Tankar från mitt åtta-åriga jag

Nu har jag äntligen fått min "skattkista" öppnad, och den innehöll verkligen en del skatter. Just nu tänkte jag publicera min korta men innehållsrika dagbok som jag skrev när jag var åtta år och ganska mobbad och olycklig. Hämta näsdukarna nu, läsningen kan kännas ganska sorglig. I alla fall för mig. Jag skriver precis som det står, utan att "finslipa" med punkter och annat som inte kändes så viktigt när jag var åtta.


kära dagbok i dag var det en vanlig dag men jag blev inte retad för jag var i skogen två raster inte på matrasten för då är det bara några klasser ute läxan var inte svår men tråkig som vanligt jag har snart jort ut piron det är en vanlig dag fast jag fyller åtta år slut x

idag var jag bara i skogen en rast för rasten när alla redan var ute lekte jag med jessica och veronika vi lekte att vi var djur men jag hade inga djur att vara så jag var en kotte i stället slut x

ingen bryr sig om att jag är retad bara mormor hon ska ring till rektorn om inte mobbningen upphör för det har hon lovat jag ska också ha rätt att leka ifred på rasterna slut x

i helgen ska kanse komma hon har också presenter åt mig från min födelsedag för hon kunde inte komma hon bor ju i kalix fast min födelsedag har varit slut x

mormor ringde inte till rektorn men hon kom till skolan på rasten och prata med kerstin och birgitta vi hittade killen i ett kapprum på andra sidan skolan och på gympan visade birgitta mig kort och jag hoppas att hon reder ut det tills imorgon slut x

i dag har jag varit på maskerad det var kul jag var indian jessica var en katt johanna var en påskkäring vi dansade lekte och fikade roligast var att leka farfars kalosonger slut x

idag var jag på föräldramöte och på sista rasten kom J och en annan kille och tittade i nej det var fel han kom in och pratade med mig och även om lärarna reder up det här så tänker jag inte sluta vara rädd för alla killar på skolan slut x

i dag var det inte som vanligt för vi såg på film fast det inte är fredag det är nämligen tisdag på rasten kom en kille som liknade den killen som jag inte vet vad han heter och han frågade också om jag gick i 87an anars var allt som vanligt slut x ps jag vill halshugga J och T slut x

det var länge sen jag skrev i dagboken nu gömer jag mig vid dörren till vårat fritids istället för i skogen för att vid fritids komer det nästan bara ettor jag funderar på att skriva brev till farmor på fredag var jag hos moster jag hittade en låda som var full med tidningar i dom fans det massor med klippdockor jag fick ta dom med hem slut x

Dan före julafton jag är mycket spänd vi har klätt granen och satt paketen under granen slut x

idiot + dumskalle + pucko + svin + gris = JAG


Så slutar min dagbok. Jag måste säga att det skär i hjärtat att läsa den. När jag tänker tillbaka och tänker på hur jävla dåligt jag hade det och hur lite hjälp jag faktiskt fick. Varje rast gömde jag mig i skogen bredvid skolan, jag satt hopkrupen mellan stenar och löv tills det ringde in. Eller så stod jag vid ingången till fritids, eller låste in mig på toaletten. Och efter skolan rusade jag hem för jag var så rädd att nån skulle följa efter mig. Det är så förbannade jävligt att den här historien är världens vanligaste historia. Tusentals ungar har det såhär, och ännu värre. Mobbningen slutade efter två år. Inte med hjälp av nån skolpersonal utan helt enkelt för att killarna fyllde 13 och började sjuan på en annan skola. Mina föräldrar visste, mina klasskompisar visste, mina lärare och rektorn visste. Vad hjälpte det? Inte ett skit. Utom möjligtvis att killarna blev förbannade på mig för att jag skvallrat. Jag minns mycket väl att en av dem lyfte upp mig från marken, höll fast mig i min tröja och tryckte upp mig mot väggen utanför gympasalen. "Du ska inte vara rädd för mig, fattar du det", väste han i mitt öra. Och sen sa jag inte ett ord mer om den saken. Jag var ju ingen korkad unge.

Och jag tror knappast det är lättare att vara åtta år nu än när jag var det för femton år sen. Den sista noteringen avslöjar ganska väl vad jag ansåg om mig själv. Jag vet inte ens vad jag ska ha för slutkläm på det här inlägget. It's just sad.

Grattis mamma!

Idag fyller min kära mor år. She is 48, going on 14 eller nåt liknande. Vilket inte alls betyder att hon är dement, hon är bara min mamma. Jag har haft henne i snart 22 år och hon har varit tuff att uppfostra ("mamma sluta peta bort grönsakerna, mamma sätt på dig säkerhetsbältet, man kan inte äta en macka till middag, mamma för i helvete du får inte köra en bil som inte har bromsar!") men jag har nog fått fason på henne ganska bra. Jag tänkte alltså tillägna min morsa detta inlägg, men hon får inte läsa det för då blir jag arvslös eftersom jag benämnt henne som morsan.

Min mor var ett snällt barn. I tolvårsåldern började hon festa med de andra barnen, för i byhålan fanns inte mycket annat att ta sig för. Eftersom hon hade konstant utegångsförbud så smet hon genom fönstret, stal sin party outfit från grannarnas klädstreck och rymde till Piteå och var borta en helg. Som straff fick hon inte se ABBA in concert. Jäkla klantmamma kan man tycka.

Hon blev också mobbad, inte av nån särskild anledning utom för att barn är onda. Slutet på plågan kom när Ulla började i mammas klass. Hon blev också mobbad av de onda barnen, så mamma och Ulla bildade ett team. De väntade bakom skolan när klockan ringde ut varje dag, och sen släpade de metodiskt in mobbarna en och en bakom ett hörn och gav dem stryk tills de grät av rädsla. Sen blev de aldrig mobbade mer, de blev skolans drottningar. Vad är sensmoralen i denna saga? Jo, att mobbingplaner är ganska löjliga och verkningslösa, vilket jag säger med en viss pondus eftersom jag själv både mobbat och blivit mobbad i min ungdom. Och INGENTING hjälpte varken åt det ena eller andra hållet, trots att jag begåvades med lärare som faktiskt ansträngde sig för att råda bot på det. Nej, jag tror att om mobbingoffren tar sig i kragen, lånar storebrollans knogjärn och skipar sin egen rättvisa så skulle inte bara mobbingen sluta, de mobbade ungarna skulle dessutom både känna sig duktiga och kompetenta istället för att dessutom bli mobbade för att de springer till lärarna och skvallrar. För det blir man mer mobbad för än alla andra orsaker tillsammans, just so you know.

Nu för tiden slåss mamma inte så det stör, mig har hon till exempel aldrig slagit. Det är någonting jag vill offentliggöra såhär några år efter min barndom, eftersom jag var mycket rar och snäll när jag var liten (läs: ond och genial), så när jag inte fick det jag ville ha på ica löste jag det genom att börja gråta och högljutt be för mitt liv: "SNÄLLA MAMMA SLÅ MIG INTE! MAMMA DU FÅR INTE SLÅ MIG, SNÄLLA MAMMA!" Vilket motbevisar teorin om att "barn ljuger inte om sådana saker."

Jag ljög så det stänkte om det, men mamma har ändå inte bytt mig mot en släpvagn trots upprepade hot. Jag har heller inte bytt ut henne mot Jojos mamma, trots upprepade hot. Och med den lyckliga slutklämmen vill jag säga återigen: Grattis mamma! För att du är en cool och superkompetent mamma trots att du alltid har avskytt uppkäftiga ungar, och för att du aldrig har bytt ut mig hur många gånger jag än gjort mig förtjänt av det!

Det ska firas med en tårta eller två!