Jag tror att 2013 kommer bli riktigt awesome, eller vad säger ni? Och jag ska fanimej hålla mina löften detta år!
Nyårskramar till er alla och världens största nyårskyss till min älskling långt borta i Thailand, som redan hunnit fira in det nya året för ett par timmar sen. Jag älskar dig hur mycket som helst och jag ska spara på alla kyssar och så får du dem när du kommer!
Om en liten stund är det den 29e. Då är det 18 dagar kvar tills jag har min älskling hos mig, ja jag räknar ner min egen lilla julkalender. Tiden går sjukt långsamt men hon är värd all väntan, hon är värd allt och mer därtill. Men helst vill jag inte vänta en sekund till, jag vill ha henne i min famn och inte på andra sidan jorden.
Så jävla söt!
När jag står på bergets topp
när jag går i den djupaste dal
fi nns det inget på denna jord
som jag inte kan klara av
Om du finns hos mig
om du tror på oss
Ge mig din hand
med dig vid min sida
klarar jag allt
klarar jag allt
När dom vänder mig ryggen
när människor blir små
när vägen är mörk
ska jag fortsätta gå
för med dig är jag modig
jag är den jag vill va´
och hur det än blir nu
är allt som det ska
Om du fi nns hos mig
om du tror på oss
Ge mig din hand
med dig vid min sida
klarar jag allt
klarar jag allt
Vi är bara i början
vi får pröva oss fram
vi har en lång väg framför oss
jag är öppen för allt.
Hej och hå vad tiden går. Ena stunden sitter man i en solstol med sina solbrända fossingar i sanden och mumsar på en perrito normal con ketchup y papas, och i nästa stund ligger man hemma i sin egen sköna säng och pillrar på datorn precis som vanligt.
Jag hoppas mina nära och kära haft en riktigt fin jul! Jag spenderade min julafton på ett flygplan hem till norrland, vilket inte var den bästa jul jag upplevt men heller inte den värsta. Det var så skönt att komma hem ändå. Det är skitbra att åka utomlands för då kommer jag alltid ihåg hur mycket jag älskar Sverige. Seriöst, det gör jag verkligen. Jag vill leva jag vill dö i norden.
Hur har då min vecka i Fuerteventura varit? Jodå, tackar som frågar. Det blir rätt intensivt att umgås med sin mamma en hel vecka i sträck utan uppehåll. Tyvärr förstördes resan en del av att mamma har haft fruktansvärt ont i sitt ben på grund av en inflammation i höftleden med nervpåverkan, vilket inte säger mig så mycket men hon har haft överjävligt ont. På en vecka har hon inte kunnat sitta ner genom en normallång måltid utan smärta, och hon har gått på maxdos av tre sorters värktabletter som inte har hjälpt. Flygresan hem var en mardröm. Så, ja. Det kunde ha varit bättre.
Men när det onda lämnat henne ifred har vi haft jättetrevligt, om än alldeles för stillsamt och tråkigt för min smak. Bada, sola, äta, dricka, sova siesta, strosa i krimskramsbutiker, och så börja om igen. Men skönt att få känna solen på kroppen och framför allt slippa gå till jobbet! Vi bodde i Caleta de Fuste som är pensionärs- och barnfamiljsparadis. Om man vill ha lite mer fart och äventyr ska man nog bo i Corralejo. Jag blev kompis med kvarterets hemlösa katter, jag är verkligen en crazy catlady i själ och hjärta. På julafton innan vi åkte hem köpte jag Sheba Gourmet Gold Menu och gav det till dem, och jag satte även ut vatten till dem. Även de ska väl få känna att det är jul.
Jag har saknat min Linda otroligt jävla mycket under den här resan, och det gör jag ju fortfarande. Det har varit sjukt jobbigt att inte kunna prata med varandra varje dag och skriva till varandra som vi vill. Det är redan jobbigt nog att inte vara nära henne och ha henne hos mig. Nu är hon i Thailand och har åkt på magsjuka, tycker så synd om mitt hjärta. Men jag hoppas hon blir frisk och kan njuta av sin semester, och jag räknar ner tills hon kommer hem, och när jag säger hem så menar jag HIT. Jag längtar galet mycket, vill inte vara ifrån henne ens en dag, men snart kommer jag inte behöva vara det heller. Jag har köpt julklappar idag som jag hoppas att hon kommer tycka om, när hon kommer upp ska vi fira en liten mysjul i efterskott tillsammans. Jag ska försöka ha tålamod tills dess!
Här kommer en liten bildbomb. Den sista bilden tog jag igår, det är lite skillnad kan man säga!
Blogga, vem orkar det? Tydligen inte jag. Ungefär hela Sverige verkar vara på julfest denna fredagskväll. Det är däremot inte jag, jag jobbar fram till klockan 22. Men vad är väl en bal på slottet? Fast jag tycker nån vänlig själ kunde komma förbi med lite julmat, jag har levt på apelsiner och färdigt mikroskräp. Jag har i alla fall fått höra min älsklings röst en stund så då ska jag nog orka jobba en dryg timme till.
Apropå dryg, nu vill jag inte vänta mer för det är jävligt drygt. Den 17e lämnar jag Nordpolen för värmen på Fuerteventura tillsammans med min kära mamma, en vecka med sol (hoppas jag), inga måsten och bara hakuna matata. Det ska bli så jävla gött! Och sen när jag kommer hem så ska jag spendera tid med mina fina saknade vänner och det ska bli så himla kul. Och sen i januari kommer min älskling, och jag kommer inte släppa henne någonsin mer. Ska bara räkna ner och hålla ut och längta och vänta lite lite till... Känner mig hur som helst så sjukt glad och pepp och hoppsan hejsan ska ni veta.
Sen kan det tänkas att jag skickat iväg en och annan jobbansökan, så alla mina tusentals läsare kan väl vara så gulliga och hålla tummarna lite extra för mig?
Jag hämtade ut mitt pass idag, en hårslinga stod rätt ut medan resten låg slickat mot skallen (mösshår deluxe). Mamma sa att jag såg ut som Stig-Helmer, tack för den. Men men, hur skulle det se ut om alla människor lyckades hela tiden?
Min helg har varit underbar, men alldeles för kort. Nu sitter jag och kvällsjobbar och gruvar mig för att åka hem till min säng som kommer kännas så stor och tom utan mitt hjärta och jag vill inte sova där och vakna där utan henne, det känns helt fel. Fy fan vad jobbigt det är. Fy fan. Jag vill inte ha den här distansen, jag vill minska ner den till noll minus noll. Och jag jobbar på det, men det går trögt. Eller egentligen är det jag som har så ini helvete bråttom. Idag har vi varit tillsammans i exakt EN månad, och det kan jag inte förstå men det känns så jävla bra. Det känns som att tiden gått otroligt snabbt men samtidigt kan jag inte fatta att det bara gått en månad, det känns som att tiden helt slutat fungera enligt alla vanliga regler. Hur som helst, det är bara tid. Tid och pengar och mil och omständigheter som jag skiter i för jag tänker besegra dem alla. Så är det bara. Och helst NU men jag får väl vänta lite lite till.
Jag saknar dig så oerhört mycket älskling, kom tillbaka snart så ska vi bygga vårt pepparkakshus med balkong och älg i trädgården!
Hjärtat tyckte Zero såg lite frusen ut i sin lådan så han fick sig en liten mössa!
So hear my loneliness
I'm giving up on you
I don't need you anymore
I've found what I've been looking for
So hear my emptiness
I've got no room for you
I've finally found what I've been dreaming of
Someone to love
I februari var det bottenfryst i mälaren
Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter
Det var tungt, att gå
Stockholm verkar full av långa svarta labyrinter
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid,
och jag hade inga veckor, inga dar,
bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting och tro på nåt som tog mig upp en bit över noll
och hon mötte mig med sitt leende
Hon sa, "Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"
Och båtarna låg inne vid stadsgårdens kaj
Jag var beredd o dra till Åbo men hon rädda mig precis
Vad ska man göra ända fram till maj?
Mörkret är så tungt och alla männskor är som is.
men hon tyngdes inte ner, hon sa "Vad spelar det för roll?"
"Här! Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"
Blå dörren hade öppet och vi slog oss ner i baren,
hon var hemma efter veckor, runt på resor och jag lyssna
men hon sa "Jag kanske stannar här ett tag,
vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag"
Jag måste bara hitta en roll
Jag sa "Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll"
Vi ramlar runt på alla ställen som var öppna den natten
Vi var konstnärer och dom bästa i sitt slag
Vi skulle ta oss långt, vi två
Hon sa "en dag står vi över februari, du och jag"
Natten var så kall, vi höll hårt om varann
Nu stänger dom i Stockholm o människorna försvann
men vi, vi hade lusten i behåll
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma
Jag ger min själ till händerna, den som ger och inte rycker
Jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker
hon var allt, hon var sin,
Hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin
Ah, bli kvar här med mig. Bli kvar här med mig
Vi behöver ingenting, ah vi kan starta på noll
men jag har ett rum några kvarter härifrån
Ah, Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll
...härifrån
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll
ah, vi två
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.
Det är nåt jag verkligen tror på, och jag vill förändra saker och ting i mitt liv. Helst ska det hända NU, men så fort går det ju tyvärr inte. Jag brukar ha rätt bra tålamod men nu har jag faktiskt inte det. Enough is enough. Jag känner mig så less och besviken och inte så lite stressad, jag tror det är därför jag känt mig så själsligt trött på sista tiden. En av mina lediga dagar såg ut så här: jag sov ca tio timmar på natten vilket ändå är helt okej med tanke på att jag haft minus på sömnkontot. Men jag vaknade svinigt trött och kände mig trött och orkeslös hela dagen. Vid 17 sov jag middag en timme, vaknade lika trött, höll mig vaken till midnatt och sov sen 11,5 timmar. Det kan fan inte vara normalt, men så har tyvärr mina lediga dagar sett ut.
Igår fick jag ett ryck och började rensa mina lådor från allt möjligt krafs som man aldrig någonsin använder utan bara stoppat ner och tänkt att "precis den grejen blir perfekt att använda vid just det tillfället!" Men tillfället kommer aldrig och plötsligt har man en låda full av udda knappar, pappersnäsdukar, laddare till mobiler som man hunnit byta ut tre gånger, garantier till eletronikgrejer som slutat gälla, kvitton, säkerhetsnålar, gummisnoddar, överstrykningspennor, suddgummin, fan och hans moster...ja, ni fattar. Så dessa lådor har jag alltså rensat efter bästa förmåga, någonstans måste man börja.
Just den här månaden är så förbannat dryg. Det blir mörkt innan det ens har hunnit bli ljust, den enda ljuskällan är lite sorgligt snöslask i dikena, kontot är övertrasserat sen länge, kylen är tom, bemanningen ringer aldrig, SAS-jävlarna kommer låta mig promenera till Kanarieöarna... Men det är bara försöka stå ut och vara positiv, vilket jag brukar vara rätt bra på. Men just nu vill jag bara krypa ner i sängen med min älskling och ge fan i precis hela världen utom henne. Det vore en dröm. En dröm som kommer att bli sann men jag önskar det kunde ske precis nu.
Vad trög jag är, klart jag vet vad som får mig piggare och gladare. Ett lååångt samtal med hjärtat och en lååång sovmorgon. Hon kan alltid få mig att bli glad oavsett vad som sker runt omkring. Nu ska jag spotta i nävarna och få lite nyttigheter gjort idag.
Don't you worry your pretty little mind
People throw rocks at things that shine
And life makes love look hard
The stakes are high
The water's rough
But this love is ours.
Härom dagen skulle jag gå hem från kvinnan jag jobbar som kontaktperson hos. Då sa hon: "Ja det är bra, för du blir bara tröttare och tröttare."
Lite förvånat sa jag: "Jasså, men idag är jag inte så farligt trött, jag har ju varit ledig från jobbet."
Då svarade hon med en gest mot huvudet: "Nej, men du är trött ändå. Här inuti...längst inne."
Och jag är det. Jag är faktiskt det. Jag är så innerligt trött, ända längst inne är jag så fruktansvärt trött och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet bara inte.
Helgen som jag längtat efter och väntat på har kommit och gått, jag hann knappt ens blinka så var den över och det var tillbaka till väntande och längtande igen. Det var helt overkligt att ha min kärlek här hos mig, overkligt men underbart. Helgen hade faktiskt inte kunnat bli bättre, förutom om den hade varit längre förstås, eller om den aldrig hade tagit slut, det hade varit det bästa. Jag känner mig bitvis lite ledsen men det är bara för att jag saknar henne så satans mycket och det känns så tomt här nu. Mest är jag ändå jävligt glad för att jag haft en sån tur som träffat henne och får kalla henne min, vackra fantastiska kvinna. Nu ska vi bara stöka undan den här skruttmånaden med diverse tråkiga måsten, och vänta och längta lite till så är du snart i min famn igen älskling.
Tur också att jag har såna fina och goa och roliga människor i mitt liv, jag skulle inte klara mig utan er. Jag önskar bara att jag hade er alla nära mig så jag kunde ge er en fet gruppkram. I would if I could!
Om lite drygt ett dygn hämtar jag äntligen min älskling på flygplatsen, jag har inte riktigt fattat det ännu. Kan tiden gå lite fortare nu, tack! Saknar henne så sjukt mycket, vill höra hennes röst i mitt öra och inte genom en telefon, vill se henne och hålla om henne hårt och aldrig släppa taget.
Idag frågade en kollega: "Hur är läget?"
Jag svarade: "Jo tack, det är jättebra! Och så himla fint med snön, och så härligt att se solen!"
Hon svarade då: "Jo i typ en timme innan den går ner..."
Jag: "Jaa, då får man se till att ta vara på den!"
Jag är nog en liten smula outhärdlig för tillfället för vissa som är inne i en lite mer bitter fas. Det blir ju så när man är kär, och hur som helst är jag jävligt kär. Allt känns liksom så härligt, och det som inte känns härligt, det skiter jag i. Jag tog en lång promenad med Sara igår och vi pratade verkligen om the deep stuff, om kärleken och meningen med livet och lycka och vi kände oss så extremt kloka att vi borde haft en sekreterare med oss som kunde skriva ner alla våra klokheter.
Jag har kommit fram till att jag är jävligt tacksam. Jag har fått väldigt mycket värdefullt som inte alla människor får. Det är nånting som jag fattat nu i vuxen ålder; när jag var liten tyckte jag mina föräldrar var sjukt snåla och aldrig gav mig någonting jag ville, varken en egen kritvit ponny eller Barbies husbil eller en storasyster kunde jag få fast jag önskade mig allt vad jag kunde. Men nu har jag insett att jag fått allt vad jag behöver för att klara mig fint här i livet. Sen får man jobba jävligt mycket själv och ibland är det tamejfan som att pissa i motvind och allt känns åt helvete. But everything will be okay in the end, and if it's not okay - it's not the end.
“Only once in your life, I truly believe, you find someone who can completely turn your world around. You tell them things that you’ve never shared with another soul and they absorb everything you say and actually want to hear more. You share hopes for the future, dreams that will never come true, goals that were never achieved and the many disappointments life has thrown at you.
When something wonderful happens, you can’t wait to tell them about it, knowing they will share in your excitement. They are not embarrassed to cry with you when you are hurting or laugh with you when you make a fool of yourself. Never do they hurt your feelings or make you feel like you are not good enough, but rather they build you up and show you the things about yourself that make you special and even beautiful. There is never any pressure, jealousy or competition but only a quiet calmness when they are around. You can be yourself and not worry about what they will think of you because they love you for who you are.
The things that seem insignificant to most people such as a note, song or walk become invaluable treasures kept safe in your heart to cherish forever. Memories of your childhood come back and are so clear and vivid it’s like being young again. Colours seem brighter and more brilliant. Laughter seems part of daily life where before it was infrequent or didn’t exist at all. A phone call or two during the day helps to get you through a long day’s work and always brings a smile to your face. In their presence, there’s no need for continuous conversation, but you find you’re quite content in just having them nearby.
Things that never interested you before become fascinating because you know they are important to this person who is so special to you. You think of this person on every occasion and in everything you do. Simple things bring them to mind like a pale blue sky, gentle wind or even a storm cloud on the horizon. You open your heart knowing that there’s a chance it may be broken one day and in opening your heart, you experience a love and joy that you never dreamed possible.
You find that being vulnerable is the only way to allow your heart to feel true pleasure that’s so real it scares you. You find strength in knowing you have a true friend and possibly a soul mate who will remain loyal to the end. Life seems completely different, exciting and worthwhile. Your only hope and security is in knowing that they are a part of your life.”
En bild säger mer än tusen ord, visst är det så? Det behövs nog inte tusen ord för att beskriva helgen, det räcker bara med att säga att den var jävligt skoj! Slänger in lite bilder också. Halloweenfest hos fina Sabina och sen utgång på ett överfullt Western Farm. Jag fick chans att damma av min piratklänning, den satt något bättre än förra gången jag använde den! Jag hann inte ens ut och plundra de sju haven innan lagens långa arm fångade in mig...
På farmen uppträdde Ivi Adamou vilket var en kul överraskning eftersom jag tycker hon är grymt begåvad och jävligt härlig. Det var kul också att se alla snygga kostymer. Mina favoriter var helt klart sailor zombie-tjejen och orchen, vissa går verkligen all in när det är halloween och det är riktigt kul att se. Det var även tre (!) tjejer som flirtade med mig när vi var ute, när har det någonsin hänt? Aldrig, är svaret. Och definitivt inte när jag var singel. Jag tog det som en fin komplimang i alla fall även om jag inte var intresserad eftersom jag har turen att ha världens bästa tjej, som är i min famn om ca nittiosex timmar. Ja, jag räknar ner!
Nu vill jag bara att veckan ska gå fort som tusan, för på fredag hämtar jag min älskling på flygplatsen! Längtar så jag nästan blir tokig, men jag vet ju att när jag äntligen har henne hos mig igen så är det så jävla värt all väntan och längtan.
"So it's not gonna be easy. It's gonna be really hard; we're gonna have to work at this everyday, but I want to do that because I want you. I want all of you, forever, everyday. You and me...everyday." -- Nicholas Sparks (The Notebook.)
Om en vecka hämtar jag upp min älskling på flygplatsen! Nu måste tiden gå jävligt fort så jag inte hinner längta ihjäl mig innan dess! Fast jag vet att den kommer gå jävligt sakta...men jag ska fylla ut den med jobb, halloweenfest, träning och allt vad jag kan komma på. Sitter på jobbet och räknar ner tills jag får gå hem...vilket är illa eftersom jag bara jobbat ganska precis en halvtimme. Men det kändes som att jag släpade mig halvvägs upp från dödsriket imorse när klockan ringde så att jag alls är här är ju en bedrift. Snooze-knappen och Fuck the world-knappen såg rätt lika ut kan man säga.
Jag har lite planer och tankar och järn i elden och de är lite halvhemliga...men jag skulle gärna vilja att alla håller sina tummar och tår så lovar jag att avslöja mer så småningom. "Life doesn't get better by chance, it get's better by change."
You and me together
Through the days and nights
I don't worry cuz
Everything's gonna be alright.
Det är inte bara en som tycker att jag och min Linda är ganska så lika varandra. Är vi verkligen det? Hon är ju hundra gånger snyggare, sådär så att jag tappar andan lite när jag tittar på henne, men vi kanske har vissa likheter. Det finns ju till och med ett ord för det, giftastycke; "när två personer liknar varandra och ser ut att höra ihop."
Helt otroligt att jag ens får nåt jobb gjort, sitter mest och kollar på flygpriser och nynnar Sonja Aldén-låtar och kollar min mobil var femte sekund för att se om det kanske har kommit ett sms som jag inte hört. Jag känner mig liksom kär och galen men samtidigt hundra procent trygg. Skön känsla kan jag lova. Min kollega sa till mig: "jag ser ju dig gå när jag kör förbi dig i bilen men du ser aldrig mig! Du bara går och ler för dig själv som att du tänker på nåt riktigt fint!" Japp, det var huvudet på spiken, jag tänker faktiskt på nåt riktigt fint. Men nu måste jag fortsätta med min icke så imponerande arbetsinsats, samt youtuba lite Cecilia Vennersten.
Jag kan inte sammanfatta den här känslan i ett blogginlägg. Orden räcker inte till. Jag vet inte vilket citat eller visdomsord eller låttext jag ska dra till med för att beskriva det jag upplever. Jag vet inte om det är Saras magiska kärlekstrollformel, eller min egen födelsedagsönskning, eller kanske helt enkelt resultatet av att inse vad jag faktiskt vill ha och förtjänar...men det spelar ingen roll. Hur det nu har gått till så har jag i alla fall världens finaste, goaste och vackraste flickvän, och jag är väldigt väldigt lycklig.
Idag vill jag bara berätta att jag är jävligt glad. Och det är jag värd.
"Life is too short to wake up with regrets. So love the people who treat you right. Pray for the ones who don't, and Believe everything happens for a reason. If you get a chance, take it. If it changes your life, let it. Nobody said life would be easy. They just promised it would be worth it." ~ Anonymous
Hej, du har kommit till Maries blogg. Maries hjärna har gått in i full on retard-mode till följd av hårt jobb och ingen sömn, återkommer när hjärncellerna börjar återbildas. Godnatt!
Fast jag är typ död just nu, eller om jag önskar att jag var det. Klockan är snart 05.30, och med ganska exakt EN timmes sömn i kroppen ska jag snart cykla iväg till mitt jobb där jag har ett litet kort och lätt pass på 16 timmar. Fy fan inåt helvetes helvete vilken tur att jag inte ska köra nån bil idag. Stackars Anette som måste jobba med mig idag, säger jag bara. Jag kommer att vara lika effektiv och alert som den här kattungen, men inte på långa vägar lika söt.
Vill man plåga sig själv lite extra en lugn dag på jobbet med bara några torra små frukter att nafsa på, så kan man alltid googla på vilken som är världens godaste tårta. Jag tyckte inte jag fick nåt bra svar faktiskt, det finns många goda tårtor men ingen som spontant känns som att den skulle förtjäna titeln som världens godaste. En riktigt god kladdkaka eller mortoskaka är väl ändå godare än de flesta tårtor hur som helst?
Så fort någon eller någonting ska firas på mitt jobb är det alltid nån som trollar fram en smörgåstårta eller en prinsesstårta, det slår liksom aldrig fel. Eller en sån där äcklig stubbe som består till 90% av grädde.
Jag sitter förstås och klurar eftersom jag ska bjuda på en liten födelsedagsfika i helgen och jag vet inte vad jag ska hitta på att baka. Förslag på snuskigt goda bakverk mottages gärna. Jag har ett par idéer själv också, det blir säkert bra i slutändan. Nu ska jag bara torka av dreglet från tangentbordet efter att ha scrollat mig igenom några kilometer med efterrätter.
Det är alltid spännande att kolla igenom vilka sökord folk har använt för att råka hamna på min blogg, tydligen har någon hamnat här genom att söka på "svullet underliv efter sex". Personen måste ha blivit rätt så besviken för jag tror inte jag har gett några tips och råd om det än så länge. Och det kanske ni inte visste, men jag funderade allvarligt på att utbilda mig till sexolog ett tag, så vad fan, klart jag kan rycka in med lite allmän visdom på området!
Jag undrar vilken sorts svullnad personen fått egentligen. Killar får ju en sorts svullnad i underlivet FÖRE sex för att kunna genomföra själva sexet men det kanske inte var det personen menade... Men om det var det kan jag berätta att det är det som kallas EREKTION och det kan uppfattas som ganska otäckt och/eller roligt att bevittna. Men om det känns jobbigt: kolla inte så jävla noga, stoppa in den där du vill ha den bara.
Annars kanske det svullna underlivet beror på att personen ifråga blandat in lite tårta eller annat bakverk i sexet, kanske lite frukt och grönt, har herr Gurka fått dansa vals och mazurka? Då kan ju svullnaden bero på en allergisk reaktion eller irritation på grund av främmande gurkbacillusker. Och då kan du doppa muffen i Verum hälsofil så får du en massa snälla baciller istället som kan bekämpa smutsbacillerna!
Eller så kanske det svullna underlivet helt enkelt berott på att du gjort en Frida, det vill säga att du utsatt det för lite extra tough love som i Fridas låt "Dunka mig gul och blå". Jag vill se ut som svenska flaggan när du är klar, mörbultad, underbar, japp japp...Och om så är fallet har jag väl ingenting annat att säga än; grensla en påse frysta ärtor och var glad!
Ja, ni ser ju hur det går när min hjärna får löpa amok hur den vill. Jag lovar, jag ska skärpa mig, verkligen. I'm so sorry. Men för att komma tillbaka till tårtor...en boob cake skulle jag gärna vilja ha nån gång! Då gör det inte så mycket om smaken inte är mer än okej för man kan kompensera genom att äta med ögonen!
Det var min kollega Jakob som yttrade rubriken och jag tyckte mysfet var ett rätt klockrent ord, det ska jag börja använda. Än har han inte jobbat nog länge för att bli mysfet, det har däremot jag blivit. Fast jag skulle inte kalla det mysfet, snarare ångestfet. Över våren och sommaren har jag gått upp typ FEM kilo från min lägstavikt, det är inte okej! Där har jag verkligen svart på vitt hur svårt jag har att upprätthålla goda vanor när jag mår dåligt. Kombinationen må dåligt + stillasittande jobb + tråkigt liv = hello mysfet! Och när jag äter dåligt och tränar dåligt mår jag dessutom dåligt över det, och det blir bara ett virrvarr av onda cirklar av alltihop.
Sen jag ställde mig på vågen senast har jag verkligen skärpt till mig på alla plan. Jag vet ju att jag är värsta sortens periodare när det kommer till mat och träning, men just precis NU går det bra, och det känns bra. Jag vet inte om det snart är läge att ställa sig på vågen igen, eller kanske kasta ut den genom fönstret och se mig ordentligt i spegeln istället. Eller bara krama om mig själv och vara lite snäll mot mig själv. Eller som Jewel sjunger:
Look in the mirror
Now that's another story to tell
I give love to others
But I give myself hell
I'd have to tell myself
"In every scene there's a perfect plan"
Everything I hope to be
I already am.
När jag, som nu, sitter på jobbet äter jag mängder med frukt. Vilket är jättebra för i sommar har det blivit mängder med Snickers och liknande. Jag kan rekommendera pluots, som tydligen är en korsning mellan aprikos och plommon. Den ser ut som ett stort plommon och smakar sött och gott. Jag undrar hur man egentligen gör när man korsar frukt? Jag får bara bilder i huvudet av frukter som, typ, parar sig med varandra...Och bara för det var jag tvungen att googla på "fruits having sex". Jag älskar Google, det finns tamejfan bilder på allt! Såna här lugna förmiddagar på jobbet är inte bra, min hjärna ska nog inte ha alltför lösa tyglar!
Så var det snart slut på den här födelsedagen, och jag måste säga att den har varit väldigt bra. Så skönt att vara helt ledig från jobbet och bara göra det jag känner för. Pappa bjöd på god lunch, och senare kom han och hans tjej förbi och fikade de galet goda rabarbermuffinsen som jag köpte imorse. Så fick jag lite presenter (t-shirts, muggar, te, armband, parfymer, pengar) och jag har även klämt in ett pass i gymmet mitt på dagen, bara för att jag kände för det. Och nu sitter jag i soffan och äter revbensspjäll och tittar på The L Word, som jag antar att eventuella hardcore fans förstod av min rubrik. Jag hoppade direkt in i min favoritsäsong, säsong 4. Tasha, oh Tasha, säger jag bara. Eller varför inte Papi, oh Papi...
Jag har gett mig själv tre födelsedagspresenter som blev väldigt uppskattade, av mig.
1. Min lediga dag. Så underbart att vara ledig på sin födelsedag!
2. Absolut ingen matlagning. Jag har bara ätit ute och köpt hem god mat.
3. Ingen tårta! Tårta är överskattat och jag mår ofta illa av tårta, och jag är gammal nog att vägra tårta tycker jag.
Så tack tack mig själv! Jag har fått jättemånga fina gratulationer också, jag har till och med blivit sjungen för och allt möjligt, så tack för det också! Det enda negativa med den här födelsedagen är egentligen att jag nu officiellt räknas som ålderdomen själv och därmed inte får åka på billigare ungdomsbiljetter längre. Men annars tycker jag nog att jag bara blir bättre med åren. Jag menar, tänk när jag var arton, jag borde inte ens ha fått gå lös med tanke på hur dåliga beslut jag tog då och vad lite jag visste om vad jag själv ville, ville ha, och behövde. Inte för att jag är bombsäker på det nu heller direkt, men jag är ändå några skvättar klokare.
Jag tror att förut var jag så jävla arg, och jag hatade tyvärr mig själv rätt mycket och jag tyckte nog egentligen inte att jag var värd att vara lycklig, att vara älskad, att må bra. Och det finns fortfarande dagar då jag tvivlar, dagar som är jävligt mörka och jag känner mig liten och bara vill att nån ska hålla om mig och säga att allting kommer att bli jättebra. Men de flesta dagar så vet jag att jag ÄR bra. Och jag kan få allt jag vill ha, dock kanske inte serverat på silverfat eller precis när jag vill ha det.
Och ja, nu hade jag tänkt skriva nåt mer djupt och insiktsfullt här men de knullar så högljutt i den här underbara serien att jag har lite svårt att koncentrera mig så jag tror jag sätter punkt här och fokuserar på det viktiga! (Which is, of course, boobs. Always boobs).
Sånt är livet nu!
Förlåt om jag är bitter och cynisk
men du vet hur det kan va
Jag vill ha det som du,
fast jag vet att du tänker likadant ibland
och vill ha det som jag
Ja, det var inte bättre förr,
men det ska bli bättre framöver
och nånstans har man iallafall kommit
om man vet vad man behöver
Och jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan,
fast topparna är högre nu
och dalarna är djupare sen elden försvann,
som du vet?
Vi kan väl ses igen,
jag gillar Stångån på hösten,
när vardagsslumpen lagt sig över torgen
Då kan man andas igen och ägna timmar åt att
bejaka glädjen
eller begrunda sorgen
Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går och man blir äldre,
eller kul att vara med?
Idag är det min födelsedag, hipp hipp hurra för mig själv!
Så skönt att bara vara ledig och göra det man känner för. Jag ska ge mig själv i present att inte laga mat idag. Det tycker jag att jag förtjänar extra mycket med tanke på att jag ägnat hela förmiddagen åt att städa! Dels för att det behövdes eftersom jag ska bjuda på lite födelsedagsfika, men mest faktiskt för att katterna har kommit på ett nytt jätteroligt hyss; de tar sig in i kastrullskåpet och gräver ner grejer ur allt möjligt-lådan ovanför. Mina fina fantastiska terrorister har satt i sig två rullar presentsnöre och kräkts upp dem i omgångar lite överallt i hela lägenheten. Det kanske är som Sara föreslog: "De försökte säkert slå in en present till dig, och så gick nånting jättefel!" Som tur är var det tunt, billigt snöre av Dollarstore-kvalitet så de har liksom bitit av kortare bitar och ätit. Jag blir INTE glad om det visar sig att nån av dem satt i sig så stor bit att jag måste använda min födelsedagsslant till att låta veterinären skära upp dem kors och tvärs för att hala ut presentsnören... Jag önskar mig att de låtsas vara snälla och väluppfostrade resten av dagen och låter mig slippa kräks, det är väl inte för mycket begärt? Nu ska jag bli bjuden på födelsedagslunch på the place of my choice!
Jag börjar känna av att jag är väldigt stel i nacken och att det tar emot rätt mycket i knäna när jag belastar dem, så jag försöker vara lite försiktig så jag inte gör illa mig. Jag hoppas att det kommer bli bättre nästa vecka, då ska jag nämligen till en kotknackare. Eller kiropraktor, fast kotknackare är ett bättre ord. Eller kotKNÄCKARE. Han jag ska gå till är en udda liten lappgubbe som kommer en gång i månaden för att knäcka till mammas hästar. Och så passar han på att knäcka till de människor som vill också. Jag tror att han har nån slags utbildning för han är jävligt bra på det han gör. Sen om man fått det i skolbänken eller i nån lappkåta, det har jag ingen aning om.
Jag har bara fått behandling hos honom en gång och det var en jävligt smärtsam upplevelse. Den är lite svår att beskriva, den måste upplevas. Jag är inte troende men nog bad jag till Gud om att han skulle skona mig...eller döda mig direkt, vilket som. Särskilt när lappgubben satte foten i min armhåla och ryckte i min arm med all styrka, och när han satte knäet på ryggen och tryckte till med hela kroppstyngden...som sagt, det måste upplevas. Det är i alla fall otroligt skönt efteråt, och det hjälper mot spänningar och upphakningar som massage och stretching inte kommer åt. Så jag rekommenderar det verkligen, men räkna med att känslan efteråt är som att du blivit körd några varv i en torktumlare.
Nu ska jag krypa ner i soffan och bara njuta av tanken på att jag är ledig imorgon och firar födelsedag hela dagen lång. Det känns faktiskt bra att bli 26 år. Inte alls dumt. Vi får väl se om jag hinner bli några fler år eller om världen går under i december. Om den nu skulle göra det är jag i alla fall jätteglad att jag hann skaffa en frisyr jag är nöjd med innan dess. Slipper man gå under jorden med fult hår liksom.
Jag började jobba en timme tidigare idag, kände mig inte supermotiverad när alarmet ringde kan jag säga. Men det var härligt att cykla (jävligt försiktigt) till jobbet över ett krispigt knastrande istäcke och se ett tunt litet lager med snö som lyser upp allting. När jag kom till jobbet var det som vanligt mer och mindre akuta och svårlösta kriser som jag har fått tampas med, och jag glömde köpa nåt ordentligt mellanmål så jag har bara lite frukt att tugga på fram till lunchen. Så jag kände mig lite lagom less när min kollega kom och bjöd mig på en muffin. Ja visst, nog kan jag äta en muffin, tänkte jag. Inte nån favorit men klart den slinker ner när man är hungrig och grinig. Men oh mama vilken muffin! Den var stor, saftig, nybakad, och fylld med äpple och rabarber...a little piece of heaven! Jag vill bara springa hem och baka muffins nu. Jag har till och med två påsar rabarber i frysen, men en av dem är reserverad för en speciell person och den andra vakar jag över likt Gollum över ringen...my own....my preciouusssss.
Jag fick tre påsar rabarber av mamma från hennes trädgård, och jag var så puckad att jag inte bad om att få fler fast det fanns hur mycket som helst, jag var knappt ens tacksam utan kände mer "jaha, vad ska jag göra med dem, och hur ska de få plats i frysen?" Och nu får jag sota för att jag är en sån fucking Debbie Downer ibland, det är ju smidigt att komma på i slutet av oktober att man vill ha rabarber. Men äppelmuffins är ju också gott så jag ska nog försöka baka omgång och se om jag också kan skapa min egna lilla piece of heaven... Kanske någon vill komma på födelsedagsfika? Jag råkar ju faktiskt fylla år imorgon. Jag ska fira på det bästa sättet av allt: genom att vara helt och hållet LEDIG, och ska firas av mina föräldrar. Sen jobbar jag fredag, lördag och söndag så när det där fikat ska klämmas in är jag inte helt säker på...men det löser sig! Det jag minst av allt önskar mig i födelsedagspresent är nämligen stress, jag vill bara ha hakuna matata och sköna vibbar och ingen åldersnoja. Och kanske en zombie stripper. Och förmågan att kunna klå bandana-maffian i chins. Och absolut gehör. Tack på förhand födelsedagsJesus eller vem som nu sköter om de mer svårköpta födelsedagsönskningarna! Jag vet inte om det är ett krav att man ska ha varit snäll när det inte är julklappar det handlar om, men jag lovar att jag ska vara mitt allra snällaste hela dagen idag! Även om de som ringer är så jobbiga att jag vill köra headsetet rätt genom örat och ut på andra sidan!
Jag kan inte sluta lyssna på Marina and the Diamonds. Så grymt jävla bra, ear-gasm! Fast jag har tagit en paus för att titta på när Gunilla Persson torterar ännu en oskyldig människa med sin galenskap.
Jag testade en ny typ av Keep your body guessing på gymmet idag. Jag packade väskan och gick dit utan att ha bestämt vilket pass jag skulle gå på. Acitivio-spinningen och bodycombat började samtidigt, och inte förrän jag drog kortet i kortläsaren bestämde jag mig för att det var activio jag ville gå på just idag. Det var riktigt skönt att gå på ett pass där man inte behöver lägga fokus på att försöka lära sig supersvåra stegkombinationer, utan där man bara kan låta benen jobba tills det bränner i låren och svetten stänker. Jag hade en handduk med mig men den liknade mest en våtservett när passet var slut. Jag får alltid en liten chock när jag går på spinning, jag vänjer mig aldrig vid hur mycket män kan svettas! Jag menar, jag tycker jag svettas otroligt mycket på ett spinningpass, men det är ju ingenting i jämförelse med grabbarna. De skulle kunna simma hem genom svettpölarna. Jag måste erkänna att jag älskar att svettas. Fast enbart när jag tränar. Eller har sex. Inte nån jävla nervös-svettning eller när det är äckligt varmt ute, ingen sån svett. Jag älskar att svettas - men det ska vara värt det.
När jag vaknade imorse hade jag fått en liten sked som låg och sov bredvid mig, himla gulligt även fast han hade snott hela täcket och bara lämnat ett hörn till mig så jag frös som satan. Shane var däremot inte intresserad av att sova med oss, han föredrog sin nya jättefina kattsäng...
När jag jobbar som kontaktperson brukar jag ha ett par vidrigt fula foppatofflor jag fått av mamma, eftersom det är de enda inneskor jag har. När jag kom hem från gymmet idag så la Shane tre rejäla spyor som välkomstpresent. Jag tänkte att han ätit nåt dumt igen, och när jag torkade upp det visade det sig att han har suttit och gnagit i sig riktigt rejäla chunks av foppatofflorna. Antingen tycker han att plast är väldigt smaskigt eller att skorna är så fula att han kände att han var tvungen att göra sig av med dem. Han är en väldigt speciell katt...
Ibland tror heteron (oftast douchebag-killar alternativt religiösa fundamentalister) att de kan omvända flator, få dem in på den "rätta" vägen, den väg som leder raka spåret till penis. Det här brukar inte funka så jättebra, däremot är procenten straighta tjejer som blivit lockade över till den andra sidan, "vår" sida, the dark side, muffdykarsidan, ganska så hög. Om någon mot förmodan skulle få för sig att omvända mig lite grann så har jag ett tips. Eller, för den delen, om någon brud känner för att haffa mig utan att behöva gå igenom hela den tidskrävande "har du redan legat med alla jag känner/älskar du också katter/vart har du parkerat flyttsläpet/ska vi inseminera oss i Danmark"-parningsdansen som krävs innan två flator ska ta varandra i hand och påbörja den rosenkantade vägen mot den lesbiska sängdöden.
Jag säger inte att detta tips bombsäkert funkar eftersom ingen hittills provat, men om någon så bara skulle få för sig att prova så har den personen redan halva inne. Jag bestämmer här och nu att ett av målen med min träning är att bli så armstark att jag kan göra såhär med min framtida flickvän. Det är lite bättre förutsättningar för det än att nån skulle kunna göra det med mig om man ska se det sådär trist realistiskt, såvida jag inte blir tillsammans med en kvinnlig hulken, eller bantar ner mig så jag blir lika slank och svajig att lyfta upp som en höjdhopparstav.
Jag vet inte ens varför men jag känner att jag verkligen vill berätta hur svag jag är. Jag är så svag att jag är typ fascinerad av mig själv. Jag är ju inte speciellt liten, så det är klart att jag har en viss grundstyrka, men den är ju för fan fördelad som på en tyrannosaurus rex. Typ allting sitter i benen med andra ord, medan armarna är lika muskulösa och hårda som två tunnbrödrullar med mos...
Jag fick det bevisat igår på gymmet när jag kom på den briljanta idén att testa chins. Pyttelilla svinstarka tjejen är jättebra på chins så jag tänkte att ett par stycken borde jag väl klara. För säkerhets skull väntade jag tills jag var ensam innan jag gjorde ett försök. Det gick jättejättebra. Inte. Jag hängde och dinglade som en orangutang som svingar sig i en trädgren. Sen skuttade jag fort ner innan nån hann se mig. Om jag någon gång letar efter min värdighet så ska jag komma ihåg att kolla på gymmet, det är där jag oftast lämnar den bakom mig. Och kolla, nån har minsann smygfotat mig mitt i hårdträningen.
