Man vaknar upp en tisdagmorgon klockan 13 med choklad i håret och inser att någonting måste förändras. Den 1a juni ska jag återigen börja träna på gym efter 6 månaders uppehåll. Jag ser det som en utmaning.
Idag har jag skrivit på anställningsavtal som sommarvikarie inom äldrevården, därmed är mitt öde beseglat. Det positiva är förstås att jag har gjort det förut och inte är helt vilsen, chansen att få extrajobba är mycket stor, och att om ingen jag älskar går och dör under min introduktion så kommer jag med största sannolikhet att klara av jobbet betydligt bättre än förra sommaren. Plus att jag har större chans att få jobb som enhetschef om jag väljer att söka det när jag tagit examen, och det är ju inte så dumt.
TACK Angel för soppan! Du är en klippa!
På onsdag börjar mitt sista sommarlov. Det känns skit. Det mesta kommer gå åt till att jobba, jag kommer inte att ha några pengar, och det mesta pekar på att den verkliga semestern börjar samtidigt med skolan för mig. På tisdag är sista träffen med ledarskapsgruppen. Kalla mig tönt men jag kommer att sakna dem! Det är bästa gruppen jag haft lektioner med! Nästan bara tjejer, vilket jag alltid tycker är positivt. En enda kille som det troligtvis är nåt allvarligt fel på, han kanske går på droger som han beter sig. Han stärker verkligen vår sammanhållning eftersom vi kan gadda ihop oss mot honom, vi är en tajt grupp. Jag är less på min klass. Vissa slutar nu, andra ser jag ändå aldrig, ett fåtal trivs jag mycket bra med...men det är så mycket grupperingar och det är ingen underdrift att kalla det för en jävla klasskamp. Vissa är liksom lite "finare" än andra. Så jävla tröttsamt.
Bilden: Har ni tänkt på det? Det är ju helt genialt!
Dagens Sex and the City-fråga:
- Can we have it all?
Och svaret på den frågan är, enligt mig: Abso-fucking-lutely.
Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar