Tagen på bar gärning.

Idag när Hanna tog en liten power nap så passade jag på att göra något väldigt förbjudet, något man inte får göra och som jag ville hålla riktigt hemligt. Jag försökte dölja den förbjudna aktiviteten genom att göra det när hon sov och vara väldigt tyst, men den lilla lömska flickan vaknade och kom på mig. Oopsie. Ja, ni har förstås redan förstått vad jag gjorde. Jag lyssnade på julmusik. I april. Jag erkänner, jag är helt och hållet skyldig. Jag sorterade lite i min osorterade julmusikmapp men Hanna lyckades höra bjällerklangen sippra ut genom mina hörlurar. Hon har verkligen hörsel som, ja som vadå? Fråga JD!

Och jag skäms inte för det, för övrigt. Jag utövar min stillsamma anarki och är helnöjd med det. När den riktiga julen inträffar är jag oftast för upptagen med att vara stressad, förbannad och besviken för att kunna hitta julkänslan. Så jag hittar mina egna lösningar. Think outside the box! Jag ska fanimej starta en facebook-grupp för alla oss som lyssnar på julsånger från januari till november.

700!

Japp, detta är mitt sjuhundrade inlägg. Tack, vem du nu är, för att du har läst det här. Efter sjuhundra inlägg kan jag konstatera att jag inte har en aning om vad jag ska skriva mer om för att folk ska vilja återvända till min blogg. Sex? Bonde söker fru? Badrumsrengöring? Katt-kastrering? Öronhår? Om du har några önskemål så får du gärna droppa en kommentar. Troligtvis kommer jag kludda på precis som vanligt, men det är alltid kul att få kommentarer. When I don't get my comments, I get my panties in a bunch.

Och nu lite vardaglig uppdatering. Seminariet imorse gick otroligt bra, därefter har jag ägnat min dag åt att se på Scrubs och flasha vaktmästaren. Jag vet inte om det är vaktmästaren, men nån är det som parkerar sin bil utanför mitt fönster och går omkring och ser viktig ut. Kan vara en vanlig fönstertittare? Hur som helst har han sett mer än han betalat för, om man säger så. På eftermiddagen har min dysfunktionella familj (pappa, pappas fru, mamma, jag) ätit middag tillsammans. Det gick smärtfritt förutom att jag råkade avslöja att jag bränt hela mitt sparkonto varpå pappa fick ett förstoppat ansiktsuttryck, så jag antar att jag kommer att få äta upp det senare. Men what the hell. Jag har Marabou Nonstop och jag ska göra sällskap med den framför ett par avsnitt av House och tvångskrama katterna en stund. Ha en fin kväll min lilla men lojala och uppskattade (yes, I'm playing the guilt card) läsarskara.

Fel person fick lämna idol.

Nix, jag är inte helt nöjd med gårdagens idol. Mariette var het och grym precis som vanligt, jag får värsta ståpälsen på armarna varenda jäkla vecka. Erik gjorde sin grej och han gjorde det bra med en trist låt. Tove lät forcerad i mina öron, det var mer show än sång. Det säger jag i egenskap av totalt tondöv person. Jag tyckte Nicklas gjorde ett dåligt låtval men jag tycker ändå inte han skulle ha åkt ut. Jag tyckte han blev gulligare för varje vecka, jag älskar sån där svepig emolugg, och han var lite rolig också. Calle däremot, jag blir fan galen på killen! Jag vet inte varför men så fort han går upp på sen sjunker min partystämning flera snäpp. Han har en bra röst men hans scenspråk är skitdåligt, men egentligen har jag inga direkt logiska argument. Jag är bara sjukt less på killen.

Erika är så tråkig så hon snart smälter ihop med väggen, och Reza tog sig definitivt vatten över huvudet. Ingen borde ge sig på en Queenlåt, men tittarna tyckte tydligen att hon rockade ändå. Jag var ganska fundersam över låtvalen över huvud taget. Liza Miskovsky?? Sen när i helvete är det rock?? Det verkar dock inte spela nån roll eftersom Rabih verkar ha en hel del fans, liksom Eddie. Jag är inte ett fan av någon av dem. Boooring.

Jag och Robyn kirrade fredagsmyset igår med hemgjord pizza. Det är så jävla gott! Varför köper man nånsin pizza när det är så jäkla lätt och gott att göra hemma? Nu ska jag ha lite lördagsmys med Scrubs och Marabous nya choklad med hallon och yoghurt. Betyg: awesome! Den andra smaken däremot, toffee valnöt, får betyg asswipe. Hur kan man göra en så äcklig smak??

Vissa frågeställningar kräver helt enkelt dubbla frågetecken.

I just love Scrubs.

The Todd: You wanna go out some time?
Elliot: With you?
The Todd: Me and a bottle of Jägermeister.
Elliot: No. No, Todd, I don't. But I don't want you to think it's because I just broke up with someone, or that I'm a lesbian, or because I want to preserve our friendship. It's because I find you so creepy, I think you should walk around with a bell around your neck.
The Todd: All I heard was "lesbian".

I'm such a newbie

Idag har jag gått på intro än en gång, börjar på ny avdelning på måndag. Tror inte jag kommer trivas lika bra, det var fruktansvärt långa timmar. Under månaden jag varit på andra avdelningen har två gått bort och en är väldigt dålig nu. Många kan bli oprovocerat aggressiva och ibland också våldsamma. Inte kul. Det gör inget om arbetet är fysiskt tungt, så länge människorna jag hjälper VILL bli hjälpta! Men det är det inte alla som vill.

Idag blev jag till exempel karate-kickad rätt i bröstkorgen. Jag är tacksam för 2 saker: 1. jag är praktiskt välvadderad och blev inte skadad. 2. Tanten är 86 år och benstyrkan är därefter. Men ändå. Saknar redan "min" avdelning där man får höra "tack så mycket lilla vän" hur många gånger som helst per dag. Det gör en jävla skillnad. Men jag ska inte bli bitter, nu jobbar jag bara 75% som sagt.

Träffade en kvinna på första avdelningen som snabbast, hon var ganska sval, inte otrevlig men inte särskilt trevlig. Jag har inte jobbat nåt med henne. Hon var minsann betydligt trevligare på fyllan kan jag säga. Jäkla 40-plussare och deras karatefyllor, de får oss 20-nåntings att se ut som tama små nykterister! Jeezez.

Nu ska jag äta mat med god dressing och sen chips och smulpaj. Detta är tyvärr bara en fantasi eftersom mamma varit här när jag jobbat och käkat upp allt. Hon lämnade dock salladen. Men det ska jävligt mycket till innan jag kryper ner i soffan smaskandes på en ruccola (ett ruccola?).

Såg första avsnittet av Scrubs idag, vilket inspirerade till rubriken. Ah, vilken nostalgi. I'm also such a newbie. Men jag gömmer mig inte i garderoben när nån behöver hjälp i alla fall! Än så länge.

Dagens pensionärs-citat:
- Du är så förbannat envis ditt arma svin! *följt av karate-kick mot mina boobs*

Ah, kids. Let's never have any.

Kom att tänka på barn när jag var på Arlanda för att plocka upp min pälskling Nicki. En annan kvinna var där med sin son för att ta emot en hund. Denna son var något av det vidrigaste jag sett. Han var i tioårsåldern kanske, ungefär lika lång som han var bred, och han skrek oavbrutet. "Ge mig en bulle! Jag är hungrig! Mamma sluta prata! Mamma ta inte i mig! MAMMA JAG SKA SPARKA IHJÄL DIG!" Jag och Hanna utbytte blickar i samförstånd. Kids. Let's never have any. Som tur är så är Hanna inget stort fan av ungar. Och inte jag heller. För fan. Min dröm är ett relativt stort hus (med trädgårdsmästare och hushållerska!), absolut inte på landet eller nåt liknande, absolut utan barn men gärna med swimmingpool. Och en massa djur. Katter och hundar helt klart. Kanske en eller annan råtta, men inga pippifåglar, vill inte att min älskling ska få nån slags anfall! Kanske ett par terrarium med djur som är fina men inte vill bli upplockade av mig. En orm eller ödla eller kameleont, vad vet jag. Och en häst kanske. Djur är söta, coola, roliga, lojala, kloka och trevliga att ha och göra med, till skillnad från människor i allmänhet och barn i synnerhet. Barn är ofta fula (men det får man absolut inte säga), korkade (det får man inte heller säga) och ganska äckliga när de äter sitt eget snor och liknande. Och de luktar ofta konstigt, om man inte sprejar dem med massor av doftspray.

Jag hatar faktiskt inte barn, fast man kanske kan tro det. Men jag tycker om barn på samma villkor som jag tycker om andra människor. Som individer. För att de är söta eller roliga eller smarta. Varför skulle jag låtsas tycka om en ful uppkäftig irriterande ungjävel när jag inte behöver tycka om fula uppkäftiga irriterande vuxna människor? Det finns ju ingen logik i det.

Jag: Mamma, vad skulle du gjort om jag sa att jag skulle sparka ihjäl dig?
Mamma: Då skulle du inte ha levt tills du var 21 kan jag säga. Uppkäftiga bortskämda ungar är det värsta jag vet.
Jag: Jag älskar dig mamma.

Och det gör jag verkligen. Min mamma hatar barn, det gör väl pappa också förresten. Jag var en oplanerad olycka och det är jag stolt över. När jag var yngre och tyckte livet sög var jag ofta skitförbannad på mamma för att hon inte gjorde abort. Nu har jag väl kommit över det, fast jag tycker hon var ganska korkad som behöll mig faktiskt, rent logiskt sett. Nu måste hon ju dras med pappa hela livet, även fast de inte är tillsammans och inte alls tycker om varann. Fy fan vilken mardröm. Det räcker väl med att jag får dras med karln. Visst, han är min pappa och jag älskar honom men om jag aldrig hade fötts hade jag ju inte behövt engagera mig över huvud taget. Det låter ganska skönt när man tänker efter. Varför skapa en massa nya människor till en värld vi inte bryr oss ett dugg om att ta vara på, och som säker kommer vara närapå omöjlig att leva i när de och deras barn blir vuxna.

Jag ska fortsätta på skita-i-att-engagera-mig-linjen och ha lite scrubs-maraton nu och hoppas på att min älskling slår en pling. Sen ska jag ut på prom med mina fina duktiga vovvar. Nicki anpassar sig superbra, mycket bättre än jag hade förväntat mig. Idag såg vi på en Beck-film med mamma och Strauss, och hon blev jättearg och tv:n och följde filmen med spetsade öron. Hon är inte alls förtjust i män. Men vem är väl det? Mattes duktiga vovve!