Livet livet livet livet....

Jag är så dålig på att ta bilder, och ännu sämre på att föra över dem till datorn, och sämre än sämst på att lägga in dem i bloggen. Men jag får försöka skärpa mig på det området. Bilderna föreställer min och Hannas Alla Hjärtans Dags-efterrätt, en omelett som jag svängde ihop för några dagar sen, och lite bilder på våra söta djur. Snickan gillar vår nyinköpta fåtölj. 250 spänn betalade jag för den, jag är mycket nöjd faktiskt.

Jag och katter alltså

För den som känner mig är det ingen nyhet att jag älskar katter. Jag har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Inga andra djur är mig lika kära som katter, men jag tycker väldigt mycket om andra sorters djur och vill att straffen för djurplågeri ska höjas avsevärt. Men jag skulle aldrig vilja jobba med djur, jag skulle helt enkelt inte palla. Jag HATAR alla dessa som skickar inbjudningar till olika anti-djurplågeri-grupper och liknande på fejjan. Jag stödjer absolut gruppernas syfte till hundratio procent, problemet är bara att man inte kan klicka på dem eller gå med. För då pluppar det regelbundet upp i news feed vidriga bilder på torterade hundvalpar och ihjälstampade kattungar och uppbrända kaniner och allt möjligt annat hemskt. Och såna bilder kan jag aldrig få ur huvudet, det går bara inte. Så numera ignorerar jag allt sånt och jag blockerar även de av mina vänner i min news feed som lägger upp länkar med bilder på plågade djur hela tiden. Säg bara var jag ska skriva på istället, och sluta ge mig mardrömmar.

När jag läste American Psycho så blev jag extremt illa berörd och började nog till och med grina. I den boken förekommer all möjlig sorts vidrigt övervåld mot människor, men jag tog extremt illa vid mig över scenen när en liten hund blev plågad, jag kan inte ens läsa om sånt i text utan bilder. Jag är totalt hyperkänslig när det gäller sånt där, jag vet inte exakt varför. Det är en helt annan sak med människor. Jag blir ofta väldigt rörd och berörd när jag får ta del av patienters berättelser om hur jobbigt, svårt och tungt de har det och hur dåligt de mår, men det leder till att jag funderar på hur personen skulle kunna må bättre och vad den personen behöver för hjälp och inte till att börjar grina eller slår händerna för öronen. Tur är väl det med tanke på vad jag ska jobba med.

Jag har egentligen inte särskilt många deal breakers som är huggna i sten, men att inte tycka om djur är definitivt en deal breaker, en sån människa skulle jag inte kunna vara ihop med. Och en sån skulle inte kunna vara ihop med mig, det kan jag nästan garantera. Jag är nämligen en sån som pratar med mina katter med bebisröst och ber Hanna att få prata med dem i telefonen när jag är borta från dem, och jag är en sån person som skulle kunna skicka hemmagjorda julkort på kattorna i tomtemössor med texten "God jul önskar Shane och Zero". Men det har ni säkert redan räknat ut?

Jag kom att tänka på ämnet eftersom jag inte kan låta bli att titta på sjukt gulliga kattunge-videor på youtube. Tänk att mina vildkatter har varit sådär små och oskyldiga...

Katterna har fått present

Jag har köpt nånting som jag velat köpa jättelänge, nämligen en elementsäng till katterna. Jag tycker de är så fina, och jag hittade en som matchat klösmöbeln vi redan har. Första bemötandet från katterna var total ignorans. Det enda de brydde sig om var lådan den kom i. Jäkla kattskrällen. Men nu har Zero fattat galoppen och ligger och myser i elementsängen. Han är så gullig. Nicki blir lite nervös när kisse ligger så nära, men hon är en så snäll hund.

Sambolivet i bilder

Vila i frid Lussekatten.

I lördags var vi tvungna att ta bort min älskade lilla kisse Lucifer. Han har varit sjuk i flera omgångar. Varje gång slutar han äta och dricka och bara ligger, helt apatisk. Veterinärerna har inte hittat nåt fel på honom. Allt vi fått i diagnosväg var ett papper med texten "symtom på anorexi". Så tydligen hade han ätstörningar, det låter ju som en skitbra diagnos på en katt, verkligen.

Och nu var det samma sak igen. Mamma har verkligen försökt allt och fått i honom mat och vatten med tvång men det blev inte bättre över huvud taget, bara sämre. Ingen av oss hade råd att ta honom till veterinären ytterligare en gång, mamma har redan betalat flera tusen kronor för alla möjliga test och mediciner som ändå inte hjälper. Och som mamma sa, för vems skull gör vi det egentligen? För vår egen skull, så är det ju. Kisse fick bara plågas, han var mager som ett litet kräk och orkade inte ens tvätta sig själv.

Lilla kisse han var så fin. Jag kommer ihåg när jag och mamma åkte till Piteå och valde ut honom. Han föddes upp av en Crazy Catlady som hade 18 katter i en tvårumslägenhet. Jag valde honom och döpte honom till Lucifer, och styvsyrran fick hans grårandiga brorsa och döpte honom till Curre. Det var 2001. Sen när jag flyttade hemifrån kändes det jättejobbigt att behöva lämna honom kvar hos mamma. Men jag ville inte ta honom från ett stort hus med stor trädgård där han får gå in och ut som han vill och regera kvarteret, till en enrumslägenhet. Så han har fått bo hos mamma och jag har saknat honom så mycket men jag hatar att åka hem så jag har hälsat på honom alldeles för sällan, vilket jag alltid kommer att ha dåligt samvete för. Det värsta jag vet är personer som skaffar djur och inte tar ansvar för dem, och så har jag gjort precis så själv, så känns det. Men han var i alla fall världens snällaste katt. Han skulle aldrig ha rivit ner saker, mördat toarullarna, grävt upp blommorna, ätit plast eller allt annat som Shane och Zero pysslar med dagligen.

Lusse var mest nöjd med att sola på gräsmattan, gosa, äta mat och försvara sitt revir. Men jag tror att vi gjorde rätt som lät honom få somna in, för det är inte rätt att behålla honom när han bara får plågas, det är bara själviskt. Men jag kommer sakna min älsklingskisse väldigt mycket. Han var mattes ögonsten.

Curiosity killed the cat.

They are weird but I love them.

Duktiga kissekatter!

Nu är kastreringen äntligen avklarad. Jag, mamma, hundarna och katterna åkte till natursköna Öjebyn tidigt igår morse och checkade in de två MYCKET missnöjda katterna på Öjebyns djurklinik. Sen tog vi en promenad med hundarna, köpte godis på lösviktshuset(vilken underbar plats!) och åt lunch på Paltzerian. Sen var det klart, vi hämtade mina sovande sötnosar och åkte hem igen. De var så söta när de vinglade omkring, det knep faktiskt i hjärtat på en cynisk matte. Men nu är det i alla fall gjort. Inget mer kissande i min fåtölj hoppas jag.

Ikväll är det L Word-kväll med Hannibal, mycket bra! Kissekatterna är så duktiga, de sover mest, har ätit lite och slickar nästan ingenting på stygnen. De ska få tonfisk av matte, de små sluringarna!


And no more raping, brotherfucker! Ser ni hur Zero ligger i fosterställning, helt skyddslös mot kåtkatten? Stackars kisse.

Ironi, någon?

Beskåda denna vackra växt! Den absolut enda planta som får vara ifred och frodas i mitt hem utan att katterna äter på den, gräver upp jorden eller knuffar ner den? Vad bilden föreställer? Jo, det är den exotiska växten feles herba, eller på ren svenska: KATTGRÄS!

Rassel och pling

Imorse vaknade jag runt sju och hade jättetungt att andas. Hela halsen hade liksom slemmat igen, det är så jävla jobbigt. Trodde jag var nästan frisk och sen blir det skit igen. Men det är väl bara att vänta ut eländet. Rösten var borta imorse,det sa bara rassel rassel skrap, som på en trasig radio, men den kommer tillbaka mer och mer.

På söndag fyller jag år, det kommer naturligtvis att uppmärksammas med en bal på slottet, jag kommer iklädd folkdräkt motta folkets jubel samt lyssna på gripande uppträdanden av halvusla helsvenska artister, mina presenter kommer radas upp från golv till tak och folket kommer lägga palmblad på vägen där jag går. Ja må jag slippa leva i hundrade år, hipp hurra!

I övrigt har jag ingen riktig back up-plan, men klockan 14.30 ska jag i alla fall se reprisen av VM i dans, och den som stör mig får stå ut med great vengeance and furious anger, eftersom jag på sista tiden blivit lite besatt av dans. Men det är ju på söndagen så på lördagen kan jag tänka mig att göra nåt kul, eventuellt åka till Piteå på välgörenhetskväll eller hur det nu var. Jag är öppen för andra förslag också. Så vidare jag inte hunnit bli riktigt sjuk, det vore ganska typiskt min tajming men jag ska försöka att inte måla fan på väggen.

Shane har varit totalt dampig ända sen jag ringde och bokade tid för kastrering. Han springer runt och jamar, skriker, försöker hänga sig i duschdraperiet...en ren slump? I think not!

Neeej ta inte mina bollaaaar!!!

Bye bye balls!

Nu har jag äntligen beställt tid för att kastrera katterna. Jag insåg att det var dags när NÅGON kissade i min fåtölj. Jag misstänker att det är samma NÅGON som våldtar sin stackars bror varenda dag. Så det är väl det jag kommer ge mig själv i födelsedagspresent. Det är även det min älskling kommer ge mig i födelsedagspresent. Romantiskt, eller hur? Men jag lovar att det är precis vad jag önskar mig. No balls for my b-day!

Bilden föreställer Shane som utövar safe sex med sin stackars bror som är för snäll för att försvara sig ordentligt. Men det är ju inte så lätt när man först blir inlindad i en handduk och sen humpad. Stackars Zero.

Sommartecken

Ett sommartecken för mig är att man numera kan ha balkongdörren öppen utan att frysa ihjäl. Zero är glad för det, han utforskar balkongen för fullt. Shane har inte vågat gå ut än, jag försökte övertala honom men han klöste mig. Kinkigt. I sommar ska jag och Hanna äta på balkongen har jag bestämt. Bara jag kan hitta nåt pyttelitet bord. Eller kanske en kartong?

Burn baby burn

Igår sov jag en stund när jag kom hem från jobbet. När jag somnade var jag som vanligt, när jag vaknade var halsen som ett sandpapper och näsan helt igentäppt. Idag är näsan något bättre men det gör fortfarande förbannat ont i halsen. Jag vill inte bli förkyld! Jag har inte tid!

Mamma bjöd mig på lunch på Travrestaurangen idag. Det kan jag verkligen rekommendera! Lunchbuffé kostar 75 kronor och på fredagar är det alltid otroligt bra. Det fanns marinerad fläskfilé, chilimarinerad kycklingfilé, rostbiff, kycklingklubbor, revbensspjäll, potatis, potatisgratäng, fyra sorters såser, kallskuret, ett jättestort salladsbord, tre sorters mjukt pinfärskt bröd och en hel massa annat som inte ens rymdes på min tallrik, och till efterrätt chokladpudding med grädde. Jag åt så mycket att jag har mått mycket mycket illa hela dagen, men nu börjar det släppa något.

Mamma hjälpte mig att avmaska katterna idag, det kändes skönt att få det gjort i alla fall. Inte så lätt när de har sjutusen klor. Jag har inte fått gjort min personalsociala utredning men vad fan. Två dar är ju massor med tid.

Washing my sins away...

Imorse lyckades jag missa min tvättid för tredje gången på raken. Det kändes ganska kasst eftersom det börjar eka tomt i garderob och lådor. Jag har börjat jobba mig igenom högen trosor som inte passar varken på längden eller bredden. Varför har man ens kvar såna trosor? The answer is: laundry day!

Men så hade jag en sån tur att när jag kom hem vid halv fem var det nån effektiv människa som redan tvättat klart och burit upp all sin tvätt, så jag galopperade upp i lägenheten och rafsade åt mig allt jag kunde bära i klädväg för att ingen skulle hinna upptäcka guldgruvan. Annars är kön till tvättstugan minst en och en halv vecka och vid det laget skulle jag vara tvungen att bli nudist.

Annars är tvätt faktiskt min favoritsyssla i hemmet. Det är något riktigt tillfredsställande i att lassa in högar med skitiga paltor som sedan kommer ut skinande och väldoftande. Näst efter tvätta kommer faktiskt diska på topplistan. Det kan man ju inte tro när man ser hur det ser ut i mitt kök, men det är lite samma princip där. Det känns tillfredsställande att beta av ett riktigt monsterberg med disk, mycket bättre än att diska av nåt fjantigt glas och en gaffel här och där.

Över huvud taget gillar jag hushållsarbete där man verkligen märker skillnaden efteråt. Att dra trasan över en dammig hylla och se vilken färg den egentligen har, att höra gruset rassla upp genom dammsugaren och till och med att gräva upp stora äckelvidriga torvor ur avloppet. Det känns som att nu jävlar ska här arbetas. Jag har stora svårigheter med att gå och "dutta på", plocka upp nåt godispapper här och damma av en filt och kanske putsa en spegel. Jag är lite som vissa killar på det sättet, jag ser inte att det är stökigt förrän lägenheten är en krigszon. Varför bära bort tallrikarna när man kan stapla dem ovanpå varandra? Det gör jag utan att tänka, det går på automatik. Det är bara när folk hälsar på som jag ser hur jag bor med deras ögon, och det är ofta en ganska pinsam upplevelse. För mig alltså, de flesta som känner mig är rätt vana vid att det står blomkrukor på hatthyllan och tallrikar på golvet.

Yes, perfekt tid att dra sig mot tvättstugan igen. Jag bifogar ett par ganska talande bilder. Orka ta upp reklamen liksom, den är utmärkt att torka fötterna på och mina konstiga katter älskar att försöka rulla in sig och sova i den.

Jag och mina rosa fingrar

Jag fick en krukväxt av pappas fru. Tack, snälla. Verkligen.

Jag hatar att få blomster. Och då menar jag inte buketter eller enstaka blommor, jag menar såna som man ska odla och uppfostra och sköta och vattna och få att överleva. En krukväxt är inte en present, det är ett ansvar. Det tog ungefär en halv minut efter att åbäket kommit in i mitt hem tills katterna försökte äta upp den. Därför har jag varit tvungen att vidta åtgärder. Inte så mycket för blommans skull utan mer för att den kan vara giftig för katterna att äta. Ogräset har fått en egen plats som kanske är något ovanlig för krukväxter men jag tänker mig att det är bäst att jag i alla fall försöker få den att leva ifall pappa + fru hälsar på nån gång. Men snälla, ge mig inga krukväxter även om ni tycker att de saknas i mitt hem. Ge mig kattgräs eller kattmynta istället, det är mer uppskattat.

Katter eller krukväxter, man får välja vilka man älskar mest.

Vart tog den söta lilla kissen vägen...

Tänk att småkissorna nyss var såhär pluttiga. De kunde inte ens hoppa upp på fönsterbänken själva. Vart tar tiden vägen?

500!

Så har jag alltså nått fram till mitt femhundrade inlägg i denna blogg. Hipp hipp hurra för mig! Jag har spånat lite fram och tillbaka om vad jag ska skriva om i detta jubileumsinlägg. Jag skulle kunna skriva om vilken skitdag jag har haft, men jag sparar det till ett eget inlägg, om jag orkar. Jag rådfrågade min flickvän, men hon var inte till någon större hjälp, det enda förslag hon hade var att jag kunde skriva om min mus. Jag tar det som ett tecken på att hon saknar mig. Jag skulle kunna skriva min nyfunna förkärlek för godisklubbor, eller om alla fantastiska hyss mina katter hittar på, eller kanske om exakt hur värdelös min utbildning är. Men det har jag ingen lust att göra.

Det enda jag egentligen vill säga är: tack för att just DU läser min blogg. Jag vet inte varför men jag tycker att det är roligt. Jag är rätt dålig på att uppdatera men det är bara för att jag inte vill göra min blogg till ett helvetesgap. Just nu efterlyser jag en livsplan, en större mening, en mening över huvud taget. Har du någon på lager så spill it sister. Nu ska jag sluta dyka i det djupa vattnet och titta på House. Dr House är som ett varmt ludd kring hjärtat för mig.

Kissekram!

Take me home country roads...

Jahapp, så var man hemma igen. Det känns ju...skruttigt. En vecka går så jävla fort. Jag funderar redan på hur jag ska ta mig tillbaka igen, eller hur jag ska få hit Hanna. Jag mår så otroligt mycket bättre när jag är hos henne, jag känner mig som värsta glada människan. Kan ju delvis bero på att min flickvän är otrooligt snygg, man blir glad bara av att titta på henne. Ibland har man liksom väldigt tur.

Det är ju i alla fall skönt att kattskrällena blev så glada att se mig. De har legat hoprullade under min filt och kört sin spinnrock nästan hela kvällen och natten igår. Och Ellifiore har städat lägenheten så den glänser. Eller skulle ha gjort om inte mamma haft några dar på sig att stöka ner den igen.

Idag har jag och Ellifiore puffat för vårt Ellenprojekt, med stor framgång. 11 av 15 tjejer anmälde sitt intresse, och vi har tre klasser kvar att prata med! Det känns jättekul att äntligen få komma igång med nåt meningsfullt. Jag tror det kommer att blir riktigt bra.

Jag gör för tillfället ett försök till mental uppryckning, vilket har en hel del att göra med min lilla semester i Falun. Jag har sökt in till ett par sommarkurser, bland annat en kurs i kreativt skrivande. Jag känner att jag ska börja göra saker som jag vill göra och som jag tycker om att göra, för just nu känns hela mitt liv som ett enda stort fett måste. Så jag försöker hitta saker som känns lite roliga, och jag var ju ganska hyfsad på att skriva en gång i tiden. Jag hoppas att det finns kvar nånstans inne bland all bråte som fyller min hjärna.

Bilden: Visst är Lucas gullig? Hannas lilla dawg.

Sunday snow

Det snöar. Det snöar faktiskt så ini helvete. Jag önskar det fanns nån slags caring and sharing-strategi gällande all denna jävla snö. Typ att vi här uppe kunde skänka snö till de där nere som också vill kunna se lite vitt på marken. Här uppe ser vi visserligen vitt på marken och det är ju fint och mysigt, men när det börjar bli vitt strax under fönsterkarmarna är det lite väl överdrivet.

Inatt drömde jag om Tasha i The L Word, vilket var lite lustigt eftersom jag så sent som igår bestämde mig för att hon är riktigt het. Hennes karaktär är i alla fall het. Jag och Hanna har upptäckt att vi tenderar att tycka totalt tvärtom vad gäller vem som är het och inte, så hon håller säkert inte alls med mig. Hur som helst. Jag drömde att jag var på nåt slags läger (sportläger? Inte likt mig) och Tasha var också med. Och jag samlade på nåt sätt mod för att fråga henne om hon ville sova med mig i min slaf eller vad fan det kallas. Men jag tror inte jag hade snuskiga baktankar (men man vet aldrig), jag var bara så ohyggligt myssugen. Jag ville verkligen sova bredvid nån och kramas. Och självklart hann jag vakna innan jag ens hann fråga henne, det är så typiskt. Mina drömmar jävlas med mig, helt klart.

Jag vet inte vad man ska säga om melodifestivalen, utom det som alla redan sagt. Jag gillar melodifestivalen för den är så otroligt tacky. Låtarna är skitdåliga, scenkläderna är fula, Petra Mede är helt hysterisk som programledare, och hela spektaklet är ju så töntigt att jag inte vill missa det. Men nu är det inte ens kul längre. Jävla SVT vill bara mjölka pengar av tittarna och hittar på idiotiska regler. Vem engagerar sig förresten så mycket att de orkar ringa och rösta? Jag uppfattade inte ens vilka som gick vidare, blev tvungen att läsa det i tidningen idag.

Shane är så gullig, han har hittat en ny favoritplats: den blå hängkorgen som hänger under hatthyllan. Han ryms knappt i den men han ska absolut ligga inknölad där inne. Knäppkisse.