Med båda fötterna ute ur garderoben.

Det kommer visserligen i senaste laget, men jag känner ändå att jag vill skriva ett par rader om hur och när jag ÄNTLIGEN kom ut för min pappa. Det skedde den 14e september, snart en månad sen alltså, och egentligen gjorde jag absolut ingenting utan pappa fick sköta ut-kommandet själv. Den 14e september skulle jag hämta Hanna på flygplatsen, och pappa ringde för att höra om jag behövde låna bilen. Sen gick samtalet ungefär så här:

Pappa: Ja du förresten, är det något du vill berätta för mig om...Hanna?
Jag: Eeh, jaa...alltså vadå?
Pappa: Ja, om någon frågar om det är något att berätta så bör man kanske tänka efter om det finns något att berätta?
Jag: *svettas övernaturliga mängder* Eeh alltså...jaa...
Pappa: Är det möjligen så att hon är en slags svärdotter till mig?
Jag: Eeeh ja alltså...ja. Så är det.
Pappa: *småskrattar och byter ämne*.

Så gick det alltså till när pappa tog mig i armen och halade ut mig ur garderoben. Och det känns jävligt bra att det äntligen är sagt, även om pappa inte nämnt det med ett ord sen dess. Det passar mig utmärkt eftersom jag inte vill prata mer om det, allt som behöver sägas är sagt, och både pappa och pappas fru har betett sig exemplariskt. Men om han inte tagit upp det själv vette fan hur många år till som hade gått. Men jag lovade faktiskt mig själv i nyårslöfte att i år var året jag skulle komma ut med båda fötterna. Men jag hade väl snarare planerat att skriva ett mail och sedan lämna landet. Jag har hört om folk som kom ut på det sättet och det funkar också!

Jag har inte skrivit nåt om det tidigare eftersom jag berättat det för rätt många IRL, så jag har glömt det. Men nu vet ni. Och det enda jag kan säga är egentligen att luften är betydligt lättare att andas här utanför garderoben. Om ni har nån egen komma ut-historia på lager får ni gärna dela den med mig, jag älskar den sortens historier! Även om alla tyvärr inte slutar lyckligt.

Get out - and stay out!