Den tiden på året

Nu är jag jävligt less på att vara förkyld. Jag trodde det höll på att gå över, men egentligen var det bara en uppladdning för den verkliga plågan. Jag låter som en pipleksak när jag vaknar på morgonen för att halsen är alldeles igenslemmad och svullen. Plus att jag får för mig att jag måste "unna mig" saker hela tiden. Så pass ofta faktiskt att själva begreppet "unna" blir helt missbildat. För övrigt är Strepsils Jordgubb både äckliga och dyra, jag unnade mig dem istället för vanliga hederliga Vicks, men tji fick jag. Men det var faktiskt inte mitt fel, det är de där jäkla apoteks-kvinnorna som är så PÅ så fort man kommer in genom dörren. Man blir helt svettig av deras hjälpsamhet och vill bara rycka åt sig en bröstpump och lite analkräm i farten så att de ska vara TYSTA och sluta försöka HJÄLPA TILL hela jäkla tiden.

Typisk Apoteks-konversation.
Apotekskvinna med mjuk smoothie-röst: Heeej, kan jag hjälpa dig med nåt?
Jag med rosslande Whiskeyröst: Näe tack jag kollar bara. *sneglar mot förkylningshyllan*
A-K: Jaha är du lite förkyld? Ja då har vi ju...*räknar upp ungefär allt som finns på hyllan*
Jag: Eh ja det låter ju jättebra, jag vet inte riktigt...
A-K: Om du provar den eller den eller kanske den här, den är ju jättebra mot ditt och datt...
Jag: *sliter åt mig Strepsils* Ja tack tack så jättemycket för hjälpen, nu blir jag pigg som en lärka, frisk som en nörkärna, tack tack och hejdå!
*halvspringer mot utgången*
A-K: *följer efter och sätter sig i kassan* Ja annars så har vi ju den här också, eller kanske den, och det här kan vara ett bra komplement...
Jag: Tack tack tack men nej tack det blir så bra så här och neeeej jag vill inte ha det förbannade kvittot!

Är det bara jag som är konstig? Jag avskyr när expediter vill hjälpa mig när jag ska köpa nånting. Det räcker inte med att räkna upp alla alternativ som jag faktiskt kan läsa själv, de måste dessutom stå kvar och LE VÄNLIGT när jag försöker få min veliga hjärna att bestämma sig för nåt. Det finns ingenting som gör mig mer stressad än folk som ler vänligt. Förutom apoteks-kvinnor som lyckas få in ordet "saliv" så många gånger i en konversation så man undrar om hon får en liten slant för varje gång hon nämner det.

Nu ska jag sluta noja och krypa ner i soffan igen. Kanske unna mig en liten muffin?