X-mas spirit is back on track!

Jag och Ohana tittade på Tomten är far till alla barnen häromdagen, och julkänslan kom som ett julkort med posten. Det är en fantastisk film. Så mycket ångest, så jävla tragisk, så extremt svensk. Det är äkta julkänsla i den!

Det känns som att jag inte hinner blogga just nu, vet inte exakt varför. Kanske för att jag blivit så extremt facebook-nördig. Kanske för att jag bara har lust att titta på mina favvo-serier och se fram emot att min egen julängel anländer på annandan. Kanske har jag inte så mycket intressanta tankar för tillfället. Vem vet!

Vad jag däremot vet är att Chinokken träffade Minnas mamma idag. Hon har det inte lätt den här julen, för att göra en grov underdrift. Det är hon inte ensam om. Hur fan ska man fira en julafton som inträffar nästan exakt ett halvår sedan någon man älskar tog livet av sig. Det vette fan. För mig blir det väl så att jag äter middag hos mamma. Sen åker vi nog till mormor. Sen går jag hem. Snipp snapp snut så var julen slut. Jag hoppas jag kan låna mammas bil i alla fall så jag kan besöka graven också. Tända ett ljus och vad man nu gör. Jag är inte en sån som pratar med gravstenar. Jag kommer ihåg att farmor pratade med farfars grav, och jag tyckte det var lite knasigt. Vad ska man säga till en sten. Hej hej stenen. Du verkar kylig idag. Men när jag står framför Minnas grav så pratar jag kanske med den litegrann ändå, fast inne i huvudet. Det är inte ens hela meningar oftast, bara ett jox av en massa svärord och orden varför och om, en miljon gånger. Jag älskar dig och jag saknar dig och jag behöver dig och förlåt. Saker som kanske alla tänker, jag vet inte.

Det är underligt. Jag tänker på Minna hela tiden, alltid. Minna och Hanna upptar tillsammans ca 95% av min hjärnaktivitet. Allt annat och alla andra får slåss om de resterande 5%. Inte konstigt att jag känner mig så apatisk ibland.

Ibland tänker jag på Minnas mun. På hennes tänder. De var ganska fyrkantiga, nästan som små vassa sockerbitar. Hennes läppar var ganska torra ibland, hon hade alltid en arsenal av vaselin och lypsyl för att råda bot på det. Jag kan se hur hennes mun ser ut när den skrattar. När jag diskar och tittar på Scrubs och pratar med pappa i telefon och läser övningsuppgifter i arbetsrätt har jag Minnas skratt i bakhuvudet. Eller hennes händer som håller i en tekopp. Jag tänker på henne så mycket att alla tankar är utslitna, jag vet inte vad orden betyder längre. Jag ser henne som i en artsy dokumentärfilm, med lustiga inzoomningar och oväntad färgsättning och ingen röd tråd utan mer en serie bilder, som ibland rör på sig och har ljud, ibland inte.

Nu ska jag köpa en cola och kanske nån form av choklad, bädda ner mig med min vovve och min filt i min soffa och bli lite tårögd till Mupparnas Julsaga. Som att jag inte grinar nog för själva livet, jag måste tydligen grina åt i princip alla mina favoritserier och filmer av en eller annan anledning. Vilken jäkla lipsill jag är alltså. Jag kanske har nån slags läcka i tårkanalen, vem vet.

Tydligen vet jag inte så mycket idag.

Puss och kram.

Dagens Sex and the City-fråga:
- How do you know if you’re good in bed?