Winnerbäck är kung!

Ikväll har jag sett Lars Winnerbäck live i Luleå. Han var grymt bra. Han spelade mest låtar från nya skivan Daugava, men även äldre låtar förstås, de allra bästa dessutom. Hans förband Abalone Dots var också riktigt bra. Jag har hört både att man är fjollig, emo och bögig och man lyssnar på Winnerbäck. Okej, då är jag väl en emofjollbög. Det passar alldeles utmärkt bara jag får fortsätta njuta av Sveriges bästa ordkonstnär.

Men Minna Minna Minna. Du saknades. Du fattas. Att leva utan dig är som att leva med en bit av hjärtat utslitet, en jävla klyscha men den är sann. Du är ett sår som aldrig läker, en mardröm man aldrig vaknar från, en kronisk smärta utan botemedel. Det gjorde fysiskt ont när Lasse sjöng Tidvis från nya skivan. Jävla Lasse, att han alltid ska göra sådär. Ta ens innersta känslor och sammanfatta dem så enkelt och självklart att man bara vill gråta och gråta och aldrig sluta.


Tid har förlöpt, dagar har gått
Månen har vandrat sin väg, genom vitt och svart och grått
Jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår
Jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går

Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska
Men jag har saknat din hand, har saknat din röst
Ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst

Somliga dar tar jag in vad jag hör
Det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör
Det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut
Jag ser dig fortsätta nu, med varsamma kliv
Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv

Jag har saknat en vän, jag har varit på krogar och barer
Det har hänt att jag ljugit och sagt, att jag måste gå hem
Jag har saknat din röst, nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry ...

Så känns det. Det har snart gått fem månader. Fem månader! Och det känns inte bättre. Tyvärr. Inte ett dugg. Jag kanske inte mår toppenbra men jag är en jävel på att fejka, och det är inte illa. Det är väldigt viktigt för andra människor att man låtsas att det funkar, att livet leker, att man har glimten i ögat och spänst i stegen. Det är väldigt viktigt att aldrig missta en fråga av typen "hur mår du/hur är läget" för en ärligt innerlig undran med förhoppning om ett ärligt svar. Jag skulle aldrig drömma om att svara nånting annat än "jodå, det funkar/det knallar på/jämna plågor" etc. etc. Utom för ett minimalt antal särskilt utvalda människor som jag vet verkligen vill veta, och som jag vill berätta det för. Inte för att folk frågar längre. Men ändå.

Att gå vidare: En låtsaslek människor leker för att inte oroa sina nära och kära, vilken går ut på att inför omvärlden visa en spegelblank välputsad fasad utan inblick i eventuella fläckar och skavanker där bakom, samt i så stor utsträckning stänga in påträngande obehags- samt panikkänslor och tankar i ett madrasserat rum, låsa med sjutillhållarlås och svälja nyckeln.

Frågan är, är det jag som är en missanpassad jävel, eller har jag helt enkelt kommit på hur man får livet att gå?

Men! Nu ska vi inte avsluta i en så tråkig ton bara för att jag har varit på ett vidrigt dåligt humör idag (arg/irriterad/gråtfärdig/apatisk).
I försenad julklapp får jag i alla fall det jag mest av allt önskar mig: min Hanna! Hos mig! Det är faktiskt lycka!

Ps. Jag fick se min babe i cammen idag. Snacka om att man kan vara stolt över sin flickvän! Puss på dej snygging! Nu ska här sovas!