Deprimerad? Nej, realist!

Om du inte redan har gjort det tycker jag att du ska ägna lite av din tv-tid till boken "Skuggsyndrom" av John Ratey och Catherine Johnson. Jag har bara läst hundra sidor än så länge, och drygt hälften är ett segt förord, men resten är 50 jävligt intressanta sidor! Nu håller jag på att läsa ett stycke om depression, som är taget från Shelley E. Taylor's "Positive Illusions". Såhär menar Taylor:

Normala människor överdriver sin egen kompetens och popularitet. Deprimerade människor gör inte det. Normala människor ger en huvudsakligen positiv beskrivning av sig själva. Deprimerade människor beskriver både sina positiva och negativa egenskaper. Normala människor har en överdriven uppfattning om sin egen kontroll över det som sker runtomkring dem. Deprimerade människor faller inte så lätt för illusionen om kontroll. Normala människor tror i orealistiskt hög grad att framtiden bär mycket gott och få besvikelser i sitt sköte. Deprimerade människor är mer realistiska i sin bedömning av framtiden. På snart sagt varje punkt där normala människor uppvisar en uppskruvad tilltro till det som gynnar dem, inbillar sig ha en större kontroll än de har och hyser överdrivna framtidsförväntningar underlåter deprimerade personer att vinkla verkligheten.

Get it? Man kan ju tro att en människa som är deprimerad har en dyster syn på verkligheten, istället är det den "normala" människan(jag gillar verkligen inte det uttrycket) som borde ta av sig sina rosa glasögon och se verkligheten som den är. Obsevera dock att detta endast gäller människor med mild depression, den som är djupt deprimerad har däremot en mörkare syn på livet än det egentligen är. Det är ändå riktigt intressant.

Nästa episod: vilken hjärnhalva är den mest deprimerade halvan, och kan man bota människor som är som en fucking little ray of sunshine all day long? Missa inte det!