Idag träffade jag Minnas pappa. Med träffade menar jag blev bjuden på lunch och tog våra hundar på playdate på gruvberget. Gromit är en parson jack russell och alldeles lagom ettrig. Det är bra för Nicki att få träffa nån som ger henne lite större match än Straussen, som numera kravlar in under en bil så fort hon tittar på honom. Vi åkte till graven en sväng också, det var sådär skönt/jobbigt/overkligt som det brukar vara.
Minnas pappa är helt fantastisk på det sättet att han får en att känna sig som en vuxen normalbegåvad människa. Det har jag antagligen skrivit förut men det tål att sägas igen! Och samtidigt kan han få en att känna sig liten på samma gång, alltså liten som i när man var liten och någon berättade en saga för en, förutom att nuförtiden handlar sagorna mindre om tomtar och troll och mer om saker som hände innan jag var född, vilket är ganska trevligt att lyssna på. När vi stod vid graven sa han: "jag undrar om man fortfarande sörjer om tio år." "Det tror jag", sa jag. Så känns det i alla fall. Snart har det gått ett år. ETT ÅR. Någon som är tillbaka på 100% än? Grattis till er i så fall, och jag menar det inte på ett sarkastiskt vis.
Jag vet inte om man går vidare, egentligen. Man går och går och går tills man går in i dörren som ordspråket säger.
Jag drömde faktiskt om Minna inatt. Jag, Minna och Elli skulle äta smörgås, såna här baguetter invirade i plast. Minna erbjöd mig sin macka men jag sa att jag hade en egen, och sen undrade jag om hon ville smaka min, fast jag menade det egentligen inte eftersom jag hade en macka med räkor eftersom hon hatade räkor eftersom de är äckliga små skaldjur som äter lik. Hur som helst, hon gav mig en liten föreläsning om hur äckliga räkor är, jag viftade med baguetten i hennes ansikte och sen garvade vi alla tre. Det var en riktigt skön dröm. Jag saknar verkligen de pyttesmå meningslösa sakerna fruktansvärt mycket. Ibland tror jag att jag inte kommer att överleva om jag alrig mer får smaka en hemrullad risboll eller ett glas hemgjord rosa lemonad eller lyssna på The Safety Dance eller se Strictly Ballroom. Visst, jag kanske kan åstadkomma en egen risboll och ladda ner The Safety Dance, men det är ju inte samma sak. Och det kommer aldrig att bli samma sak. Och det är det jag inte kan förstå bara genom att titta på en sten med en text på. Varför skulle det ändras på tio år?
Why would I stop loving you
a hundred years from now?
It's only time.
It's only time.
What could stop this beating heart
once it's made a vow?
It's only time.
It's only time.
If rain won't change your mind,
let it fall.
The rain won't change my heart
at all.
Lock this chain
around my hand,
throw away the key.
It's only time.
It's only time.
Years falling
like grains of sand
mean nothing to me.
It's only time.
It's only time.
If snow won't change your mind
let it fall.
The snow won't change my heart,
not at all.
I'll walk your lands
And swim your sea
Then in your hands
I will be free
Why would I stop loving you
a hundred years from now?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar