Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Igår lånade jag denna bok, skriven av Ann Heberlein. Idag har jag läst ut den. Ann Heberlein är vad man kan kalla en Mycket Lyckad Människa. Författare, teologie doktor, kulturskribent, fru till en mycket fin man och mamma till mycket fina barn. Blond, snygg, smart, allt man kan tänka sig. Men hon vill inte leva. Hon vill inte dö, hon vill bara inte leva. Jag ville läsa den här boken eftersom Ann Heberlein har diagnosen Bipolär typ 2. Jag letade efter Minna i den, det gjorde jag. Små bitar av en Minniska ville jag hitta nånstans mellan sidorna.

Jag vill förstå. Jag vill förstå alldeles för sent. Jag vill hitta nåt slags bevis på att jag gjorde för lite, på att jag var en dålig vän, på att jag kunde ha gjort mycket mer. Jag vill inte bli ursäktad eller bortförklarad av mig själv eller nån annan, jag vill bli straffad för det jag gjort och inte gjort. Jag vill hitta bitar som fattats på grund av att jag skitit i att ens leta upp dem. När det verkligen gällde gav jag fan i böcker som de här. Och nu är det så dags att leta bitar. När pusslet inte längre går att lägga, för att fortsätta på den metaforen.

Istället hittade jag bitar av mig själv. Jag blev skrämd så jag läste boken riktigt fort, och nu ett par timmar senare kan jag inte riktigt återge den. Jag vet att den var fantastisk, men varför var den det? Jag kan inte återge mer än baksidestexten. Jag ska läsa boken en eller två gånger till innan jag lämnar tillbaka den. Vilka jävla svammelfasoner. Min hjärna vill inte som jag vill. Vilket slöseri att läsa en riktigt bra bok och inte minnas exakt varför den var bra.

Fast jo, jag minns ju på sätt och vis. Själva känslan som hela boken inger. Budskapet, andemeningen, sensmoralen eller vad man nu ska kalla det. Och vilken det är tänker jag faktiskt inte säga, för det är ungefär som att berätta slutet. Men Ann Heberlein sätter ord på det som jag är absolut mest rädd för i hela världen. Det finns ingenting som är mer skrämmande för mig. Hon skriver saker som man bara inte får skriva, hon känner som man bara inte får känna och som jag ändå känner och undrar över fast bara i hemlighet. Låter det intressant? Det är det. Läs boken. Alla borde läsa den här boken.

Jag kommer nog att skriva om det här på ett mindre kryptiskt sätt när jag läst boken ett par varv till så att jag får nåt sammanhang i det hela och vet vad jag vill ha sagt. Citaten nedan är hämtade ur boken och något förkortade.

En gång var jag en sån där ung tjej med svarta trasiga kläder och sönderskurna armar och smak av galla i munnen. I början av nittiotalet ökade både ångesten och självmordstankarna. Jag lät håret växa och såg mer hippie än punk ut och lyssnade på The Doors i mina lurar medan jag satt i väntrummet. Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent. Jag har suttit på psykakuten som ensamstående, som sambo, som gift, som separerad, som gravid, som tvåbarnsmor och som trebarnsmor. Vem ringer man när man inte orkar leva?

Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva. Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte vill leva.