå. Jag skäms inte för det. Han är en dålig människa, en dålig partner, en dålig pappa, han är helt enkelt kass. Han är ohyggligt snål, missunnsam, sarkastisk på ett väldigt elakt sätt, totalt känslomässigt handikappad, en riktig jävla surkuk och han är nog den bittraste människan jag nånsin fått den tveksamma äran att träffa.

Tänk att hans tre barn har nog aldrig fått höra de tre viktigaste orden av någon i hela sitt liv. Fattar ni?? Ingen har någonsin sagt till dem JAG ÄLSKAR DIG. Deras mamma är en alltigenom ond människa, hon borde förbjudas att ha barn. De är hennes marionettdockor som hon leker med efter behov innan hon slänger bort dem som gammal kompost. Det är väldigt synd om de barnen. Senast jag träffade Minnas pappa frågade han mig: "tycker du ens om dina styvsyskon?" Jag blev helt ställd. Det har nog aldrig nån frågat förut. Och jag hade inte ens pratat om dem, men han är en otroligt intelligent och inkännande människa, man behöver inte bokstavera allt för att han ska förstå.

Och nej, det gör jag inte. Det är synd om dem, de har inte fått mer kärlek och uppskattning i sitt liv än rumänska barnhemsbarn, men då har de ju också blivit därefter. De är inte mina syskon och kommer aldrig bli. De borde ha fått bli bortadopterade till människor som tycker om barn och vill ge barn ett gott hem, men nu är det för sent för det.

Min hemliga dröm är att mamma ska komma på att hon är latent lesbisk, dumpa skroten och flytta ihop med en galet rik och välbärgad djurälskande flata som har en dotter i åldern 25-27 sisådär. Så kan de flytta söderut, kanske Jämtland eller Hälsingland, och bo på gård och ha hästar och hundar och leva lyckliga i alla sina dar (en snäll karl går också bra men mamma har urkass karlsmak så det är nog inte att hoppas på). Och jag kan få den storasyster jag alltid har drömt om.

När jag var fem skulle mamma skicka iväg mina gamla babykläder till Röda Korset.
"Är det säkert att du inte vill ha några syskon?" sa mamma.
"Joo jag vill ha en storasyster!" sa jag.
Och det håller jag fast vid. Ge mig en storasyster om du har någon över. Jag har faktiskt ingen.

Min familj, egentligen: Mamma, pappa, Hanna, Lussekatten och Currykatten, Nicki och Strauss, Kissekattungarna, mina närmaste vänner; ni vet vilka ni är, och så mostrarna förstås. OCH JAG ÄLSKAR ER, SÅ DET SÅ.

Mer behöver jag egentligen inte. Billigt blir det att köpa julklappar också. Men som sagt, har du en storasyster över så skicka henne till mig!

Nu har jag varit riktigt jävla badass och provocerande för en gångs skull, jag har hängt ut människor i min blogg och det är tydligen aja baja enligt blogg-vettikett, så får man inte göra. Men det skiter jag faktiskt i. För jag är en mini-badass och vissa får bara vad de förtjänar. Nu ska jag höra om Ellifiore vill ta ett stenhårt pass på gymmet, för det har vi faktiskt förtjänat!