Min inre Ernst.

Jag och Elli kom igår fram till (apropå att Elli har en fling med en snickare) att det är väldigt attraktivt med händiga personer, som vet hur man hanterar hammare och spik, och som kan måla och betsa och spackla och kakla, ja ni fattar. Det tycker i synnerhet jag, med tanke på hur oerfaren jag själv är när det kommer till den biten. Hemmafix är ett fascinerande och outforskat område för mig. Elli kan åtminstone knåpa ihop en hemmagjord sänggavel medan jag knappt kan skruva ihop IKEA-möbler utan att det resulterar i våldsbrott och nervsammanbrott. Men nu tänkte jag börja utmana mig själv, i liten skala. Jag har en byrå som jag tycker väldigt mycket om, problemet är bara att den är väldigt repig och ful. Så jag och Jessica tog en sväng till Coop Bygg för att låta min inre Ernst shoppa loss.

Det gick skitbra. Jag smög fram till kassan med mitt kulörprov och gav tjejen en mycket exakt och relevant beskrivning av vad jag ville, like a boss liksom.

Jag: "Eh, uhm, jag vill typ...måla en byrå, som är i trä, jag vet inte vilket trä, men...ja...den här färgen, vart hittar man den, och hur mycket man behöver, och vilken sort, eller ja...vad den kostar och så..."
Tjejen (tålmodigt): "Är det den här kulören du vill ha så måste jag bryta färgen. Vilken typ vill du ha?
Jag: "Eh jaha, bryta den, okej, ja ja, eh vilken typ? Alltså finns det flera?"
Tjejen: "Ja precis, bryta den, det kostar ungefär 150 kronor totalt för 0,45, och så finns det matt, blank och halvblank."
Jag: "Okej jamen det blir ju bra, alltså blank...den blir nog lite för...blank? Och matt, den kanske blir för...matt? Men halvblank, den blir ju sådär mitt emellan och inte för blank...eller matt."

Ja, ni fattar. Jag lovar, jag hade hellre stegat in i en sexaffär och köpt på mig dubbeldildos och ätbara stringtrosor och läderpiskor än att försöka göra om min hemmafixar-shoppingtur, jag har sällan känt mig så clueless, och liksom sårbar. Men! Jag kom hem med någorlunda värdighet i behåll och dessutom utrustad med jättefin färg, bets, penslar och jävlar anamma. Det är bara att börja sandpappra eländet och hoppas på det bästa. Håll tummarna för mig! För att citera Kelly Clarkson: Will it be beautiful, or just a beautiful disaster?