Tankar från mitt åtta-åriga jag

Nu har jag äntligen fått min "skattkista" öppnad, och den innehöll verkligen en del skatter. Just nu tänkte jag publicera min korta men innehållsrika dagbok som jag skrev när jag var åtta år och ganska mobbad och olycklig. Hämta näsdukarna nu, läsningen kan kännas ganska sorglig. I alla fall för mig. Jag skriver precis som det står, utan att "finslipa" med punkter och annat som inte kändes så viktigt när jag var åtta.


kära dagbok i dag var det en vanlig dag men jag blev inte retad för jag var i skogen två raster inte på matrasten för då är det bara några klasser ute läxan var inte svår men tråkig som vanligt jag har snart jort ut piron det är en vanlig dag fast jag fyller åtta år slut x

idag var jag bara i skogen en rast för rasten när alla redan var ute lekte jag med jessica och veronika vi lekte att vi var djur men jag hade inga djur att vara så jag var en kotte i stället slut x

ingen bryr sig om att jag är retad bara mormor hon ska ring till rektorn om inte mobbningen upphör för det har hon lovat jag ska också ha rätt att leka ifred på rasterna slut x

i helgen ska kanse komma hon har också presenter åt mig från min födelsedag för hon kunde inte komma hon bor ju i kalix fast min födelsedag har varit slut x

mormor ringde inte till rektorn men hon kom till skolan på rasten och prata med kerstin och birgitta vi hittade killen i ett kapprum på andra sidan skolan och på gympan visade birgitta mig kort och jag hoppas att hon reder ut det tills imorgon slut x

i dag har jag varit på maskerad det var kul jag var indian jessica var en katt johanna var en påskkäring vi dansade lekte och fikade roligast var att leka farfars kalosonger slut x

idag var jag på föräldramöte och på sista rasten kom J och en annan kille och tittade i nej det var fel han kom in och pratade med mig och även om lärarna reder up det här så tänker jag inte sluta vara rädd för alla killar på skolan slut x

i dag var det inte som vanligt för vi såg på film fast det inte är fredag det är nämligen tisdag på rasten kom en kille som liknade den killen som jag inte vet vad han heter och han frågade också om jag gick i 87an anars var allt som vanligt slut x ps jag vill halshugga J och T slut x

det var länge sen jag skrev i dagboken nu gömer jag mig vid dörren till vårat fritids istället för i skogen för att vid fritids komer det nästan bara ettor jag funderar på att skriva brev till farmor på fredag var jag hos moster jag hittade en låda som var full med tidningar i dom fans det massor med klippdockor jag fick ta dom med hem slut x

Dan före julafton jag är mycket spänd vi har klätt granen och satt paketen under granen slut x

idiot + dumskalle + pucko + svin + gris = JAG


Så slutar min dagbok. Jag måste säga att det skär i hjärtat att läsa den. När jag tänker tillbaka och tänker på hur jävla dåligt jag hade det och hur lite hjälp jag faktiskt fick. Varje rast gömde jag mig i skogen bredvid skolan, jag satt hopkrupen mellan stenar och löv tills det ringde in. Eller så stod jag vid ingången till fritids, eller låste in mig på toaletten. Och efter skolan rusade jag hem för jag var så rädd att nån skulle följa efter mig. Det är så förbannade jävligt att den här historien är världens vanligaste historia. Tusentals ungar har det såhär, och ännu värre. Mobbningen slutade efter två år. Inte med hjälp av nån skolpersonal utan helt enkelt för att killarna fyllde 13 och började sjuan på en annan skola. Mina föräldrar visste, mina klasskompisar visste, mina lärare och rektorn visste. Vad hjälpte det? Inte ett skit. Utom möjligtvis att killarna blev förbannade på mig för att jag skvallrat. Jag minns mycket väl att en av dem lyfte upp mig från marken, höll fast mig i min tröja och tryckte upp mig mot väggen utanför gympasalen. "Du ska inte vara rädd för mig, fattar du det", väste han i mitt öra. Och sen sa jag inte ett ord mer om den saken. Jag var ju ingen korkad unge.

Och jag tror knappast det är lättare att vara åtta år nu än när jag var det för femton år sen. Den sista noteringen avslöjar ganska väl vad jag ansåg om mig själv. Jag vet inte ens vad jag ska ha för slutkläm på det här inlägget. It's just sad.

Nostalgi någon?

Jag hittade min gamla dagbok på vinden. Den skrev jag i från 2001-2005, och var den sista dagbok jag faktiskt skrev på papper. Man får många blandade känslor av att läsa gamla dagböcker. Den första är skam. Hur kunde jag vara så omogen, ytlig, barnslig och fjortis? Den andra är nostalgi. Jag saknar den tiden på sätt och vis. Jag ville dö för att jag inte fick sitta bredvid rätt person i klassrummet eller för att vi hade idrott på fredagseftermiddagarna. Men sidorna är fyllda av bra saker också: lovord till mina kompisar, framtidstro, kreativitet (fatta att jag skrev långa stycken klockan sju på morgonen innan jag gick till skolan!)och en massa roliga grejer hela tiden. Jag sov över hos mina kompisar varenda vecka, vi hade fester och tacokvällar och chatt-nätter och filmkvällar och vi spelade tennis och tränade på gym och cyklade till aldersjön och spelade volleyboll. Såhär skrev jag i det allra första kapitlet i dagboken (obs! när jag skrev detta hade jag inte ens fyllt femton, kom ihåg det när ni läser det!):

Från början, i sexan typ, var vi bara fem: jag, Minna, Ohana, Chessy och Jojo. Sedan började vi på högstadiet. Vi blev kompis med Angel och Ellifiore, som är Jehovas Vittne. Hon borde egentligen inte vara med oss, eftersom vi kan ha "dåligt inflytande". Jaja.
Minna är speciell. Hon har varit kristen, vegetarian och är feminist som inte rakar sig. Angel är nog coolast. Det är alltid hon som hittar på roliga saker när vi andra är för lata. Chessy har jag känt sen dagis. Hon är rolig och knasig, hon är nog den bästa av mina vänner om jag måste välja. Jojo är den tysta och blyga. Men hon är min kompis. Hon har hjälpt mig många gånger med allt från skjuts till matteläxor. Jag är henne evigt tacksam. Ohana och jag har alltid kul tillsammans. Vi är lite flummiga, älskar Sailor Moon och skräckfilmer och när vi sover över hos varandra måste vi akta oss så inte Freddy Krueger kommer och ta oss. Får jag problem med skelettet är det antagligen hennes fel, eftersom hon alltid vill rida på min rygg och sitta i mitt knä. Ellifiore är som sagt Jehovas Vittne. Vilket betyder att hon inte får vara med på våra fester och knappt annars heller. Jag har aldrig varit med henne utanför skolan. Men vi har kök ihop i hemkunskapen och det funkar jättebra. Jag vet att jag kan få henne att skratta. Hon är trevlig och har jättebra betyg. Det var väl mina kompisar. De är fantastiska hela bunten, och vi kompletterar varann perfekt. Vi så att säga lyfter fram varandras bästa sidor.

Är det bara jag som undrar vad som hände sen? Jag önskar att jag kunde få tillbaka den tiden, det var fan underbart. När man ser vänskapsmässigt alltså, i övriga fall var det väl i princip katastrof. Jag refererade till mig själv som en ful tönt på var och varannan sida, och jag överöste sidorna av galna citat som "Jag gillar killar. Jag älskar killar!" (Övertydlig någon? Försökte jag kompensera för nånting måntro? Hmm!)

Jag kan i alla fall säga till alla i ovan nämnda stycke: jag älskar er som fan även om jag kan vara en ganska kass vän och vi alla är på helt olika platser, både fysiskt och symboliskt antar jag. Och ni är fortfarande grymmast även om inte jag, och säkert inte ni heller, är samma personer som vi var när vi var fjorton och förvirrade. JAME 4-EVER! Men helst skulle jag vilja ha tillbaka det livsglada lilla troll som red in grisen i hatt och sparkdräkt. Those where the days my friend.


We held hands and laughed
Then we jumped in the water
Off the jetty we'd fly
As the sun got hotter
We were any age
Floating through space
Happy for once in the human race
On this sweet Sunday, and into Monday
Your arms wrapped around me
Where my love has found me
But am I really free?

If I could read your mind
I hope I'd find
The same love I have in mine
If I could go back in time
I'd try to find you
And make up for all this wasted time