Min mormor

Jag har bestämt att jag ska tillägna det här blogginlägget åt min mormor. Jag har funderat på det förut men nu ska det bli av. Anledningen är att min mormor är en mycket speciell människa som verkligen förtjänar ett eget inlägg. Och att jag fått veta att hon har cancer. Obotlig cancer. Något med magen. Det är egentligen allt jag vet, och ärligt talat har jag inte vågat fråga mer än så. Jag ber om ursäkt till mina vänner att ni får veta det genom ett blogginlägg, det känns ju lagom oengagerat. Men jag orkar inte direkt ringa runt bara för att berätta det. Det funkar inte. This is the granny story.

Min mormor föddes år 1922 i nån helveteshåla i obygden. Hennes föräldrar var laestadianer, en enligt mig helt vansinnig religion, i alla fall de ortodoxa. Bland djävulens påfund kan man finna tv, gardiner samt preventivmedel. Mormor hade många syskon, hur många minns jag inte exakt, men jag tror att de var 12 stycken. Alla klarade sig inte in i vuxenlivet. Mormor hade en fattig och hård uppväxt, och i sin ungdoms dagar träffade hon Holger. Holger var minsann stilig och grann, och de gifte sig och hade en idyllisk bondgård tillsammans. Om man bortser från att de var väldigt fattiga och fick 6 barn och att Holger visade sig vara en alkoholiserad hustrumisshandlare. Mormor fick stanna hemma med barnen medan Holger arbetade och söp upp alla pengar. Holgers föräldrar beskyllde mormor för att inte ha mat på bordet åt Holger, och de skickade mat som Holger åt upp själv medan hans svältande familj fick titta på. Mormor var tvungen att adoptera bort ett av sina barn till Holgers föräldrar eftersom familjen svalt. Sedan träffade Holger en s.k. bya-slampa, och dumpade mormor och behöll alla barnen. Mormor hade i princip ingen utbildning, och fick börja jobba på ICA och lämna gård, djur och barn.

Sedan träffade hon Egon, och de gifte sig. Ytterligare en värdelös karljävel. Det enda goda som kom av det äktenskapet var min mamma. Sedan skiljde hon sig från Egon, som också var en alkoholist om jag minns rätt. Mormor har alltid älskar hästar, liksom min mamma. När hon var 79 mockade hon i stallet och fick en hjärtinfarkt. Läkarna meddelade att hon skulle flygas till Umeå för akut hjärtoperation, annars skulle hon dö. Mormor sa: "ja, då får jag väl dö då, men jag ska ingenstans." Hon rörde sig inte ur fläcken, och inte dog hon heller. Men hon var tvungen att slakta sin älskade häst eftersom hon inte orkade ta hand om den längre, vilket krossade hennes hjärta mer än något av de värdelösa fyllona hon varit gift med.

Så länge jag kan minnas har hon bott tillsammans med min morbror. Min morbror är också, surprise surprise, alkoholist. Mormor vill hellre bo själv eftersom min morbror fyllot blir väldigt våldsam och aggressiv när han dricker. Men då skulle morbror hamna på gågatan med de andra fyllona eftersom han super bort de mesta av sina pengar och inte klarar av att behålla en jobb. Vad han jobbade med? Yrkeschaufför. Det perfekta jobbet för en alkoholist. Han har kört både traktor, lastbil och personbil i fyllan oräkneliga gånger. Så mormors vardag består av att tassa på tå för en avdankad alkis, hålla tummarna för att han inte ska bryta sönder köksdörren (igen) eller stjäla hennes morfintabletter.

När hon fyllde 83 bestämde hon att det var dags att sluta röka. När hon var 85 bestämde hon att det var dags att börja promenera eftersom frisk luft och motion är nyttigt. Så sent som för ett par år sen vägrade hon skaffa rullator eftersom, och jag citerar: "det är bara gamla kärringar som går med rullator." Och det var inte länge sen hon gjorde mig tillfälligt döv med att kommentera en dokumentär om penisförlängningar med "har inte karlarna lärt sig att det inte är i storleken det sitter."

Min mormor är stålmormor. Hon har hjärtproblem, kärlkramp, KOL, bukspottkörtelinflammation, muskelreumatism med mera med mera. Och inget biter på henne. Hon är 86 år, och om jag ska vara ärlig har jag trott att det varit klippt för hennes del flera gånger om. Och så får hon fucking jävla cancer. Det jag känner mest är att det är så jävla orättvist. Har man levt ett så långt och hårt liv förtjänar man att få dö i sömnen. Jag önskar att det fanns en Gud så jag kunde berätta hur mycket jag hatar honom och hur mycket jag förbannar honom. Jag hatar cancer.

På fredag åker jag till Hanna. Det ska bli extra skönt att komma bort härifrån. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag har verkligen tur som har henne. Jag tror inte hon vet hur mycket hon faktiskt gör för mig.

Det är ungefär sju månader sen jag somnade innan klockan ett på natten. Nu är klockan 05.45 och jag tror det börjar bli dags att lägga sig.

Just det. Jag har skrivit tentan i arbetsrätt också. Den gick nog åt helvete. Det gör detsamma.

Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning

So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
I promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep

It seems no one can help me now,
I'm in too deep; there's no way out
This time I have really led myself astray

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded?
Life's mystery seems so faded

I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just a-drownin' in the rain
With a ticket for a runaway train

And everything seems cut and dried,
Day and night, earth and sky,
Somehow I just don't believe it

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughing at the rain
A little out of touch, a little insane
It's just easier than dealing with the pain

Runaway train, never going back
Wrong way on a one-way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I'm neither here nor there

Runaway train, never coming back
Runaway train, tearing up the track
Runaway train, burning in my veins
I run away but it always seems the same....