Vår andra däjt

I förrgår var jag och Hanna på vår andra date! Vi såg Sophie Zelmani och hennes band på Kulturens hus i Luleå. Bandet bestod av Johan, Robert, Peter, Lars och Tomas. Rejäla svenska pojkar med andra ord, jag är ganska impad över att jag kommer ihåg namnen. Vi hade kanonplatser, andra raden i mitten. Nästan exakt framför Sophie med andra ord. På kinkiga jävla Kulturens hus får man inte ta kort, men det gjorde Hanna ändå såklart. Det kändes grymt mäktigt när Sophie sjöng första raderna i första låten:

Darkness,
if I’m gonna spend
All my time with you
You’ve got to be my friend

Sophie Zelmani har väldigt vacker röst, och när hon sjunger live låter hon ganska precis som hon gör på skivorna. Det känns nästan som att man sitter nerkrupen i soffan med ett glas vin och tända ljus. Men hon är nog mer singer än talker, för mellansnacket är ju under all kritik. Jag fick god lust att kliva upp på scenen och säga några väl valda ord själv. "Ni är väldigt tysta. Skönt." känns ju inte som det roligaste man kan säga till sin publik. Men det är väldigt vackert. Alla killarna i bandet ser helt nerkärade ut så fort de ser på Sophie, jag tittade ganska mycket på killarna. Sophie själv satt mest på en stol eller stod alldeles stilla och fokuserade så mycket på sången, så det var inte mycket till scenshow. Men det var roligt att se på människor som är riktigt begåvade och som utövar sin begåvning så kanonbra.

För kvällen var Sophie uppklädd i en väldigt för stor vit klänning med knäppning i ryggen som jag bara sett på mycket små barn och dockor. Till det hade hon en snusnäsduk, vitrandiga strumpbyxor och höga gröna gummistövlar av klassisk farfarsmodell. Mycket bohemiskt och väldigt passande.

Över huvud taget var det riktigt mysigt att se henne live, eftersom hon i mitt tycke, tillsammans med Lars Winnerbäck, är en av Sveriges bästa och mest musikaliska artister. Men hennes uppträdande gjorde mig sugen att gå på en riktig show, nånting rockigt som får det att rycka i benen.

Vi hade skaffat barnvakt för kvällen, Ellifiore ställde snällt upp att se efter alla bäbisar. Och dessutom så diskade hon upp vårt diskberg som jag ignorerat hela veckan. Det är en riktig vän! Och inte nog med det, dessutom ska hon hjälpa mig med min födelsedagsmiddag som jag ska ha imorgon. Jag måste börja fundera ut nån riktig fin julklapp till henne. Kanske en liten katt? Hehe...

Nu måste jag sluta pekfingervalsa och se Idol. Heja Johan!