Packad å klar! ...only not.

Jag packar och packar. Jag vill nämligen kunna flytta in i min lägenhet så fort det bara går. Tyvärr verkar det som om rumpnissen som bor där nu har glömt att det från den första december är min lägenhet, och att han inte kan använda den som rumpnissehåla längre. Inte en enda pryl verkar han ha packat, vilket jag märkt eftersom jag snokat utanför hans (mitt!) fönster. Men jag ska ha min lägenhet på utsatt datum om jag så ska slänga ut honom och sälja hans prylar (mycket bra idé för övrigt, ska skriva ner den på en post-it till mig själv).

Jag har en ganska arg liten hund som tror att hon är rottweiler. Idag har hon skällt ut allt och alla, även personer som gått förbi på gatan utanför samt personer på tv. Det blir en aning tröttsamt. För övrigt har jag råkat färga henne lila. Men bara litegrann! På ena benet sådär. Men det är lugnt, det finns säkert jättemånga dvärgschäferliknande gatukorsningar med lila ben!

Jag verkar ha gått in i konstant frusenhet. Satans jävla norrbotten. Och det är inte ens riktigt kallt än. -14 eller nåt sånt idag. Tänk när det blir -30, då kan vi snacka nipple twister! Även norrbottningar mesar till sig över sommaren.

Min pappa mötte tydligen Minnas pappa på Ica idag. De pratade om Minna rätt länge, tydligen. Hur kul kan det vara för honom, stå där och konversera artigt om sin dotters självmord. Säkert min jäkla pappas fel. Han är så otroligt jävla taktlös så det är inte klokt.

Fan vad jag saknar dig Minna. Fan vad frustrerande att jag använder samma klyschor hela hela tiden. Men det är så det är. Jag har fått en hang-up i mitt emotionella centrum. Jag vill komma på nya, bättre, starkare ord som beskriver hur jag känner, men jag får bara fram samma gamla formuleringar, fast flera gånger om. Kanske sagt med högre röst. KANSKE SKRIVET MED STORA BOKSTÄVER. Kanske skrivet med flera utropstecken efter!!!!!!

Men nej. Det hjälper inte. Det blir ändå samma ord. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Förlåt mig. Kom tillbaka.


Dagens Sex and the City-fråga:
- In a city like New York, with infinite possibilities, has monogamy become too much to expect?