Det känns som att jag frusit konstant i flera dagar. Jag är kall om händerna och fötterna, om näsan, i hårbotten, det är kalla kårar och nipple twister så det sjunger om det. Snön har kommit rejält till Norrbotten, det är vackert, klart och kallt. Jag tycker faktiskt om snö och kyla, på sätt och vis. På det sättet att man kan ta ett varmt bad (inte just nu, men nya lyan har badkar!), krypa in i en gossig morgonrock och tofflor, tända en massa ljus och kolla på braiga tv-serier hela dagen lång. Om man inte har tusen andra saker att göra förstås, vilket det känns som att jag har.
Jag har även fått jul-längt. Jag tycker faktiskt om julen. Eller, inte själva julen egentligen. Mer tanken på hur julen borde vara, och säkert är i vissa familjer. Sådär mysig och glöggdoftande och äppelkindad och fred på jorden och så vidare. I min familj värnar vi mer om klassiska svenska traditioner, såsom att svära över hur dyr julen är, ha äcklig plastgran, köpa så mycket mat som möjligt färdiglagad så den också blir äcklig, inte orka se klart på Kalle Anka, träffa släktingar ingen egentligen tycker om samt vara otacksam över julklapparna som alltid är för fel och för billiga och totalt oengagerade.
Men jag tycker om att se alla ljusslingor på balkonger och i trädgårdar. Äta pepparkakor och lussekatter och lyssna på julmusik, och kanske hitta den perfekta julklappen till någon åtminstone. Tvinga husdjuren att ha på sig tomteluvor och glitter och göra julkort av dem, titta på Mupparnas Julsaga och Tomten är far till alla barnen.
Men jul utan Minna blir ju skit. I sig är den meningen helt ologisk. Jag och Minna har aldrig någonsin firat jul tillsammans, hon tyckte inte ens om julen. Hade hon fått bestämma hade hon hellre firat midvinterblot eller nåt liknande, och struntat i att fira gaphalsen i krubban. Men ändå. Det är bara helt förkrossande att tänka att hon inte finns, och aldrig mer kommer finnas. Att oavsett om det är jul eller midsommar eller tisdag den fjärde augusti så kommer jag aldrig någonsin mer att få träffa henne.
Jag är alldeles för nostalgisk och sentimental för min ålder. Jag spenderar en hel massa tid med att tänka på hur mycket jag saknar "förr i tiden". Inte bara på grund av Minna. Men tänk ändå. En gång trodde jag att jag var den sötaste flickan i världen som ritade de finaste teckningarna på hela dagis för det sa dagisfröken och mamma, och jag trodde faktiskt att jag kunde bli precis vad jag ville och göra vad jag ville, och att det är roligt att vara stor för då får man bestämma själv vad man ska ha på sig och äta godis fast det inte är lördag. Och jag skulle träffa en snäll pojke och vi skulle gifta oss och få tre barn (du hör, jag var ju helt vansinnig!) och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar och det skulle alla mina vänner också göra och ingen jag älskade skulle någonsin dö. Vilket bara bevisar att 1) barn är korkade, och 2) vuxna, och särskilt föräldrar, fröknar och sagoberättare, är världens största lögnare.
Dagens Sex and the City-fråga:
- If models can cause otherwise rational individuals to crumble in their presence, exactly how powerful is beauty?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar