And the beat goes on

Igår var Robyn här och vi kirrade hemmapizza - yummy in my tummy, kan jag säga. Förra veckan var jävligt jobbig. Både jag och Hanna var sjuka och låg hemma och nötte på varandra, och inte på det sexiga sättet. Men nu är vi friska igen, Hanna är på praktik och jag borde få lite skolarbete gjort.

Mamma gjorde sin gastric bypass förra veckan så jag var orolig och grinig hela veckan för det också. Först i förskott och sen i efterskott. Särskilt som mamma redan testamenterat bort hundarna, då blir man lite svettig mellan skinkorna. Men det gick hur som helst bra och nu är hon hemma och äter Keldas soppor med tesked. Jag blir så jävla less på alla oinsatta åsikter som yttras om gastric bypass, jag borde egentligen helt sluta läsa Aftonblaskan. Jag kände mig i alla fall trygg med att mammas läkare tjänar över 300 000 spänn i veckan eftersom han bara ägnar en viss tid åt de stackars fattiglappar som får sina operationer betalda av landstinget, och en hel del tid åt privata toppkliniker både i Sverige och utomlands där personer betalar 120 000 kronor för sin gastric bypass. Så det känns tryggt, och det gick ju också bra. De första två veckorna efter operationen brukar vara värst. Mamma rapporterar att hon inte är hungrig över huvud taget och att hon pruttar konstant, vilket betyder att hon är på rätt spår. Jag är stolt över min mamma som vågade ta det steget! Heja mamma!

Jag rekommenderar alla som har åsikter om överviktsoperationer att läsa "Fetma - problem och åtgärder" som ges ut av Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering. De har kollat upp kostbehandling, viktväktarbantning, GI, beteendeterapi, helsvält, fysisk aktivitet, läkemedel och i princip alla möjliga och omöjliga metoder för att gå ner i vikt. Där kan man bland annat läsa:

Ungefär en femtedel av dem som genomgår behandling enligt viktväktarmetoden och uppnår sitt mål får en bestående viktminskning på 10 procent eller mer av ursprungsvikten.

Så om inte annat, skit åtminstone i Viktväktarna. Det finns många väldigt sorgliga historier om människor som förlorat enormt många kilon (50 kg, 100 kg eller ännu mer!) med hjälp av Viktväktarna och blivit valda till årets viktväktare och sånt svammel. Och efter några år så har de gått upp all vikt och ibland ännu mer. Men ungefär 20% av de som uppnår sitt mål får bestående viktminskning på 10%, det är väl bra? Nej det är det inte, det är fan kasst! Uselt! Om man väger 110 kg från början väger man i slutändan 99kg. Man får fortfarande köpa kläder på tjockisavdelningen, man löper fortfarande risk att få alla möjliga hemska sjukdomar och man lär inte se sina barnbarn växa upp. Så snälla, skit i Viktväktarna. Jag menar, vad skulle jag ha för glädje av att bli smal nu om jag inte är smal hela livet? Absolut ingen. Jag skulle skämmas ihjäl och gömma mig i en grotta om jag blev smal nu och sen var tjock igen vid 30. Eller 35. Eller 45. En viktminskning som inte är bestående är slöseri med tid, i alla fall för mig.

Om man däremot vill gå ner 2-10kg så kan viktväktarna vara det rätta, för om man behöver gå ner så lite är man troligtvis redan på rätt spår. Men då borde man klara det med andra metoder, så sluta stödja den där jävla mobbingsekten.

Om du inte känner för att läsa hela långa boken "Fetma - problem och åtgärder" utan bara vill åt slutsatserna, the juicy stuff. Klicka HÄR. Det är en A4-sida lång text med alla slutsatser. Och ett annat lästips är Hanne Kjöllers "Operation: Nytt liv" som går in på djupet på överviktsproblem och överviktsoperationer - på bara 160 sidor! Lättläst och bra.

Nu ska jag värma en pizzabit från igår, för jag har i alla fall inte tänkt bli smal idag. Känns gött.