Nytt år. Ny start. Det nya året började på ett förjävla bra sätt. Jag hoppas på att det är nån slags gott tecken, ett förebådande om hur det här året kommer bli. Jag tycker att jag borde ha samlat ihop en massa god karma. Jag tycker att jag förtjänar ett break. Jag tycker att jag är värd nånting bra. Good things are coming my way. Borde det inte vara så? Just nu skulle jag behöva att någon höll om mig riktigt hårt och sa att allting kommer att bli bra. Att allt kommer att fixa sig. I don't need you to solve my problems for me. I just need your support so that I can solve my problems for myself.
Jag lyssnar på den här låten fast jag inte borde, för jag börjar gråta så fort jag hör den. Men det är som ett trasigt nagelband, man petar och pillar tills man har rivit bort det och det svider som satan. I alla fall jag.
I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me.
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight
And I will give up this fight.
Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't
Here in the dark, in these final hours
I will lay down my heart and I'll feel the power
But you won't, no you won't
Cause I can't make you love me if you don't...
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
tisdag 3 januari 2012
måndag 5 december 2011
I'll get by with a little help from my friends.
En person som betyder väldigt mycket för mig sa en gång att jag är "en sån som klarar mig". Han sa det inte till mig utan om mig, och jag har tänkt på det ganska många gånger. Bara den enkla meningen har varit en tröst för mig många gånger, jag hämtar styrka ur den. Egentligen hämtar jag styrka ur mig själv. För jag är en sån som klarar mig. Inte ensam, absolut inte. Jag har en hel massa kärlek i mitt liv. Från min familj, från mina djur, från mina vänner inhämtar jag massor av kärlek som lyfter mig när jag känner att jag inte orkar hålla mig uppe längre. Jag är en stark person, och jag har fyllt på min to do-list så den är flera mil lång, med saker som jag av olika skäl har skjutit upp och inte tagit tag i, eller inte vågat göra. Det är dags nu, och jag har redan börjat.
Jag vet inte när the botten is nådd, förhoppningsvis har jag redan nått den men man vet aldrig. Jag känner i alla fall att jag varit nere i det svartaste svarta, jag har uppfyllt alla klyschor som finns, jag har känt att jag haft absolut noll och ingen värdighet kvar, jag har känt det som att jag inte ens tagit mig upp ur sängen eftersom ångesttyngden på min bröstkorg har varit så stor, att jag inte ens vågat gå ut eftersom jag när som helst kunde börja storgråta...
Men nu känner jag inte så. Och ja, det känns mycket bättre nu när Hanna har flyttat. Hon har inte gjort någon hemlighet av att hon känner så, och det tänker inte jag heller göra. För det har varit mer än uppenbart att hon har varit glad och jag har varit ledsen, och det har känts som att få en kniv omvriden i magen varje dag. Och nu är den utdragen. Och med det så medföljer en massa slafs och slagg som jag har undertryckt, men mest av allt så känns det som en lättnad.
Det är förresten lustigt att de allra flesta, både de som själva är i ett förhållande och de som är singlar, har sagt någon version av att "nu har du chansen att utveckla dig själv/ha the time of your life/göra precis vad du vill!" De får det att låta som att ett förhållande är ett slags frivilligt fängelse där man låser in sig själv och slänger bort nyckeln, vilket är lite lustigt. Men jag känner ju själv att jag gör redan saker som jag länge sagt att jag vill och ska göra men aldrig gjort. För mest av allt är jag så otroligt less på tomma ord, mycket snack och liten verkstad, och avsaknad av driv och passion. Från min sida är det nu betydligt färre ord och en fet jävla verkstad som gäller. Det lär visa sig vad det innebär så småningom.
Nu blev det här en hel liten uppsats, men det behövs ibland. Måste bara tillägna den här låten till mina fina vänner. Jag vet att jag är kass på att höra av mig, särskilt när jag mår lite sisådär. Men det är ännu en punkt på min to do-list som jag tänker jobba på!
Jag vet inte när the botten is nådd, förhoppningsvis har jag redan nått den men man vet aldrig. Jag känner i alla fall att jag varit nere i det svartaste svarta, jag har uppfyllt alla klyschor som finns, jag har känt att jag haft absolut noll och ingen värdighet kvar, jag har känt det som att jag inte ens tagit mig upp ur sängen eftersom ångesttyngden på min bröstkorg har varit så stor, att jag inte ens vågat gå ut eftersom jag när som helst kunde börja storgråta...
Men nu känner jag inte så. Och ja, det känns mycket bättre nu när Hanna har flyttat. Hon har inte gjort någon hemlighet av att hon känner så, och det tänker inte jag heller göra. För det har varit mer än uppenbart att hon har varit glad och jag har varit ledsen, och det har känts som att få en kniv omvriden i magen varje dag. Och nu är den utdragen. Och med det så medföljer en massa slafs och slagg som jag har undertryckt, men mest av allt så känns det som en lättnad.
Det är förresten lustigt att de allra flesta, både de som själva är i ett förhållande och de som är singlar, har sagt någon version av att "nu har du chansen att utveckla dig själv/ha the time of your life/göra precis vad du vill!" De får det att låta som att ett förhållande är ett slags frivilligt fängelse där man låser in sig själv och slänger bort nyckeln, vilket är lite lustigt. Men jag känner ju själv att jag gör redan saker som jag länge sagt att jag vill och ska göra men aldrig gjort. För mest av allt är jag så otroligt less på tomma ord, mycket snack och liten verkstad, och avsaknad av driv och passion. Från min sida är det nu betydligt färre ord och en fet jävla verkstad som gäller. Det lär visa sig vad det innebär så småningom.
Nu blev det här en hel liten uppsats, men det behövs ibland. Måste bara tillägna den här låten till mina fina vänner. Jag vet att jag är kass på att höra av mig, särskilt när jag mår lite sisådär. Men det är ännu en punkt på min to do-list som jag tänker jobba på!
lördag 19 november 2011
Just me.
Hej hopp, bloggen lever igen. Har inte haft någon inspiration på länge, men nu känner jag att det är på plats med en uppdatering.
Jag och Hanna har bestämt oss för att gå skilda vägar och göra slut. Det blev 4,5 år tillsammans och det är inte så jävla illa. Men ibland måste man inse att det inte går längre, och ta rätt beslut innan man sårat varandra onödigt mycket. De första 2,5 åren bodde vi 85 mil från varandra och hade knappt tid eller råd att träffas. De senaste 2 åren har vi bott i en liten etta och bara haft råd att överleva och knappt ens det. Vi har aldrig ens haft råd att åka på semester tillsammans och de senaste månaderna har vi varken haft sysselsättning eller inkomst utan varit med varandra dygnet runt i ett rum. Mammas reaktion var: "jag är imponerad av att det hållit så här länge utan att ni har slagit ihjäl varandra." Så visst fan har vi gjort det bra.
Sen är det ju så att Hanna fått känslor för en annan tjej. Det är ingens fel, det kunde lika gärna ha hänt mig, men när det händer går det egentligen inte att komma längre. Sen finns det såklart andra faktorer som jag inte tänker skriva om men allt som allt vet jag att vi har tagit rätt beslut, även om jag känt ungefär alla känslor som finns i en ganska utmattande ologisk röra...
Jag har i mitt liv varit i fasta förhållanden i sammanlagt nästan tio år. Tio år! Förra gången jag var singel hade jag inte ens nån fucking facebookstatus att uppdatera. Så för att beskriva hur jag mår just nu, vilket många fina goa omtänksamma människor har undrat, så känner jag mig vilsen, ledsen, lugn, lättad, helt okej, ganska bra, inte alls bra, oattraktiv och oälskad, snygg sexig och singel, needy, bekräftelsehorig, independant woman, självsäker, osäker, nostalgisk, bitter, cynisk, harmonisk, optimistisk inför framtiden och en bunt andra känslor. Efter varandra, på en och samma gång...jag önskar jag kunde ta semster från mig själv. Eller ännu hellre, ett satans jobb att gå till så jag fick nåt konstruktivt att göra och tänka på!
För visst skulle situationen underlättas om det inte vore så att jag nu bor i en etta tillsammans med mitt ex, som är tillsammans med en ny tjej, särskilt med tanke på att vi båda står utan inkomst och inte har råd att bo var för sig och knappt ens tillsammans. Och just det,tack vare att min handläggare på arbetsförmedlingen och en tomtenisse på alfa-kassan och deras "hjälp" kommer jag inte få någon ersättning alls den här månaden, så hur räkningarna ska betalas vet jag ärligt talat inte just nu. Just det, det är snart jul dessutom. Jag skrattar hela vägen till banken. Som jag ska råna ifall nu någon undrade, för några pengar på kontot har jag fan inte.
Så ligger det alltså till. Tusen tack för all omtanke och alla fina ord som jag fått från många håll, keep em coming...bara en kommentar på fejjan eller ett sms betyder mer än man tror! Och det är så himla fint med personer som bryr sig mer om hur man mår än om att få reda på det saftigaste skvallret. Jag uppskattar det som fan ska ni veta, och mest av alla uppskattar jag ELLI. Det finns ingen som är lika omtänksam och gullig och det finns ingen som ställer upp som hon. Hon har funnits där och varit en riktig klippa, och den som inte har vett att uppskatta Elli får faktiskt skylla sig själv. Puss och kram på dig fina kompis!
Jag och Hanna har bestämt oss för att gå skilda vägar och göra slut. Det blev 4,5 år tillsammans och det är inte så jävla illa. Men ibland måste man inse att det inte går längre, och ta rätt beslut innan man sårat varandra onödigt mycket. De första 2,5 åren bodde vi 85 mil från varandra och hade knappt tid eller råd att träffas. De senaste 2 åren har vi bott i en liten etta och bara haft råd att överleva och knappt ens det. Vi har aldrig ens haft råd att åka på semester tillsammans och de senaste månaderna har vi varken haft sysselsättning eller inkomst utan varit med varandra dygnet runt i ett rum. Mammas reaktion var: "jag är imponerad av att det hållit så här länge utan att ni har slagit ihjäl varandra." Så visst fan har vi gjort det bra.
Sen är det ju så att Hanna fått känslor för en annan tjej. Det är ingens fel, det kunde lika gärna ha hänt mig, men när det händer går det egentligen inte att komma längre. Sen finns det såklart andra faktorer som jag inte tänker skriva om men allt som allt vet jag att vi har tagit rätt beslut, även om jag känt ungefär alla känslor som finns i en ganska utmattande ologisk röra...
Jag har i mitt liv varit i fasta förhållanden i sammanlagt nästan tio år. Tio år! Förra gången jag var singel hade jag inte ens nån fucking facebookstatus att uppdatera. Så för att beskriva hur jag mår just nu, vilket många fina goa omtänksamma människor har undrat, så känner jag mig vilsen, ledsen, lugn, lättad, helt okej, ganska bra, inte alls bra, oattraktiv och oälskad, snygg sexig och singel, needy, bekräftelsehorig, independant woman, självsäker, osäker, nostalgisk, bitter, cynisk, harmonisk, optimistisk inför framtiden och en bunt andra känslor. Efter varandra, på en och samma gång...jag önskar jag kunde ta semster från mig själv. Eller ännu hellre, ett satans jobb att gå till så jag fick nåt konstruktivt att göra och tänka på!
För visst skulle situationen underlättas om det inte vore så att jag nu bor i en etta tillsammans med mitt ex, som är tillsammans med en ny tjej, särskilt med tanke på att vi båda står utan inkomst och inte har råd att bo var för sig och knappt ens tillsammans. Och just det,tack vare att min handläggare på arbetsförmedlingen och en tomtenisse på alfa-kassan och deras "hjälp" kommer jag inte få någon ersättning alls den här månaden, så hur räkningarna ska betalas vet jag ärligt talat inte just nu. Just det, det är snart jul dessutom. Jag skrattar hela vägen till banken. Som jag ska råna ifall nu någon undrade, för några pengar på kontot har jag fan inte.
Så ligger det alltså till. Tusen tack för all omtanke och alla fina ord som jag fått från många håll, keep em coming...bara en kommentar på fejjan eller ett sms betyder mer än man tror! Och det är så himla fint med personer som bryr sig mer om hur man mår än om att få reda på det saftigaste skvallret. Jag uppskattar det som fan ska ni veta, och mest av alla uppskattar jag ELLI. Det finns ingen som är lika omtänksam och gullig och det finns ingen som ställer upp som hon. Hon har funnits där och varit en riktig klippa, och den som inte har vett att uppskatta Elli får faktiskt skylla sig själv. Puss och kram på dig fina kompis!
onsdag 25 mars 2009
500!
Så har jag alltså nått fram till mitt femhundrade inlägg i denna blogg. Hipp hipp hurra för mig! Jag har spånat lite fram och tillbaka om vad jag ska skriva om i detta jubileumsinlägg. Jag skulle kunna skriva om vilken skitdag jag har haft, men jag sparar det till ett eget inlägg, om jag orkar. Jag rådfrågade min flickvän, men hon var inte till någon större hjälp, det enda förslag hon hade var att jag kunde skriva om min mus. Jag tar det som ett tecken på att hon saknar mig. Jag skulle kunna skriva min nyfunna förkärlek för godisklubbor, eller om alla fantastiska hyss mina katter hittar på, eller kanske om exakt hur värdelös min utbildning är. Men det har jag ingen lust att göra.
Det enda jag egentligen vill säga är: tack för att just DU läser min blogg. Jag vet inte varför men jag tycker att det är roligt. Jag är rätt dålig på att uppdatera men det är bara för att jag inte vill göra min blogg till ett helvetesgap. Just nu efterlyser jag en livsplan, en större mening, en mening över huvud taget. Har du någon på lager så spill it sister. Nu ska jag sluta dyka i det djupa vattnet och titta på House. Dr House är som ett varmt ludd kring hjärtat för mig.
Kissekram!
Det enda jag egentligen vill säga är: tack för att just DU läser min blogg. Jag vet inte varför men jag tycker att det är roligt. Jag är rätt dålig på att uppdatera men det är bara för att jag inte vill göra min blogg till ett helvetesgap. Just nu efterlyser jag en livsplan, en större mening, en mening över huvud taget. Har du någon på lager så spill it sister. Nu ska jag sluta dyka i det djupa vattnet och titta på House. Dr House är som ett varmt ludd kring hjärtat för mig.
Kissekram!
måndag 2 mars 2009
I'll get by with a little help from my friends
Energi: Noll
Motivation: Noll
Färdiga sidor i CD-uppsatsen: Noll
Pengar: I teorin några slantar, i praktiken som alltid noll
Efter lite förfrågning på uppdatering klottrar jag ner några rader. Jag har ingen lust att skriva när jag inte har lust med nånting, rent generellt. Jag vill inte sitta och negga ner bloggen, jag är väl inte fucking Linda Skugge heller. Så då blir det lite glest. Har man inget snällt att säga ska man hålla käften, brukar andras mammor säga ibland. Tur att jag inte följer det rådet, då skulle jag ju aldrig få prata.
Tur att man har galna katter, fina vänner och en underbar flickvän som får en att gå upp på morgonen...eller eftermiddan eller när det nu blir. Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst... Men snart drar jag från hålan och ner till de soliga tropikerna...eller i alla fall Falun. Jag hoppas det kommer göra nån slags underverk för min vacklande mentala hälsa. Nu ska jag praktisera lite självtröst genom att se den vidriga tv-serien om familjerna som har en miljon barn.
I'm tired of breathing
Tired of feeling
Tired of looking at the past for meaning
Tired of running
Tired of searching
Tired of trying
But I'm not tired of you
Motivation: Noll
Färdiga sidor i CD-uppsatsen: Noll
Pengar: I teorin några slantar, i praktiken som alltid noll
Efter lite förfrågning på uppdatering klottrar jag ner några rader. Jag har ingen lust att skriva när jag inte har lust med nånting, rent generellt. Jag vill inte sitta och negga ner bloggen, jag är väl inte fucking Linda Skugge heller. Så då blir det lite glest. Har man inget snällt att säga ska man hålla käften, brukar andras mammor säga ibland. Tur att jag inte följer det rådet, då skulle jag ju aldrig få prata.
Tur att man har galna katter, fina vänner och en underbar flickvän som får en att gå upp på morgonen...eller eftermiddan eller när det nu blir. Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst... Men snart drar jag från hålan och ner till de soliga tropikerna...eller i alla fall Falun. Jag hoppas det kommer göra nån slags underverk för min vacklande mentala hälsa. Nu ska jag praktisera lite självtröst genom att se den vidriga tv-serien om familjerna som har en miljon barn.
I'm tired of breathing
Tired of feeling
Tired of looking at the past for meaning
Tired of running
Tired of searching
Tired of trying
But I'm not tired of you
måndag 26 januari 2009
Mest less
Precis så känns det. Mest less. Imorse blev jag i vanlig ordning uppjagad av katterna som försökte hänga sig i persiennerna. När jag skulle lägga mig igen säger det KRASCH. Underbart, jag har pajat sängjäveln. Och betänk att det här är andra gången i mitt liv jag har pajat en säng. Jag känner mig som Gilbert Grapes mamma. Jag anade ju att det var på gång, den sängen var gästsäng i MÅNGA år hos min farmor innan jag ärvde den, men det känns ändå skit. Jag har inte råd med en ny säng och det lär inte gå så bra att locka fram en ny säng ur pappa. Mitt vanliga sätt att deala med sånt här vore att lägga mig i fosterställning med täcket över huvudet, men nej just det, jag har ingen jävla säng att göra det i.
Jag la mig i soffan medan katterna lekte i kaffeveden. Egentligen var det bara ett ben som pajade, så det var inte så att den gick av på mitten bara för att jag satte mig i den. Hade det varit på det viset hade jag samlat ihop allt innehåll i mitt skafferi och bränt det på bål. Jag försökte somna om men varje gång katterna bytte sida på sängen slog den i golvet med det PANG. Till slut pallade jag upp helvetet med min ryggsäck och slog på tvn i väntan på att mamma skulle komma med en skiftnyckel så jag fick skruva loss benen (det tog endast ca 10 timmar).
Jag hann bli så våldsamt irriterad att jag tog en promenad till stan. Jag var på byxjakt. Tyvärr kom jag inte hem med några byxor, bara med förnyade komplex och två böcker, som jag ju verkligen behövde.
Nu står sängen på högkant, katterna använder den som klätterställning tills jag orkar vända ner den. Fast nu ligger de och sover där uppe. Känns lite konstigt att behöva sova på golvet. Jag kommer att bli nertrampad, men det är väl bara att gilla läget.
Jag har även köpt Silence, det nya sprayet mot snarkning. 180 spänn för den töntiga lilla flaskan så jag hoppas verkligen att den är bra. Tyvärr så kommer jag ju inte få veta det eftersom jag sover ensam när min älskling inte är hos mig. Apotekskvinnan tyckte att jag skulle anmäla mig till att göra en sömnutredning, för att kolla så jag inte har sömnapné. Men jag vill inte ens veta. Minnas pappa har sömnapné och sover med en syrgasmask, det är ju väldigt sexigt. Hanna har det nog jobbigt när hon sover med mig utan att behöva vakna upp och tro att hon ligger bredvid Hannibal Lecter.
Jag känner att jag verkligen måste ta mig bort härifrån, både långsiktigt och kortsiktigt. Tyvärr verkar det inte se så ljust ut på nåt håll. Helveteskursen vi läser nu har placerat ut idiotiska seminarier typ en gång i veckan plus två större arbeten. Även om jag skiter i föreläsningarna så kan jag inte smita från själva arbetet. Men jag får väl säga som Ally McBeal:
Here I am, the victim of my own choices. And I'm just starting.
torsdag 22 januari 2009
Life goes on
Idag fick jag en nätt summa från CSN. Har redan utan större ansträngning skickat iväg 4500 i räkningar. Men så är det. Mamma var tvungen att skjutsa Strauss till djursjukhuset. Han hade analsäcksproblem (säg det högt för dig själv - om du garvar har du lika dålig humor som jag!) och veterinären fick operera bort en böld till det blygsamma priset av 1400 kronor, ej inklusive medicinerna. Mamma påminde mig om att jag måste vaccinera om Nicki snart, och även katterna måste vaccineras, kastreras och eventuellt avmaskas. Tröttsamt. Men jag vill ju inte att pälsbollarna ska bli sjuka.
Jag har bestämt mig för att hoppa av spanskakursen steg 2. Det känns inte alls kul, det är ju en kurs som jag faktiskt tycker om och vill läsa. Men jag orkar inte gå från 8 till 18 varenda förbannade gång, med ett enormt hål på 3 eller 5 timmar mellan lektionerna. Om jag kunde gå hem och sova eller äta på håltimmen vore det en annan sak, men det funkar ju tyvärr inte så.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, känner mig väldigt splittrad. Jag ska ånga bort alla tankar i ett riktigt skållhett bubbelbad med lite hjälp av Emilia de Poret, Skillet och Winnerbäck.
Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är
Jag har bestämt mig för att hoppa av spanskakursen steg 2. Det känns inte alls kul, det är ju en kurs som jag faktiskt tycker om och vill läsa. Men jag orkar inte gå från 8 till 18 varenda förbannade gång, med ett enormt hål på 3 eller 5 timmar mellan lektionerna. Om jag kunde gå hem och sova eller äta på håltimmen vore det en annan sak, men det funkar ju tyvärr inte så.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, känner mig väldigt splittrad. Jag ska ånga bort alla tankar i ett riktigt skållhett bubbelbad med lite hjälp av Emilia de Poret, Skillet och Winnerbäck.
Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är
måndag 15 december 2008
Cissi Wallin är min nygamla idol
Jag satt på bussen idag på väg mot hemligt uppdrag och bläddrade i Metro, som är en otroligt bra tidning för att vara gratis. Jag hittar uppslag till nya inlägg i nästan varje tidning, tyvärr kommer tusen saker emellan så det är inte så många inlägg som blir verklighet i bloggen. Hursomhelst. Jag snubblade över en krönika skriven av Cissi Wallin, med titeln När blir det legitimt att må piss? Efter att jag slukat den med ögonen så kände jag ett lugn inombords som nästan trängde undan mitt jul-och livsrelaterade magsår, som snart är så stort att man kan fista det utan problem. ÄNTLIGEN känner jag mig manad att säga (jag älskar när jag får tillfälle att säga äntligen). Äntligen nån som skriver det jag inte visste att jag tänkte men som jag ändå visste att jag tyckte. Om du förstår. Inte ett ja-sägande rövslickande eller till förbannelse politiskt korrekt dasspapper, utan nåt som känns relevant och kanske förhoppningsvis ett lagom hårt pet i ögat.
Det känns extra angeläget såhär i juletider då pressen att vara glad och peppig är hårdare än nånsin, och själv känner jag mig som grinchen herself eftersom jag inte kan låta bli att tänka på alla som är ensamma och oälskade, och på människor som inte finns mer och på exakt hur billiga julklappar jag vågar köpa utan att bli förkastad av släkten, och annat mysigt. Man törs knappt kika ut genom dörren av rädsla för att bli stenad av rabiata juldyrkande kärnfamiljer och militanta demonstranter för Julens Rätt. Fast det känns självklart trösterikt att jag åtminstone kommer att få precis vad jag önskar mig i julklapp: gött sex och en rejäl fylla. Årets julklapp skulle ju vara en "upplevelse", eller hur?
Så läs krönikan och läs Cissis andra krönikor med för den delen. På hennes blogg finns länkar till dem. Varför hon är min nygamla idol är helt enkelt för att hon var med i Tjenare Kungen, som råkar vara min favvofilm. Pinsamt nog kände jag ändå inte igen henne trots att jag såg rullen för typ två veckor sen, det beror nog på håret. Shorter but still hot. Jag ber allra ödmjukast mina medmänniskor att inte förändra er friss på nåt radikalt sätt innan jag hunnit få råd att köpa starkare kontaktlinser, tack på förhand.
Ja tack: If The L Word were on Facebook. Roligt och samtidigt lite...creepy. Läs!
Nej tack: Brittans nya skiva Circus. Den var ju...dålig. Väldigt dålig. Jahapp.
Det känns extra angeläget såhär i juletider då pressen att vara glad och peppig är hårdare än nånsin, och själv känner jag mig som grinchen herself eftersom jag inte kan låta bli att tänka på alla som är ensamma och oälskade, och på människor som inte finns mer och på exakt hur billiga julklappar jag vågar köpa utan att bli förkastad av släkten, och annat mysigt. Man törs knappt kika ut genom dörren av rädsla för att bli stenad av rabiata juldyrkande kärnfamiljer och militanta demonstranter för Julens Rätt. Fast det känns självklart trösterikt att jag åtminstone kommer att få precis vad jag önskar mig i julklapp: gött sex och en rejäl fylla. Årets julklapp skulle ju vara en "upplevelse", eller hur?
Så läs krönikan och läs Cissis andra krönikor med för den delen. På hennes blogg finns länkar till dem. Varför hon är min nygamla idol är helt enkelt för att hon var med i Tjenare Kungen, som råkar vara min favvofilm. Pinsamt nog kände jag ändå inte igen henne trots att jag såg rullen för typ två veckor sen, det beror nog på håret. Shorter but still hot. Jag ber allra ödmjukast mina medmänniskor att inte förändra er friss på nåt radikalt sätt innan jag hunnit få råd att köpa starkare kontaktlinser, tack på förhand.
Ja tack: If The L Word were on Facebook. Roligt och samtidigt lite...creepy. Läs!
Nej tack: Brittans nya skiva Circus. Den var ju...dålig. Väldigt dålig. Jahapp.
lördag 27 september 2008
I'm such a slacker
När man är för lat för att skriva i bloggen, då är det ganska illa. Nu är det lördag kväll och min mamma våldgästar mig med sin skabbhund. Fast inte. Han har nämligen varit hos veterinären, som konstaterat att han troligtvis inte har skabb. Han har konstigt nog ändå fått skabbmedicin, som förstås inte hjälper. Stackars lilla lopphund. Jag har också varit och försökt ta reda på varför jag kliar mig, och det var faktiskt samma resultat. Läkaren kunde inte säga säkert vad jag lider av så jag har fått en medicin som förhoppningsvis hjälper, men kanske inte. Och det till den blygsamma kostnaden av 650 spänn. Det är ju som hittat! Tur att jag är rik student.
För övrigt har jag maratonfikat med en väldigt trevlig och klok person, som jag kommer att kalla Hannibal. Om jag får, såklart, annars får du själv hitta på nåt klurigt alias. Hanna är ju ett vackert men inte helt ovanligt namn. Och det var orgasmiskt gott att äta kladdkaka efter en och en halv vecka på socker-avvänjning. Det har varit tufft, mycket tufft. Men jag är ju tuff. Hoppas jag.
Jag har också gjort linssoppan vars recept jag klistrade in. Jag lade till lite örtkrydda och morötter, och den blev skitgod. Men det hade behövts lite mer potatis. Eftersom jag var lite för kaxig på benpressen fick jag lite ont i knät så jag har skippat spinningen den här veckan, annars är jag grymt nöjd med att jag bockat av mina planer ungefär som jag tänkte.
I veckan ser planerna ut ungefär så här: gå i skola inte så mycket. Träna lagom mycket. Hälsa på min Anna Skipper och stå till svars för mitt syndiga leverne.
Annars ser det tomt ut, se det som en hint att locka ut mig på roliga äventyr. Eller skit i äventyren om du vill, jag nöjer mig med en kopp te och en mysig soffa.
För övrigt saknar jag min tjej vansinnigt mycket, men snart är det oktober och då fyller jag år, vilket jag vet att ni alla har ringat in ordentligt i almanackorna. Så då kommer min älskling hit för att ge mig prezzys och special birthday sex och det är ju skitbra. Bäst att fördriva dagarna så gott jag kan till dess. Kanske göra lite skolarbete, plugga in spanska verb och statistiska metoder? Ja herregud, jag är ju för rolig ibland.
För övrigt har jag maratonfikat med en väldigt trevlig och klok person, som jag kommer att kalla Hannibal. Om jag får, såklart, annars får du själv hitta på nåt klurigt alias. Hanna är ju ett vackert men inte helt ovanligt namn. Och det var orgasmiskt gott att äta kladdkaka efter en och en halv vecka på socker-avvänjning. Det har varit tufft, mycket tufft. Men jag är ju tuff. Hoppas jag.
Jag har också gjort linssoppan vars recept jag klistrade in. Jag lade till lite örtkrydda och morötter, och den blev skitgod. Men det hade behövts lite mer potatis. Eftersom jag var lite för kaxig på benpressen fick jag lite ont i knät så jag har skippat spinningen den här veckan, annars är jag grymt nöjd med att jag bockat av mina planer ungefär som jag tänkte.
I veckan ser planerna ut ungefär så här: gå i skola inte så mycket. Träna lagom mycket. Hälsa på min Anna Skipper och stå till svars för mitt syndiga leverne.
Annars ser det tomt ut, se det som en hint att locka ut mig på roliga äventyr. Eller skit i äventyren om du vill, jag nöjer mig med en kopp te och en mysig soffa.
För övrigt saknar jag min tjej vansinnigt mycket, men snart är det oktober och då fyller jag år, vilket jag vet att ni alla har ringat in ordentligt i almanackorna. Så då kommer min älskling hit för att ge mig prezzys och special birthday sex och det är ju skitbra. Bäst att fördriva dagarna så gott jag kan till dess. Kanske göra lite skolarbete, plugga in spanska verb och statistiska metoder? Ja herregud, jag är ju för rolig ibland.
tisdag 9 september 2008
Krama Hit Mig!
Jag gillar verkligen P3. P3 har gett mig flera av mina all time favourites vad gäller musik, och en hel massa som man aldrig nånsin får höra på Rix eller mitt favorithatobjekt Lugna Favoriter. För ett par dagar sen hörde jag Krama Hit Mig, som för övrigt är ett av de finaste namnen jag hört på länge. P3 sände deras låt The Musician live från någonstans, och jag blev helt ååh. Jag brukar säga så när jag hör en låt för första gången och jag inte ens kan säga nåt om den utan bara ååh-ar hänfört. Tyvärr tror jag inte man kan höra Krama Hit Mig någonstans utom på MySpace än så länge, men jag hoppas verkligen det går bra för dem!
Jag drömde en konstig dröm inatt, jag och polarna var på nån konstig nollning med skräck-tema tror jag det var. Minna var också med och vi dividerade en hel massa om vilken glass vi skulle köpa, i övrigt var drömmen inte alls spännande. Jag drömmer ganska ofta om Minna, tyvärr inga "jag har det bra nu och vi ses"-drömmar utan helt vanliga vardagsdrömmar där hon lever och ingenting är konstigt med det. Men det är väl det jag saknar mest också. Att bara få sitta i hennes soffa och äta risbollar och ha pretto diskussioner om Karin Boye eller titta på konstig animerad bögporr.
För er som noterade att minnessidan var nere ett tag på grund av ekonomiska svårigheter så är den i alla fall uppe igen. Alla spår uppskattas.
Starry, starry night
Paint your palette blue and gray
Look out on a summer's day
With eyes that know the darkness in my soul
Now I understand what you tried to say to me
How you suffered for your sanity
How you tried to set them free
They would not listen, they did not know how
Perhaps they'll listen now
Jag drömde en konstig dröm inatt, jag och polarna var på nån konstig nollning med skräck-tema tror jag det var. Minna var också med och vi dividerade en hel massa om vilken glass vi skulle köpa, i övrigt var drömmen inte alls spännande. Jag drömmer ganska ofta om Minna, tyvärr inga "jag har det bra nu och vi ses"-drömmar utan helt vanliga vardagsdrömmar där hon lever och ingenting är konstigt med det. Men det är väl det jag saknar mest också. Att bara få sitta i hennes soffa och äta risbollar och ha pretto diskussioner om Karin Boye eller titta på konstig animerad bögporr.
För er som noterade att minnessidan var nere ett tag på grund av ekonomiska svårigheter så är den i alla fall uppe igen. Alla spår uppskattas.
Starry, starry night
Paint your palette blue and gray
Look out on a summer's day
With eyes that know the darkness in my soul
Now I understand what you tried to say to me
How you suffered for your sanity
How you tried to set them free
They would not listen, they did not know how
Perhaps they'll listen now
tisdag 2 september 2008
This is the life?
Mamma var förbi nyss. Hennes kommentar om min piercing: "Jag hoppas den gjorde jävligt ont, stone face." Mamma är go.
Min moster Vivvi har fått en propp i hjärnan. När hon var på Konsum började hon plötsligt luta sig mot charkdisken, sen föll hon till golvet och var okontaktbar. På Sunderby sjukhus konstaterades det att hon fått en propp som gjort henne förlamad i högra sidan av kroppen och vänstra sidan av ansiktet. Hon kan inte prata, hittils har hon varit okontaktbar och jag vet inte hur det kommer att gå. Hon är bara 63 år. Allt känns mest som en stor suck just nu. En tung suck. Jag gör mitt allra bästa för att inte likna mitt liv vid en gödselstack, för det vore jävligt otacksamt. Men fan också. Det känns som att jag har tömt alla mina källor, jag har liksom ingen energi till någonting.
Om jag fick en önskan skulle jag önska att jag visste vad jag ville. Bara så enkelt. Att ha en klar och målmedveten tanke om vad jag ska göra av mig själv. Det känns meningslöst att streta när man inte ens vet åt vilket håll man ska gå. Jag skulle säkert kunna använda tid och kraft bättre på tusen andra sätt än vad jag gör nu. Men jag vet inte hur. Jag önskar att nån bara kunde berätta för mig vad jag vill. Eller bestämma åt mig vad jag ska göra.
Jag antar att jag får använda mig av baby steps. Nu ska jag till exempel gå och diska. Mycket duktigt av mig. Jag tror jag kommer bli nåt stort nån dag.
Min moster Vivvi har fått en propp i hjärnan. När hon var på Konsum började hon plötsligt luta sig mot charkdisken, sen föll hon till golvet och var okontaktbar. På Sunderby sjukhus konstaterades det att hon fått en propp som gjort henne förlamad i högra sidan av kroppen och vänstra sidan av ansiktet. Hon kan inte prata, hittils har hon varit okontaktbar och jag vet inte hur det kommer att gå. Hon är bara 63 år. Allt känns mest som en stor suck just nu. En tung suck. Jag gör mitt allra bästa för att inte likna mitt liv vid en gödselstack, för det vore jävligt otacksamt. Men fan också. Det känns som att jag har tömt alla mina källor, jag har liksom ingen energi till någonting.
Om jag fick en önskan skulle jag önska att jag visste vad jag ville. Bara så enkelt. Att ha en klar och målmedveten tanke om vad jag ska göra av mig själv. Det känns meningslöst att streta när man inte ens vet åt vilket håll man ska gå. Jag skulle säkert kunna använda tid och kraft bättre på tusen andra sätt än vad jag gör nu. Men jag vet inte hur. Jag önskar att nån bara kunde berätta för mig vad jag vill. Eller bestämma åt mig vad jag ska göra.
Jag antar att jag får använda mig av baby steps. Nu ska jag till exempel gå och diska. Mycket duktigt av mig. Jag tror jag kommer bli nåt stort nån dag.
tisdag 26 augusti 2008
I'm a very busy person right now
Nej, jag skojade bara. Jag är bara lite lat. Just nu kollar jag på Wanted och springer fram och tillbaka till tvättstugan. Mycket mer än så är det inte. Om ett tag ska jag ta lite Trippel Chokladrippel och rasta de två håriga. Inte mina ben utan hundarna alltså, just so we're clear.
Jag vill också meddela att om du har funderat på att sno min cykel: glöm din dröm. Mamma och jag har bankat på låset med en slägga men cykeljävlen vägrar ge med sig. Så om du såg en brud med obestämbar lilaröd hårfärg samt en mamma i stallkläder banka på en cykel, så var det bara vi, det var inget olagligt på gång.
Jag och Ellifiore ska skärpa till oss med den här träningen och fit-heten som har legat lite på is de senaste veckorna. Men nu är det höst och nya tag och snart kommer vinterdepressionen men innan dess ska jag hinna svettas rejält har jag tänkt mig.
Den här sommaren har varit min blekaste någonsin. Till och med värre än förra sommaren. Och ändå är sola ett av mina absoluta favvo-nöjen, som dessutom är gratis. Det är jobbigt att jobba. Och inte får jag så mycket för det heller. Men nog till att köpa en ny kamera och ett par träningsdojjor, och sen kan jag kanske unna mig en Piggelin, vem vet.
Efter den här spännande sammanfattningen av mitt liv just nu så ska jag återgå till filmen. Jag ska bara passa på att nämna att jag räknar ner till skolstarten med samma entusiasm som om det vore min egen hängning. Skillnaden är väl inte alltför stor heller.
Jag vill också meddela att om du har funderat på att sno min cykel: glöm din dröm. Mamma och jag har bankat på låset med en slägga men cykeljävlen vägrar ge med sig. Så om du såg en brud med obestämbar lilaröd hårfärg samt en mamma i stallkläder banka på en cykel, så var det bara vi, det var inget olagligt på gång.
Jag och Ellifiore ska skärpa till oss med den här träningen och fit-heten som har legat lite på is de senaste veckorna. Men nu är det höst och nya tag och snart kommer vinterdepressionen men innan dess ska jag hinna svettas rejält har jag tänkt mig.
Den här sommaren har varit min blekaste någonsin. Till och med värre än förra sommaren. Och ändå är sola ett av mina absoluta favvo-nöjen, som dessutom är gratis. Det är jobbigt att jobba. Och inte får jag så mycket för det heller. Men nog till att köpa en ny kamera och ett par träningsdojjor, och sen kan jag kanske unna mig en Piggelin, vem vet.
Efter den här spännande sammanfattningen av mitt liv just nu så ska jag återgå till filmen. Jag ska bara passa på att nämna att jag räknar ner till skolstarten med samma entusiasm som om det vore min egen hängning. Skillnaden är väl inte alltför stor heller.
onsdag 13 augusti 2008
The times they are a-changing....
Hösten är på väg, enligt vissa är den redan här. Igår kväll gick jag en lite längre sväng med vovvarna bara för att det luktade så gott ute, friskt och höst-aktigt. Jag jobbade en kort tur också, på min favvo-avdelning. "Åh jag blev så glad när jag fick se att det var du!" sa en av tanterna. That makes my day. Jag ska jobba hela helgen också. Det känns ju finfint för plånboken men inte lika roligt med tanke på att Chessy ska ha avskedsmiddag innan hon åker till Borås för att plugga. Jojo åker till Linköping imorgon. Det känns ganska trist faktiskt, men jag är glad för deras skull.
Jag har jobbat upp en liten ilska inför min egen skolstart faktiskt, det känns mestadels som ett stort slöseri med tid att ägna mitt sista år, liksom de föregående tre, åt att lalla runt. Idag har jag kollat igenom en massa kurser, och det finns ju faktiskt några styken jag gärna skulle vilja läsa. Egentligen borde jag läsa upp det jag missat, läsa kurser jag faktiskt är intresserad av och skita i resten. För vem fan bryr sig, egentligen?
Jag skulle vilja läsa:
- Sociala processer och socialt arbete
- Coaching
- Avvikande beteende
- Kriminologi
- Socialpsykiatri
- Att arbeta stödjande med barn och unga i socioemotionella svårigheter
- Spanska för nybörjare
- Finska för nybörjare
- Japanska för nybörjare
- Sexualitet, kropp och kön
Det finns ju massor! Men så lite tid att bestämma sig på. Höstterminen börjar ju på nån vecka. Jävla stress. Har lite härdsmälta i hjärnan så jag kommer inte på nåt vettigt att skriva heller. Utom att Kherington är hetast i SYTYCD. Jajjamensan.
Och att min flickvän är mitt allt och i allra bästa fall så är hon här om två veckor! Och bara för det så får ni se en bonusbild på den vackraste. She's all mine!
fredag 18 juli 2008
Je ne sais pas
Ikväll har jag jobbat extra. Ungefär tio över sju meddelade Cathrin att en tant hade gått bort. Hennes anhöriga kom för att besöka henne och då hade hon somnat in. Hon har varit väldigt dålig väldigt länge. Bara suttit och stirrat och rosslat utan att ha styrka nog att hosta upp slemmet. Vi har trugat i henne saft och soppa och välling så gott vi har kunnat men det har bara gått åt ett håll så det var ingen överraskning på nåt sätt.
Det känns väldigt konstigt. "Oj!" sa jag bara när jag fick veta det, jag visste inte vad jag skulle säga annars. "Du får säga till om det här känns obehagligt," sa Cathrin. Vi ska göra henne i ordning och sätta på henne fina kläder, men om det känns obehagligt för dig så ber jag nån på fyran hjälpa mig." Men jag morskade upp mig även fast jag kände mig skitnervös, för att vara ärlig. Det var första gången jag såg en död människa, och jag var rädd att jag skulle tappa greppet på nåt sätt, typ börja gråta. Så vi gick in med sköterskan och de anhöriga gick ut till dagrummet medan vi gjorde henne i ordning, och det var väldigt värdigt och enkelt på något sätt, och jag känner mig ändå lite stolt för att jag inte backade fast jag hade chansen. "Det är ju bara K!" sa jag till mig själv. Henne har jag matat och bytt på och hållit i handen så då kan jag hjälpa till att ge henne ett värdigt slut. Jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "då ska du få luta dig lite framåt så vi får kamma håret!"
Men jag blev lite ledsen på nåt sätt, men jag började inte gråta. Okej lite litegrann, när jag var på väg hem. Det kändes så sorgligt på nåt sätt, att tyna bort sådär och inte ens orka hosta, och sonen som anklagar sig själv för att han inte hälsade på oftare, trots att han hälsat på mycket mycket oftare än vissa anhöriga. Det är så jävla sorgligt att vara människa.
Jag tror att människan har en själ, en som inte har något med kroppen att göra. Jag är egentligen väldigt anti mot själen och andlighet och allt sånt, men jag tror absolut att det måste finnas en själ. Därför att en död människa ser inte ut som en levande människa. Det går inte att ta miste, det är bara ett tomt skal utan innehåll. Det som en gång uppfyllde K och gjorde henne till människa fanns inte kvar i rummet längre, det var bara en skugga och en silhuett, inget mer. Som ett sista andetag, en suck som försvinner ut genom fönstret.
Och jag kan fortfarande inte förstå att människor kan dö. Nåt av det mest självklara och oundvikliga som händer oss alla, men jag kan ändå inte förstå det. I min enkla lilla tankevärld så existerar vissa människor, och har jag en gång fått vetskap om att de finns så kan de aldrig icke-finnas. Oavsett om det gäller min bästa vän eller en av de äldre på mitt jobb. Det är obegripligt för mig att en människa kan finnas ena dagen och inte finnas andra dagen. Je ne sais pas.
Men nu ska faktiskt sova. Jobbar 7-21 imorgon och jag längtar! Inte.
Det känns väldigt konstigt. "Oj!" sa jag bara när jag fick veta det, jag visste inte vad jag skulle säga annars. "Du får säga till om det här känns obehagligt," sa Cathrin. Vi ska göra henne i ordning och sätta på henne fina kläder, men om det känns obehagligt för dig så ber jag nån på fyran hjälpa mig." Men jag morskade upp mig även fast jag kände mig skitnervös, för att vara ärlig. Det var första gången jag såg en död människa, och jag var rädd att jag skulle tappa greppet på nåt sätt, typ börja gråta. Så vi gick in med sköterskan och de anhöriga gick ut till dagrummet medan vi gjorde henne i ordning, och det var väldigt värdigt och enkelt på något sätt, och jag känner mig ändå lite stolt för att jag inte backade fast jag hade chansen. "Det är ju bara K!" sa jag till mig själv. Henne har jag matat och bytt på och hållit i handen så då kan jag hjälpa till att ge henne ett värdigt slut. Jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "då ska du få luta dig lite framåt så vi får kamma håret!"
Men jag blev lite ledsen på nåt sätt, men jag började inte gråta. Okej lite litegrann, när jag var på väg hem. Det kändes så sorgligt på nåt sätt, att tyna bort sådär och inte ens orka hosta, och sonen som anklagar sig själv för att han inte hälsade på oftare, trots att han hälsat på mycket mycket oftare än vissa anhöriga. Det är så jävla sorgligt att vara människa.
Jag tror att människan har en själ, en som inte har något med kroppen att göra. Jag är egentligen väldigt anti mot själen och andlighet och allt sånt, men jag tror absolut att det måste finnas en själ. Därför att en död människa ser inte ut som en levande människa. Det går inte att ta miste, det är bara ett tomt skal utan innehåll. Det som en gång uppfyllde K och gjorde henne till människa fanns inte kvar i rummet längre, det var bara en skugga och en silhuett, inget mer. Som ett sista andetag, en suck som försvinner ut genom fönstret.
Och jag kan fortfarande inte förstå att människor kan dö. Nåt av det mest självklara och oundvikliga som händer oss alla, men jag kan ändå inte förstå det. I min enkla lilla tankevärld så existerar vissa människor, och har jag en gång fått vetskap om att de finns så kan de aldrig icke-finnas. Oavsett om det gäller min bästa vän eller en av de äldre på mitt jobb. Det är obegripligt för mig att en människa kan finnas ena dagen och inte finnas andra dagen. Je ne sais pas.
Men nu ska faktiskt sova. Jobbar 7-21 imorgon och jag längtar! Inte.
måndag 23 juni 2008
Här är beviset
Här är beviset på att ingeting egentligen förändras på ett år, nämligen ett inlägg från min lunarblogg som jag skrev för nästan exakt ett år sen, eller för elva månader sen i alla fall. Det är same old, same old.
Vad jag har gjort den senaste månaden:
Gråtit massor. Skrattat. Kramat människor. Kramat mina djur. Tänkt för mycket. Tänkt lagom mycket. Inte tänkt alls. Älskat. Hatat. Förnekat. Tvingat mig själv att inse. Lyssnat på låtar som fått mig att gråta mer. Lyssnat på låtar som fått mig att skratta. Doppat tårna i vattnet. Räknat grässtrån. Betraktat en fluga på min hand. Dödat myror. Klottrat på mig själv. Varit nästan lycklig. Varit bottenlöst fasansfullt förtvivlad. Skrivit. Pratat. Lyssnat. Suttit tyst. Brytit ihop. Tagit mig i kragen. Låtsats som ingenting. Ljugit. Talat sanning. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om andra. Låtit andra tycka synd om mig. Tryckt på pausknappen. Ätit för mycket. Ätit för lite. Druckit alldeles lagom. Tagit hand om mig själv. Tagit hand om andra. Låtit andra ta hand om mig.
Inte orkat.
Orkat.
Tagit ett andetag efter det andra.
Vad jag har gjort den senaste månaden:
Gråtit massor. Skrattat. Kramat människor. Kramat mina djur. Tänkt för mycket. Tänkt lagom mycket. Inte tänkt alls. Älskat. Hatat. Förnekat. Tvingat mig själv att inse. Lyssnat på låtar som fått mig att gråta mer. Lyssnat på låtar som fått mig att skratta. Doppat tårna i vattnet. Räknat grässtrån. Betraktat en fluga på min hand. Dödat myror. Klottrat på mig själv. Varit nästan lycklig. Varit bottenlöst fasansfullt förtvivlad. Skrivit. Pratat. Lyssnat. Suttit tyst. Brytit ihop. Tagit mig i kragen. Låtsats som ingenting. Ljugit. Talat sanning. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om andra. Låtit andra tycka synd om mig. Tryckt på pausknappen. Ätit för mycket. Ätit för lite. Druckit alldeles lagom. Tagit hand om mig själv. Tagit hand om andra. Låtit andra ta hand om mig.
Inte orkat.
Orkat.
Tagit ett andetag efter det andra.
fredag 23 maj 2008
Wind of change
Man vaknar upp en tisdagmorgon klockan 13 med choklad i håret och inser att någonting måste förändras. Den 1a juni ska jag återigen börja träna på gym efter 6 månaders uppehåll. Jag ser det som en utmaning.
Idag har jag skrivit på anställningsavtal som sommarvikarie inom äldrevården, därmed är mitt öde beseglat. Det positiva är förstås att jag har gjort det förut och inte är helt vilsen, chansen att få extrajobba är mycket stor, och att om ingen jag älskar går och dör under min introduktion så kommer jag med största sannolikhet att klara av jobbet betydligt bättre än förra sommaren. Plus att jag har större chans att få jobb som enhetschef om jag väljer att söka det när jag tagit examen, och det är ju inte så dumt.
TACK Angel för soppan! Du är en klippa!
På onsdag börjar mitt sista sommarlov. Det känns skit. Det mesta kommer gå åt till att jobba, jag kommer inte att ha några pengar, och det mesta pekar på att den verkliga semestern börjar samtidigt med skolan för mig. På tisdag är sista träffen med ledarskapsgruppen. Kalla mig tönt men jag kommer att sakna dem! Det är bästa gruppen jag haft lektioner med! Nästan bara tjejer, vilket jag alltid tycker är positivt. En enda kille som det troligtvis är nåt allvarligt fel på, han kanske går på droger som han beter sig. Han stärker verkligen vår sammanhållning eftersom vi kan gadda ihop oss mot honom, vi är en tajt grupp. Jag är less på min klass. Vissa slutar nu, andra ser jag ändå aldrig, ett fåtal trivs jag mycket bra med...men det är så mycket grupperingar och det är ingen underdrift att kalla det för en jävla klasskamp. Vissa är liksom lite "finare" än andra. Så jävla tröttsamt.
Bilden: Har ni tänkt på det? Det är ju helt genialt!
Dagens Sex and the City-fråga:
- Can we have it all?
Och svaret på den frågan är, enligt mig: Abso-fucking-lutely.
Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg.
onsdag 14 maj 2008
Vilken trevlig dag!
Idag har det varit en ovanligt bra dag. Jag tror att jag känner mig "jovialisk". Är inte helt säker på vad det innebär, men så känner jag mig.
Mamma och jag promenerade med hundarna till stan och köpte glass på en uteservering. Tyvärr träffades vi och glassen av en hagelskur men det var inte så illa ändå. Men satan vad vi frös sen.
Sen bjöd Ellifiore på jättegoda vårrullar, riktigt lyxigt med ris och sallad. Lyxigt för mig just nu i alla fall!
Och tidigare ikväll blev jag intervjuad per telefon av Angel, och sen pratade vi om en hel massa annat också.
Allt som allt en riktigt trevlig dag. Som strössel på glassen ska min älskling ringa mig vilken minut som helst. Kanske är hon naken, kanske inte. Hur som helst är hon underbar.
Ska försöka göra upp en budget nån dag framöver. För att jag ska överleva den här sommaren krävs stenkoll på finanserna. Bud-getter är trista att göra upp men praktiska att följa.
Ellifiore och jag spånade också om att börja träna igen. Ärligt talat vore det helt enkelt underbart. Jag saknar det jävligt mycket, särskilt när jag nu bor så nära gymmet och har ofrivilligt mycket fritid. Det har jag förstås inte råd med just nu, men om det löser sig bättre med jobb så hoppas jag att det ska funka. Försöker i alla fall tänka positivt. Då blir man lycklig, enligt forskarna.
Plus att Ellifiore fått världens bästa idé. Smoothies! Gott, nyttigt, enkelt. Jag har ju en mixer som bara står och dammar, aldrig ens använd! Ellifiore har verkligen massa bra idéer. Men kroppen borde kanske tränas liiite, no offence! Idag förvirrade hon mig i fel riktning eftersom hon inte orkade peka åt rätt håll...det var ganska roligt faktiskt.
onsdag 16 april 2008
I miss you.
Idag träffade jag Minnas pappa. Med träffade menar jag blev bjuden på lunch och tog våra hundar på playdate på gruvberget. Gromit är en parson jack russell och alldeles lagom ettrig. Det är bra för Nicki att få träffa nån som ger henne lite större match än Straussen, som numera kravlar in under en bil så fort hon tittar på honom. Vi åkte till graven en sväng också, det var sådär skönt/jobbigt/overkligt som det brukar vara.
Minnas pappa är helt fantastisk på det sättet att han får en att känna sig som en vuxen normalbegåvad människa. Det har jag antagligen skrivit förut men det tål att sägas igen! Och samtidigt kan han få en att känna sig liten på samma gång, alltså liten som i när man var liten och någon berättade en saga för en, förutom att nuförtiden handlar sagorna mindre om tomtar och troll och mer om saker som hände innan jag var född, vilket är ganska trevligt att lyssna på. När vi stod vid graven sa han: "jag undrar om man fortfarande sörjer om tio år." "Det tror jag", sa jag. Så känns det i alla fall. Snart har det gått ett år. ETT ÅR. Någon som är tillbaka på 100% än? Grattis till er i så fall, och jag menar det inte på ett sarkastiskt vis.
Jag vet inte om man går vidare, egentligen. Man går och går och går tills man går in i dörren som ordspråket säger.
Jag drömde faktiskt om Minna inatt. Jag, Minna och Elli skulle äta smörgås, såna här baguetter invirade i plast. Minna erbjöd mig sin macka men jag sa att jag hade en egen, och sen undrade jag om hon ville smaka min, fast jag menade det egentligen inte eftersom jag hade en macka med räkor eftersom hon hatade räkor eftersom de är äckliga små skaldjur som äter lik. Hur som helst, hon gav mig en liten föreläsning om hur äckliga räkor är, jag viftade med baguetten i hennes ansikte och sen garvade vi alla tre. Det var en riktigt skön dröm. Jag saknar verkligen de pyttesmå meningslösa sakerna fruktansvärt mycket. Ibland tror jag att jag inte kommer att överleva om jag alrig mer får smaka en hemrullad risboll eller ett glas hemgjord rosa lemonad eller lyssna på The Safety Dance eller se Strictly Ballroom. Visst, jag kanske kan åstadkomma en egen risboll och ladda ner The Safety Dance, men det är ju inte samma sak. Och det kommer aldrig att bli samma sak. Och det är det jag inte kan förstå bara genom att titta på en sten med en text på. Varför skulle det ändras på tio år?
Why would I stop loving you
a hundred years from now?
It's only time.
It's only time.
What could stop this beating heart
once it's made a vow?
It's only time.
It's only time.
If rain won't change your mind,
let it fall.
The rain won't change my heart
at all.
Lock this chain
around my hand,
throw away the key.
It's only time.
It's only time.
Years falling
like grains of sand
mean nothing to me.
It's only time.
It's only time.
If snow won't change your mind
let it fall.
The snow won't change my heart,
not at all.
I'll walk your lands
And swim your sea
Then in your hands
I will be free
Why would I stop loving you
a hundred years from now?
tisdag 29 januari 2008
Homo Sweet Homo
Hemma i de norrländska skogarna igen efter 10 dagar i paradiset, a.k.a Falun. Nej jag skojade bara, Hannas säng är paradiset. Falun blåser jävligt kallt på vintern kan jag säga, och ingen snö fanns det där heller.
Det är så jävla tungt att åka hem. Folk som lägger tusentals kronor på spa-upplevelser borde skaffa sig en fantastisk flickvän istället. När jag är hos Hanna får jag lite ro i kroppen och själen en stund. Ungefär som att jag tänker efter mindre och känner efter mer. Gråter mindre och sover bättre. Men det går så jävla fort varenda gång tills man måste kliva på tåghelvetet igen. Hem till dåligt samvete, skolarbete man redan kommit efter i, föräldrar med allt vad det innebär, dygnsrytmer man borde följa... Sen måste man överdosera Raymond och Maria och äta en Schweizernöt alldeles själv.
"Jag vet din stora hemlighet, att du inte tror, att lycka är en tidning om hur andra människor bor. Och det var nån som såg dig gråta på ett tåg, var inte rädd för att tro på nåt, det är världens bästa drog..."
Jag saknar Hanna jävligt mycket. Det har gått två dar. TVÅ DAR. OMFG.
Samtidigt tycker jag att jag är duktig på att sakna. Okej, i princip alla mina örngott är missfärgade av smink, jag tror inte jag har använt make up-borttagning på sju månader...det är liksom onödigt. Men samtidigt så känner jag mig ännu inte desperat, svartsjuk, less eller nåt annat negativt som man kan känna i distansförhållande...jag saknar Hanna så ini helvete, men samtidigt så ser jag i princip bara en dag framåt i tiden, eller ingen. To make it through today, Amen. Dessutom så hjälper Minna en hel del, på nåt lustigt sätt. Minna saknar jag ju också, såklart. På ett sätt som är så jävla deprimerande, tröstlöst, änndlöst, hjärtslitande och bottenlöst, som ett tryck över bröstkorgen ungefär. För jag saknar henne så satans mycket och jag får aldrig mer se henne eller pratar med henne, vad jag än gör så kan jag inte vrida tillbaka tiden.
Och sen tänker jag på Hanna. Och kontrasten blir liksom knivskarp. För Hanna lever, och hon är min flickvän, och hon älskar mig och jag älskar henne, och hon bor i samma land! Jag kan prata med henne varje dag och om jag känner mig desperat längtig kan jag ta mina matpengar och boka en resa till henne. Och tills jag träffar henne kan jag köpa små presenter eller göra planer för vad vi ska hitta på eller tänka ut nåt sätt att överraska henne på och då känns det som att jag vill hoppa och skutta och sjunga en liten trudelutt. Då blir liksom saknaden nåt positivt, nånting att längta efter och se fram emot som inte är skola och räkningar och tvättid och slentrian...
Därför känns det som värst just nu. Nu har jag nyss kommit hem. Det är aldrig längre till jag får se henne och pussa på henne än just nu. Men jag tar en dag i taget, eller en timme i taget. Vilket som funkar bäst. Och jag har köpt en present till henne! Överraskade henne tyvärr inte som jag lovade....hon hann ju läsa min blogg den lilla busan! Men nu har jag köpt en....ja det kan jag ju inte skriva. Men det är nåt fint!
Jag var till Minnas grav tidigare ikväll. Det var lite läskigt. Kolsvart, mörkt och stjärnklart. Bara min mobil ledde min väg in i skogen, inte en lampa hade de satt på skogsstigen. Dåligt! Hur kan man nånsin gå dit vintertid och hitta rätt? Dessutom var de flesta gravar översnöade. Men inte Minnsans. Den var frigjord från snö och hade lyktor tända. Jag tände två ljus. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, idag känndes det så stumt på nåt sätt. Som en kall sten, vad ska man säga till en sten? Ibland känns det som att jag vill säga saker (i huvudet) men inte idag. Jag vill ringa hennes pappa. Jag saknar honom väldigt mycket, jag vill hälsa på honom. Men det är jättesvårt och jobbigt att lyfta luren och ringa. Det finns miljoner ursäkter för att skjuta upp det, trots att jag verkligen vill. För jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Skönt, men jobbigt.
Fan vad långt jag skriver. Nu måste jag gå och kissa. Och gå ut med hundarna och hämta mamma. Och prata mer med Hanna, som jag älskar mer än jag kan beskriva och som är viktigare för mig än hon vet om. Och jävligt het. Om nån missat det men det tror jag knappast!
Det är så jävla tungt att åka hem. Folk som lägger tusentals kronor på spa-upplevelser borde skaffa sig en fantastisk flickvän istället. När jag är hos Hanna får jag lite ro i kroppen och själen en stund. Ungefär som att jag tänker efter mindre och känner efter mer. Gråter mindre och sover bättre. Men det går så jävla fort varenda gång tills man måste kliva på tåghelvetet igen. Hem till dåligt samvete, skolarbete man redan kommit efter i, föräldrar med allt vad det innebär, dygnsrytmer man borde följa... Sen måste man överdosera Raymond och Maria och äta en Schweizernöt alldeles själv.
"Jag vet din stora hemlighet, att du inte tror, att lycka är en tidning om hur andra människor bor. Och det var nån som såg dig gråta på ett tåg, var inte rädd för att tro på nåt, det är världens bästa drog..."
Jag saknar Hanna jävligt mycket. Det har gått två dar. TVÅ DAR. OMFG.
Samtidigt tycker jag att jag är duktig på att sakna. Okej, i princip alla mina örngott är missfärgade av smink, jag tror inte jag har använt make up-borttagning på sju månader...det är liksom onödigt. Men samtidigt så känner jag mig ännu inte desperat, svartsjuk, less eller nåt annat negativt som man kan känna i distansförhållande...jag saknar Hanna så ini helvete, men samtidigt så ser jag i princip bara en dag framåt i tiden, eller ingen. To make it through today, Amen. Dessutom så hjälper Minna en hel del, på nåt lustigt sätt. Minna saknar jag ju också, såklart. På ett sätt som är så jävla deprimerande, tröstlöst, änndlöst, hjärtslitande och bottenlöst, som ett tryck över bröstkorgen ungefär. För jag saknar henne så satans mycket och jag får aldrig mer se henne eller pratar med henne, vad jag än gör så kan jag inte vrida tillbaka tiden.
Och sen tänker jag på Hanna. Och kontrasten blir liksom knivskarp. För Hanna lever, och hon är min flickvän, och hon älskar mig och jag älskar henne, och hon bor i samma land! Jag kan prata med henne varje dag och om jag känner mig desperat längtig kan jag ta mina matpengar och boka en resa till henne. Och tills jag träffar henne kan jag köpa små presenter eller göra planer för vad vi ska hitta på eller tänka ut nåt sätt att överraska henne på och då känns det som att jag vill hoppa och skutta och sjunga en liten trudelutt. Då blir liksom saknaden nåt positivt, nånting att längta efter och se fram emot som inte är skola och räkningar och tvättid och slentrian...
Därför känns det som värst just nu. Nu har jag nyss kommit hem. Det är aldrig längre till jag får se henne och pussa på henne än just nu. Men jag tar en dag i taget, eller en timme i taget. Vilket som funkar bäst. Och jag har köpt en present till henne! Överraskade henne tyvärr inte som jag lovade....hon hann ju läsa min blogg den lilla busan! Men nu har jag köpt en....ja det kan jag ju inte skriva. Men det är nåt fint!
Jag var till Minnas grav tidigare ikväll. Det var lite läskigt. Kolsvart, mörkt och stjärnklart. Bara min mobil ledde min väg in i skogen, inte en lampa hade de satt på skogsstigen. Dåligt! Hur kan man nånsin gå dit vintertid och hitta rätt? Dessutom var de flesta gravar översnöade. Men inte Minnsans. Den var frigjord från snö och hade lyktor tända. Jag tände två ljus. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, idag känndes det så stumt på nåt sätt. Som en kall sten, vad ska man säga till en sten? Ibland känns det som att jag vill säga saker (i huvudet) men inte idag. Jag vill ringa hennes pappa. Jag saknar honom väldigt mycket, jag vill hälsa på honom. Men det är jättesvårt och jobbigt att lyfta luren och ringa. Det finns miljoner ursäkter för att skjuta upp det, trots att jag verkligen vill. För jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Skönt, men jobbigt.
Fan vad långt jag skriver. Nu måste jag gå och kissa. Och gå ut med hundarna och hämta mamma. Och prata mer med Hanna, som jag älskar mer än jag kan beskriva och som är viktigare för mig än hon vet om. Och jävligt het. Om nån missat det men det tror jag knappast!
onsdag 16 januari 2008
Min mormor
Jag har bestämt att jag ska tillägna det här blogginlägget åt min mormor. Jag har funderat på det förut men nu ska det bli av. Anledningen är att min mormor är en mycket speciell människa som verkligen förtjänar ett eget inlägg. Och att jag fått veta att hon har cancer. Obotlig cancer. Något med magen. Det är egentligen allt jag vet, och ärligt talat har jag inte vågat fråga mer än så. Jag ber om ursäkt till mina vänner att ni får veta det genom ett blogginlägg, det känns ju lagom oengagerat. Men jag orkar inte direkt ringa runt bara för att berätta det. Det funkar inte. This is the granny story.
Min mormor föddes år 1922 i nån helveteshåla i obygden. Hennes föräldrar var laestadianer, en enligt mig helt vansinnig religion, i alla fall de ortodoxa. Bland djävulens påfund kan man finna tv, gardiner samt preventivmedel. Mormor hade många syskon, hur många minns jag inte exakt, men jag tror att de var 12 stycken. Alla klarade sig inte in i vuxenlivet. Mormor hade en fattig och hård uppväxt, och i sin ungdoms dagar träffade hon Holger. Holger var minsann stilig och grann, och de gifte sig och hade en idyllisk bondgård tillsammans. Om man bortser från att de var väldigt fattiga och fick 6 barn och att Holger visade sig vara en alkoholiserad hustrumisshandlare. Mormor fick stanna hemma med barnen medan Holger arbetade och söp upp alla pengar. Holgers föräldrar beskyllde mormor för att inte ha mat på bordet åt Holger, och de skickade mat som Holger åt upp själv medan hans svältande familj fick titta på. Mormor var tvungen att adoptera bort ett av sina barn till Holgers föräldrar eftersom familjen svalt. Sedan träffade Holger en s.k. bya-slampa, och dumpade mormor och behöll alla barnen. Mormor hade i princip ingen utbildning, och fick börja jobba på ICA och lämna gård, djur och barn.
Sedan träffade hon Egon, och de gifte sig. Ytterligare en värdelös karljävel. Det enda goda som kom av det äktenskapet var min mamma. Sedan skiljde hon sig från Egon, som också var en alkoholist om jag minns rätt. Mormor har alltid älskar hästar, liksom min mamma. När hon var 79 mockade hon i stallet och fick en hjärtinfarkt. Läkarna meddelade att hon skulle flygas till Umeå för akut hjärtoperation, annars skulle hon dö. Mormor sa: "ja, då får jag väl dö då, men jag ska ingenstans." Hon rörde sig inte ur fläcken, och inte dog hon heller. Men hon var tvungen att slakta sin älskade häst eftersom hon inte orkade ta hand om den längre, vilket krossade hennes hjärta mer än något av de värdelösa fyllona hon varit gift med.
Så länge jag kan minnas har hon bott tillsammans med min morbror. Min morbror är också, surprise surprise, alkoholist. Mormor vill hellre bo själv eftersom min morbror fyllot blir väldigt våldsam och aggressiv när han dricker. Men då skulle morbror hamna på gågatan med de andra fyllona eftersom han super bort de mesta av sina pengar och inte klarar av att behålla en jobb. Vad han jobbade med? Yrkeschaufför. Det perfekta jobbet för en alkoholist. Han har kört både traktor, lastbil och personbil i fyllan oräkneliga gånger. Så mormors vardag består av att tassa på tå för en avdankad alkis, hålla tummarna för att han inte ska bryta sönder köksdörren (igen) eller stjäla hennes morfintabletter.
När hon fyllde 83 bestämde hon att det var dags att sluta röka. När hon var 85 bestämde hon att det var dags att börja promenera eftersom frisk luft och motion är nyttigt. Så sent som för ett par år sen vägrade hon skaffa rullator eftersom, och jag citerar: "det är bara gamla kärringar som går med rullator." Och det var inte länge sen hon gjorde mig tillfälligt döv med att kommentera en dokumentär om penisförlängningar med "har inte karlarna lärt sig att det inte är i storleken det sitter."
Min mormor är stålmormor. Hon har hjärtproblem, kärlkramp, KOL, bukspottkörtelinflammation, muskelreumatism med mera med mera. Och inget biter på henne. Hon är 86 år, och om jag ska vara ärlig har jag trott att det varit klippt för hennes del flera gånger om. Och så får hon fucking jävla cancer. Det jag känner mest är att det är så jävla orättvist. Har man levt ett så långt och hårt liv förtjänar man att få dö i sömnen. Jag önskar att det fanns en Gud så jag kunde berätta hur mycket jag hatar honom och hur mycket jag förbannar honom. Jag hatar cancer.
På fredag åker jag till Hanna. Det ska bli extra skönt att komma bort härifrån. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har verkligen tur som har henne. Jag tror inte hon vet hur mycket hon faktiskt gör för mig.
Det är ungefär sju månader sen jag somnade innan klockan ett på natten. Nu är klockan 05.45 och jag tror det börjar bli dags att lägga sig.
Just det. Jag har skrivit tentan i arbetsrätt också. Den gick nog åt helvete. Det gör detsamma.
Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning
So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
I promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep
It seems no one can help me now,
I'm in too deep; there's no way out
This time I have really led myself astray
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded?
Life's mystery seems so faded
I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just a-drownin' in the rain
With a ticket for a runaway train
And everything seems cut and dried,
Day and night, earth and sky,
Somehow I just don't believe it
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughing at the rain
A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Runaway train, never coming back
Runaway train, tearing up the track
Runaway train, burning in my veins
I run away but it always seems the same....
Min mormor föddes år 1922 i nån helveteshåla i obygden. Hennes föräldrar var laestadianer, en enligt mig helt vansinnig religion, i alla fall de ortodoxa. Bland djävulens påfund kan man finna tv, gardiner samt preventivmedel. Mormor hade många syskon, hur många minns jag inte exakt, men jag tror att de var 12 stycken. Alla klarade sig inte in i vuxenlivet. Mormor hade en fattig och hård uppväxt, och i sin ungdoms dagar träffade hon Holger. Holger var minsann stilig och grann, och de gifte sig och hade en idyllisk bondgård tillsammans. Om man bortser från att de var väldigt fattiga och fick 6 barn och att Holger visade sig vara en alkoholiserad hustrumisshandlare. Mormor fick stanna hemma med barnen medan Holger arbetade och söp upp alla pengar. Holgers föräldrar beskyllde mormor för att inte ha mat på bordet åt Holger, och de skickade mat som Holger åt upp själv medan hans svältande familj fick titta på. Mormor var tvungen att adoptera bort ett av sina barn till Holgers föräldrar eftersom familjen svalt. Sedan träffade Holger en s.k. bya-slampa, och dumpade mormor och behöll alla barnen. Mormor hade i princip ingen utbildning, och fick börja jobba på ICA och lämna gård, djur och barn.
Sedan träffade hon Egon, och de gifte sig. Ytterligare en värdelös karljävel. Det enda goda som kom av det äktenskapet var min mamma. Sedan skiljde hon sig från Egon, som också var en alkoholist om jag minns rätt. Mormor har alltid älskar hästar, liksom min mamma. När hon var 79 mockade hon i stallet och fick en hjärtinfarkt. Läkarna meddelade att hon skulle flygas till Umeå för akut hjärtoperation, annars skulle hon dö. Mormor sa: "ja, då får jag väl dö då, men jag ska ingenstans." Hon rörde sig inte ur fläcken, och inte dog hon heller. Men hon var tvungen att slakta sin älskade häst eftersom hon inte orkade ta hand om den längre, vilket krossade hennes hjärta mer än något av de värdelösa fyllona hon varit gift med.
Så länge jag kan minnas har hon bott tillsammans med min morbror. Min morbror är också, surprise surprise, alkoholist. Mormor vill hellre bo själv eftersom min morbror fyllot blir väldigt våldsam och aggressiv när han dricker. Men då skulle morbror hamna på gågatan med de andra fyllona eftersom han super bort de mesta av sina pengar och inte klarar av att behålla en jobb. Vad han jobbade med? Yrkeschaufför. Det perfekta jobbet för en alkoholist. Han har kört både traktor, lastbil och personbil i fyllan oräkneliga gånger. Så mormors vardag består av att tassa på tå för en avdankad alkis, hålla tummarna för att han inte ska bryta sönder köksdörren (igen) eller stjäla hennes morfintabletter.
När hon fyllde 83 bestämde hon att det var dags att sluta röka. När hon var 85 bestämde hon att det var dags att börja promenera eftersom frisk luft och motion är nyttigt. Så sent som för ett par år sen vägrade hon skaffa rullator eftersom, och jag citerar: "det är bara gamla kärringar som går med rullator." Och det var inte länge sen hon gjorde mig tillfälligt döv med att kommentera en dokumentär om penisförlängningar med "har inte karlarna lärt sig att det inte är i storleken det sitter."
Min mormor är stålmormor. Hon har hjärtproblem, kärlkramp, KOL, bukspottkörtelinflammation, muskelreumatism med mera med mera. Och inget biter på henne. Hon är 86 år, och om jag ska vara ärlig har jag trott att det varit klippt för hennes del flera gånger om. Och så får hon fucking jävla cancer. Det jag känner mest är att det är så jävla orättvist. Har man levt ett så långt och hårt liv förtjänar man att få dö i sömnen. Jag önskar att det fanns en Gud så jag kunde berätta hur mycket jag hatar honom och hur mycket jag förbannar honom. Jag hatar cancer.
På fredag åker jag till Hanna. Det ska bli extra skönt att komma bort härifrån. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har verkligen tur som har henne. Jag tror inte hon vet hur mycket hon faktiskt gör för mig.
Det är ungefär sju månader sen jag somnade innan klockan ett på natten. Nu är klockan 05.45 och jag tror det börjar bli dags att lägga sig.
Just det. Jag har skrivit tentan i arbetsrätt också. Den gick nog åt helvete. Det gör detsamma.
Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning
So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
I promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep
It seems no one can help me now,
I'm in too deep; there's no way out
This time I have really led myself astray
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded?
Life's mystery seems so faded
I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just a-drownin' in the rain
With a ticket for a runaway train
And everything seems cut and dried,
Day and night, earth and sky,
Somehow I just don't believe it
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughing at the rain
A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain
Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there
Runaway train, never coming back
Runaway train, tearing up the track
Runaway train, burning in my veins
I run away but it always seems the same....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
