Ah, kids. Let's never have any.

Kom att tänka på barn när jag var på Arlanda för att plocka upp min pälskling Nicki. En annan kvinna var där med sin son för att ta emot en hund. Denna son var något av det vidrigaste jag sett. Han var i tioårsåldern kanske, ungefär lika lång som han var bred, och han skrek oavbrutet. "Ge mig en bulle! Jag är hungrig! Mamma sluta prata! Mamma ta inte i mig! MAMMA JAG SKA SPARKA IHJÄL DIG!" Jag och Hanna utbytte blickar i samförstånd. Kids. Let's never have any. Som tur är så är Hanna inget stort fan av ungar. Och inte jag heller. För fan. Min dröm är ett relativt stort hus (med trädgårdsmästare och hushållerska!), absolut inte på landet eller nåt liknande, absolut utan barn men gärna med swimmingpool. Och en massa djur. Katter och hundar helt klart. Kanske en eller annan råtta, men inga pippifåglar, vill inte att min älskling ska få nån slags anfall! Kanske ett par terrarium med djur som är fina men inte vill bli upplockade av mig. En orm eller ödla eller kameleont, vad vet jag. Och en häst kanske. Djur är söta, coola, roliga, lojala, kloka och trevliga att ha och göra med, till skillnad från människor i allmänhet och barn i synnerhet. Barn är ofta fula (men det får man absolut inte säga), korkade (det får man inte heller säga) och ganska äckliga när de äter sitt eget snor och liknande. Och de luktar ofta konstigt, om man inte sprejar dem med massor av doftspray.

Jag hatar faktiskt inte barn, fast man kanske kan tro det. Men jag tycker om barn på samma villkor som jag tycker om andra människor. Som individer. För att de är söta eller roliga eller smarta. Varför skulle jag låtsas tycka om en ful uppkäftig irriterande ungjävel när jag inte behöver tycka om fula uppkäftiga irriterande vuxna människor? Det finns ju ingen logik i det.

Jag: Mamma, vad skulle du gjort om jag sa att jag skulle sparka ihjäl dig?
Mamma: Då skulle du inte ha levt tills du var 21 kan jag säga. Uppkäftiga bortskämda ungar är det värsta jag vet.
Jag: Jag älskar dig mamma.

Och det gör jag verkligen. Min mamma hatar barn, det gör väl pappa också förresten. Jag var en oplanerad olycka och det är jag stolt över. När jag var yngre och tyckte livet sög var jag ofta skitförbannad på mamma för att hon inte gjorde abort. Nu har jag väl kommit över det, fast jag tycker hon var ganska korkad som behöll mig faktiskt, rent logiskt sett. Nu måste hon ju dras med pappa hela livet, även fast de inte är tillsammans och inte alls tycker om varann. Fy fan vilken mardröm. Det räcker väl med att jag får dras med karln. Visst, han är min pappa och jag älskar honom men om jag aldrig hade fötts hade jag ju inte behövt engagera mig över huvud taget. Det låter ganska skönt när man tänker efter. Varför skapa en massa nya människor till en värld vi inte bryr oss ett dugg om att ta vara på, och som säker kommer vara närapå omöjlig att leva i när de och deras barn blir vuxna.

Jag ska fortsätta på skita-i-att-engagera-mig-linjen och ha lite scrubs-maraton nu och hoppas på att min älskling slår en pling. Sen ska jag ut på prom med mina fina duktiga vovvar. Nicki anpassar sig superbra, mycket bättre än jag hade förväntat mig. Idag såg vi på en Beck-film med mamma och Strauss, och hon blev jättearg och tv:n och följde filmen med spetsade öron. Hon är inte alls förtjust i män. Men vem är väl det? Mattes duktiga vovve!