Mest less

Precis så känns det. Mest less. Imorse blev jag i vanlig ordning uppjagad av katterna som försökte hänga sig i persiennerna. När jag skulle lägga mig igen säger det KRASCH. Underbart, jag har pajat sängjäveln. Och betänk att det här är andra gången i mitt liv jag har pajat en säng. Jag känner mig som Gilbert Grapes mamma. Jag anade ju att det var på gång, den sängen var gästsäng i MÅNGA år hos min farmor innan jag ärvde den, men det känns ändå skit. Jag har inte råd med en ny säng och det lär inte gå så bra att locka fram en ny säng ur pappa. Mitt vanliga sätt att deala med sånt här vore att lägga mig i fosterställning med täcket över huvudet, men nej just det, jag har ingen jävla säng att göra det i.

Jag la mig i soffan medan katterna lekte i kaffeveden. Egentligen var det bara ett ben som pajade, så det var inte så att den gick av på mitten bara för att jag satte mig i den. Hade det varit på det viset hade jag samlat ihop allt innehåll i mitt skafferi och bränt det på bål. Jag försökte somna om men varje gång katterna bytte sida på sängen slog den i golvet med det PANG. Till slut pallade jag upp helvetet med min ryggsäck och slog på tvn i väntan på att mamma skulle komma med en skiftnyckel så jag fick skruva loss benen (det tog endast ca 10 timmar).

Jag hann bli så våldsamt irriterad att jag tog en promenad till stan. Jag var på byxjakt. Tyvärr kom jag inte hem med några byxor, bara med förnyade komplex och två böcker, som jag ju verkligen behövde.

Nu står sängen på högkant, katterna använder den som klätterställning tills jag orkar vända ner den. Fast nu ligger de och sover där uppe. Känns lite konstigt att behöva sova på golvet. Jag kommer att bli nertrampad, men det är väl bara att gilla läget.

Jag har även köpt Silence, det nya sprayet mot snarkning. 180 spänn för den töntiga lilla flaskan så jag hoppas verkligen att den är bra. Tyvärr så kommer jag ju inte få veta det eftersom jag sover ensam när min älskling inte är hos mig. Apotekskvinnan tyckte att jag skulle anmäla mig till att göra en sömnutredning, för att kolla så jag inte har sömnapné. Men jag vill inte ens veta. Minnas pappa har sömnapné och sover med en syrgasmask, det är ju väldigt sexigt. Hanna har det nog jobbigt när hon sover med mig utan att behöva vakna upp och tro att hon ligger bredvid Hannibal Lecter.

Jag känner att jag verkligen måste ta mig bort härifrån, både långsiktigt och kortsiktigt. Tyvärr verkar det inte se så ljust ut på nåt håll. Helveteskursen vi läser nu har placerat ut idiotiska seminarier typ en gång i veckan plus två större arbeten. Även om jag skiter i föreläsningarna så kan jag inte smita från själva arbetet. Men jag får väl säga som Ally McBeal:

Here I am, the victim of my own choices. And I'm just starting.