Nu är det dags

Vad är det dags för? Jo, det är dags att bekänna färg vad gäller idol. Ja, jag är en riktig idolslampa. Det vill säga, jag följer det slaviskt och galopperar hem från gymet för att inte missa uppträdandena. Det är sant, jag erkänner. Det är pinsamt, men jag står för det. Men jag vill även infoga att det beror helt på vilka som deltar, förra året var jag så uttråkad så jag slutade titta när slutauditions var klara. Stort stort gäsp.

Jag har försökt låta bli att skriva om idol men nu vill jag i alla fall klargöra var jag står. Jag hoppas att Johan eller Alice tar hem hela skiten. Så är det. Resten bryr jag mig inte särskilt mycket om. De är i mina ögon lite...beige. Lite tråkiga. Johan dansar som en full pensionär och han sjunger ibland så det skär i öronen, men det struntar jag i. Jag blir glad av att se honom och jag tror att han kan gå hur långt som helst här i världen. Och man behöver faktiskt inte sjunga rent för att bli känd över huvud taget, se bara på Håkan Hellström. Och Alice är ju bara supersöt, och jag tycker hennes röst är lika söt som hon själv, även när hon pratar.

När de två gjorde sina första auditions tänkte jag "oh yes!", vilket jag inte tänker särskilt ofta. Jag tänkte "oh yes" när jag hörde, genom alla år alltså: Jonas Snäckmark, Sara Burnett, Cissi Ramsby, Deborah Sikström, Sibel Redzep, Linda Seppänen, Erik Grönwall, Alice Svensson och Johan Palm. Klart slut. Men jag har aldrig varit så engagerad som jag var 2006, det var ojämförbart det bästa året. Jag kommer fortfrande ihåg när jag satt i soffan hos mamma och ilsket försökte övertala henne att sluta rösta på Johan när det stod ganska klart att han eller Cissi skulle åka ut. "Äh, du gillar bara henne för att hon är lesbisk" sa mamma då. Åh, vilken känsla när hela kroppen fryser till is på en millisekund. Men jag samlade ihop mig och sa neutralt:
"NEJFÖRDETGÖRJAGINTEALLSSLUTAVASÅJÄVLATÖNTIG!" Vilken nostalgi. Sensmoralen är: ibland vet din mamma mer om dig än vad du själv gör. Läskigt, men sant.