Homo Sweet Homo

Hemma i de norrländska skogarna igen efter 10 dagar i paradiset, a.k.a Falun. Nej jag skojade bara, Hannas säng är paradiset. Falun blåser jävligt kallt på vintern kan jag säga, och ingen snö fanns det där heller.

Det är så jävla tungt att åka hem. Folk som lägger tusentals kronor på spa-upplevelser borde skaffa sig en fantastisk flickvän istället. När jag är hos Hanna får jag lite ro i kroppen och själen en stund. Ungefär som att jag tänker efter mindre och känner efter mer. Gråter mindre och sover bättre. Men det går så jävla fort varenda gång tills man måste kliva på tåghelvetet igen. Hem till dåligt samvete, skolarbete man redan kommit efter i, föräldrar med allt vad det innebär, dygnsrytmer man borde följa... Sen måste man överdosera Raymond och Maria och äta en Schweizernöt alldeles själv.

"Jag vet din stora hemlighet, att du inte tror, att lycka är en tidning om hur andra människor bor. Och det var nån som såg dig gråta på ett tåg, var inte rädd för att tro på nåt, det är världens bästa drog..."

Jag saknar Hanna jävligt mycket. Det har gått två dar. TVÅ DAR. OMFG.

Samtidigt tycker jag att jag är duktig på att sakna. Okej, i princip alla mina örngott är missfärgade av smink, jag tror inte jag har använt make up-borttagning på sju månader...det är liksom onödigt. Men samtidigt så känner jag mig ännu inte desperat, svartsjuk, less eller nåt annat negativt som man kan känna i distansförhållande...jag saknar Hanna så ini helvete, men samtidigt så ser jag i princip bara en dag framåt i tiden, eller ingen. To make it through today, Amen. Dessutom så hjälper Minna en hel del, på nåt lustigt sätt. Minna saknar jag ju också, såklart. På ett sätt som är så jävla deprimerande, tröstlöst, änndlöst, hjärtslitande och bottenlöst, som ett tryck över bröstkorgen ungefär. För jag saknar henne så satans mycket och jag får aldrig mer se henne eller pratar med henne, vad jag än gör så kan jag inte vrida tillbaka tiden.
Och sen tänker jag på Hanna. Och kontrasten blir liksom knivskarp. För Hanna lever, och hon är min flickvän, och hon älskar mig och jag älskar henne, och hon bor i samma land! Jag kan prata med henne varje dag och om jag känner mig desperat längtig kan jag ta mina matpengar och boka en resa till henne. Och tills jag träffar henne kan jag köpa små presenter eller göra planer för vad vi ska hitta på eller tänka ut nåt sätt att överraska henne på och då känns det som att jag vill hoppa och skutta och sjunga en liten trudelutt. Då blir liksom saknaden nåt positivt, nånting att längta efter och se fram emot som inte är skola och räkningar och tvättid och slentrian...

Därför känns det som värst just nu. Nu har jag nyss kommit hem. Det är aldrig längre till jag får se henne och pussa på henne än just nu. Men jag tar en dag i taget, eller en timme i taget. Vilket som funkar bäst. Och jag har köpt en present till henne! Överraskade henne tyvärr inte som jag lovade....hon hann ju läsa min blogg den lilla busan! Men nu har jag köpt en....ja det kan jag ju inte skriva. Men det är nåt fint!

Jag var till Minnas grav tidigare ikväll. Det var lite läskigt. Kolsvart, mörkt och stjärnklart. Bara min mobil ledde min väg in i skogen, inte en lampa hade de satt på skogsstigen. Dåligt! Hur kan man nånsin gå dit vintertid och hitta rätt? Dessutom var de flesta gravar översnöade. Men inte Minnsans. Den var frigjord från snö och hade lyktor tända. Jag tände två ljus. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra eller säga, idag känndes det så stumt på nåt sätt. Som en kall sten, vad ska man säga till en sten? Ibland känns det som att jag vill säga saker (i huvudet) men inte idag. Jag vill ringa hennes pappa. Jag saknar honom väldigt mycket, jag vill hälsa på honom. Men det är jättesvårt och jobbigt att lyfta luren och ringa. Det finns miljoner ursäkter för att skjuta upp det, trots att jag verkligen vill. För jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Skönt, men jobbigt.

Fan vad långt jag skriver. Nu måste jag gå och kissa. Och gå ut med hundarna och hämta mamma. Och prata mer med Hanna, som jag älskar mer än jag kan beskriva och som är viktigare för mig än hon vet om. Och jävligt het. Om nån missat det men det tror jag knappast!