Too cool for school

Nu sitter jag i skolan och har ohyggligt tråkigt. Men jag var tvungen att åka hit eftersom en kursbok jag lånat höll på att förfalla, och förseningsavgiften är otroliga 150 spänn. För en bokjävel som jag inte ens har öppnat. Så nu sitter jag här i en pladdrig datasal och mitt huvud känns flera kilo tungt. Jag planerar Ellen istället för att göra skolarbete. Det är viktigare, roligare och mer givande än att skriva nåt svammel om rehabilitering. Om en timme får jag i alla fall åka hem. Ikväll är temat för Ellen-träffen skönhetsideal och media. Det är så jävla intressant. Jag diggar verkligen adbusting. Att använda medias format för att föra fram sina egna budskap.

Snart är det dags för Islossningen, vilket är examenshögtiden för studenterna på LTU. Jag ska inte delta. Dels kostar det 450 kronor bara för middagen, och då har jag inte ens räknat med lunchen eller aftonklänningen man måste köpa. Men visst skulle jag kunna betala det om det var nånting jag verkligen ville delta i. Men jag vill inte. Verkligen inte alls.

Det står redan klart att jag inte kommer hinna ta examen nu i vår utan det lär bli i höst. Men bortsett från det så känner jag ingen glädje, lättnad eller lycka över att ta examen. Det känns bara som en enda stor besvikelse. Mest besviken är jag på mig själv. Here I am, the victim of my own choices. Hade jag vetat bättre och tänkt efter en extra gång hade jag aldrig någonsin satt min fot på Luleå Tekniska Universitet. Jag önskar att jag kunde få en chans till. Gör om, gör rätt.

Om jag hade fått göra om så hade jag inte gått samhälls på gymnasiet. Jag hade gått dräkt och design, hotell och restaurang, estet, frisör eller nåt annat roligt. Jag hade pluggat de teoretiska ämnena som ett psyk, läst de extrakurser jag behövt för att ta mig in på universitet och samtidigt lärt mig nånting riktigt, nånting man faktiskt har nytta av i det verkliga livet.

Efter gymnasiet hade jag jobbat ett par år. Kanske på McDonken eller utomlands som au pair eller nåt annat, det spelar inte så stor roll. Därefter hade jag sökt in till riktiga psykologprogrammet, och varit halvvägs färdig med min psykologexamen vid det här laget.

Men det är lite sent att tänka på det nu. Detta borde jag ha insett när jag var fjorton, som en av våra tuffa Ellen-tjejer som tänker tenta av Matte A redan i nian. Jaaa, det är precis rätt tänkt! Det är bäst fan att man vet vad man vill göra av livet när man är fjorton så man har nån chans att åstadkomma det också. Jag själv känner mig ganska förlegad och begagnad. Too little, too late.

Detta uppmuntrande inlägg avslutar jag med några coola adbustings. Because we're worthless.