Om flickvännen har pms...

Spraya 2 gånger på nära håll, och spring utav helvete.

Gastric Bypass-bilder

Nu ska jag sätta in några gastric bypass-relaterade bilder som jag lovade. Inga före- och efterbilder än så länge, förhoppningsvis i framtiden när man kan se nån skillnad... Är så jävla less på flytande kost nu, men på fredag får jag äntligen börja äta mosmat. Barnmatshyllan, here I come!

Såhär ser jag alltså ut inuti numera.


Dripp-dropp, de var helt kåta på att sticka hål i mig.


Massa goa smärtstillande fick man i alla fall för besväret.



Jag vinkar till publiken från min sjukhussäng. Det låg två andra kvinnor i samma rum, de verkade också må relativt bra.



Dagen efter operation. Fem små titthål. Min mage ser ut som en badboll på grund av svullnad och eftersom de sprutar in en massa gas i magen under operationen som inte hunnit hitta ut än. Nu snart två veckor senare är magen betydligt mindre.



Lite närbild på titthålet.


Ca 20 häftklamrar pillade distriktssköterskan ut ur min mage. Det gjorde inte så ont som det ser ut, men fan vad skönt att bli av med dem. Nu har jag bara fem plåster på magen över mina fem små "revor".


De blodförtunnande sprutorna jag var tvungen att sticka i magen sammanlagt 12 gånger. Mamma var tvungen att hjälpa mig för jag tyckte det var så extremt obehagligt, men de sista tog jag alldeles själv. Igår tog jag den allra sista, alltså inga mer sprutor för mig!

Tankar på tuttar

Som det homotroll jag är så är det kanske inte förvånande för någon att jag tänker en del på tuttar, men just idag tänker jag mest på mina egna. Jag är verkligen bekymrad för att mina tuttar kommer att lida av att gå ner så mycket i vikt som jag förhoppningsvis kommer att göra. De har redan blivit lite mer innehållslösa, och jag har ju bara börjat. Jag vill inte ha två vidriga ica-kassar som jag måste rulla ihop och knöla in i bh:n. Livet är för kort för att genomlevas med fula tuttar, det är bara så. Och stora tuttar är över huvud taget jävligt överskattat. Det är bara jobbigt och smärtsamt. Lägg två handbollar i bh:n och dra ut på joggingtur så får man ett hum om hur det känns. Jag har faktiskt haft riktigt fina tuttar en gång i tiden, när jag var 12-13 år och de ganska nyss hade ploppat fram. Vilket jävla slöseri, för då var det minsann ingen som fick klämma på dem. Det här kan ju tyckas vara värsta i-landsproblemen, och det är det! Men man måste få ha såna också, när man inte orkar tänka på de större och jävligare problemen såsom svältande barn och valresultat.

Tips på soppa

På 8 dagar hinner man prova väldigt många soppor. De flesta har faktiskt smakat skit. Absolut skit. Men mamma tipsade mig om Felix djupfrysta färdiga soppor, så jag var ju tvungen att prova dem också. Och de var skitgoda! Jag blev extremt glatt överraskad faktiskt. Jag har bara smakat Norsk fisksoppa och Potatis- och purjolökssoppa men de var båda jättegoda, betydligt godare än vad de låter på namnen. Så de tipsar jag verkligen om ifall man känner sig lat eller orkeslös. Den 1a oktober får jag börja med purékost, då blir det mosad banan och potatismos! Tänk att man kan längta så efter potatismos, det är ganska märkligt.



Om två dagar får jag ÄNTLIGEN sluta med sprutorna. Sen jag opererades har jag varit tvungen att ta blodförtunnande sprutor eftersom risken för blodpropp är såpass hög. Och att sticka mig själv i magen har faktiskt varit det svåraste hittils. Min vanliga strategi när jag blir stucken är annars att titta bort och blunda, men det funkar ju inte riktigt när man ska sticka sig själv. Man måste ju se vart man sticker så sprutan inte hamnar i tutten eller på nåt annat dumt ställe. Mamma har varit tvungen att hjälpa mig nästan alla gånger, men de två senaste gångerna har jag stuckit mig helt själv. Jag är otroligt glad att jag inte har diabetes och måste sticka mig varje dag. Men om det var så, så antar jag att jag skulle vänja mig rätt fort.

I torsdags var jag på vårdcentralen och tog bort häftklamrarna i magen. Det såg häftigt ut! (He he he). Som en häftapparatsolycka ungefär. Jag har tagit kort som jag ska lägga upp i bloggen när jag ids (ids är världens bästa ord). Jag är förresten sjukt glad för allt pepp som jag fått av alla möjliga människor. Det hjälper verkligen enormt! Det får mig att känna att det är värt alla soppor och andfådda promenader.

Något helt annat

Kanske dags för ett inlägg som inte handlar om mitt nya liv. Jag har ju inte skrivit en enda rad om årets Idol! Ingen kan förstås knäcka Mariette Hansson, hon är och kommer alltid vara helt fucking fantastisk, men det finns ju ändå en del pärlor i årets startfält. Jag blev grymt besviken på att varken Therés eller Sanne från Boden gick vidare till kvalet trots att de gjort så grymma sånginsatser. Men Björn Nagander gick i alla fall vidare och honom hejar jag absolut på. Min absoluta favorit är Elin Blom. Begåvad, skitsnygg, underbar dialekt, älskar finlandssvenska! Det är lite lagom sexigt och samtidigt lite intimidating (finns inget ord på svenska som passar lika bra). Lite skämmigt bara att man börjar bli så gammal, bruden är född 1994, lammkött med andra ord!
Jay Smith är också en skön kille, och Sassa och Linda är också favvisar hos mig. Resten kan man ha eller mista så att säga, och hur vissa kom med måste vara resultatet av en kollektiv hjärnblödning hos juryn.

Utav de två tjejerna som tittarna ska rösta på så hejar jag på Madeleine för hon verkar så jäkla gullig och jag tycker hon har en bättre sångröst. Nu hoppas jag bara att rätt personer får tävla mot varandra i kvalet, förra året var själva startfältet en katastrof med Clara, Moa och Mariette tävlade i samma omgång, och av dem kom bara Mariette vidare. Och i andra kvalomgången för tjejerna tävlade de trista typerna. Så får de inte göra i år för då måste jag bli pissed. De leker faktiskt med min fredagsunderhållning, och nu när jag är så sjukt svag och orkeslös som en gammal pensionär så behöver jag mina trogna tv-program.

Jag kämpar på

Nu har det gått några dagar. Jag har orkat sitta vid datorn men jag har varit tvungen att spara energin till det förbannade skolarbetet som jag är så less på. Igår hälsade jag på på jobbet och bjöd mina fina jobbarkompisar på tårta. Jag saknar verkligen att jobba, är så less på att plugga på det här sättet. Plugga distans suger kuk! Jag önskar jag hade ett riktigt jobb så jag fick vara sjukskriven i de tre veckor som jag ju faktiskt egentligen är sjukskriven just nu. När man pluggar är det inte ett alternativ, hur jävligt man än mår. Ingen kommer göra mitt skolarbete åt mig, skit samma hur jag mår. Så det är bara plugga vila äta promenera. Jag älskar att lära mig nya saker, jag vill alltid lära mig mer men att plugga på universitet är grymt överskattat.

Hur som helst, de rullade alltså in mig i operationssalen förra torsdagen. Jag fick hasa över till operationsbordet och sen började de droppa narkosmedlet i droppet. Jag fick andas i en syrgasmask och sen påstod de att jag började känna av sömnmedlet. Jag hann tänka "det gör jag ju inte alls!" och sen blinkade jag yrvaket mot en röst som sa: "välkommen till post-op, operationen gick bra!" Märklig känsla! Jag hade ingen aning om hur lång tid som gått.

När jag vaknade kändes magen som en enorm spänd badboll. Jag vågade inte röra mer än huvudet och dra upp benen litegrann, munnen var så torr så jag knappt kunde svälja och jag hade kvar den äckliga masken. Så låg jag och växlade mellan slummer och vakenhet, blick stilla, i åtta timmar. Det mest spännande som hände under dessa åtta timmar var att jag en gång fick hjälp till toaletten (jag svimmade nästan av ansträngningen!) samt att jag fick ett glas vatten som jag skulle peta i mig så gott jag kunde med en tesked. Jag är ändå glad att jag mådde så "bra" att jag faktiskt hade tråkigt, och inte som vissa i sängarna bredvid som stönade och skrek av smärta eller hulkade sig igenom dagen av illamående. Det var dock väldigt obehagligt att andas, det kändes som att jag inte fick nog med luft i lungorna. Det satt i flera dagar, jag har känt mig ganska andfådd och klen.

Vid åtta på kvällen när jag pratade med mamma i telefon kom hon på den briljanta idén att jag skulle be om att få en tv till min säng. Som tur var hade de en ledig så jag såg idol och sen filmen Patrioten med Mel Gibson. Jag råkade zappa in på ett program om en tjej som efter en väldigt enkel operation fick köttätande bakterier i operationssåret, men det zappade jag bort från jävligt fort kan jag säga. Jag var nog rädd för att de skulle upptäcka en läcka i mina nya kopplingar i magen.

Jag kollade på tv nästan hela natten och sov bara i tjugo minuter åt gången ungefär. Dels hade jag svårt att andas, magen spände, och jag hade en automatisk blodtrycksmanschett som nöp mig stenhårt runt armen exakt en gång i timmen. Jag tog mig upp till toaletten, petade i mig vatten, och annars hände inte mycket. Fredag morgon blev jag nedrullad från post-op (Scrubs-perspektiv!) till vanliga kirurgavdelningen och slapp EKG-sladdar, blodtrycksmanschett och syremättnadsklämma, men droppställningen fick jag dras med.

Villkoret för att få åka hem var att jag kunde dricka 1,2 liter, för om man kan det så ser de att kopplingarna i tarmarna håller. Och jag fick i mig det jag skulle och mamma hämtade mig vid 18-tiden på kvällen. Resan hem var en skumpig mardröm, jag fick lägga mig raklång på sängen och höll sen inte på att ta mig upp igen. Men jag har kämpat på sen dess och det blir bättre och bättre för varje dag. Bara jag orkar lägga in i datorn så ska jag lägga upp några bildbevis också. Men nu måste jag hinna till banken en sväng för att fixa Euro till min kära mamma som åker utomlands på lördag.

Hemma igen: The Short Story

Nu är jag hemma igen, jag kom hem igår kväll. Jag ska orda mer om det när jag har lite mer ork och lite mindre ont i magen. Det är jobbigt att sitta, stå och ligga i samma position alltför länge, magen känns helt spänd och hopklämd som att jag först gjort ett grymt magpass på gymmet och sen tryckt i mig fyra pitepaltar utan att tugga dem först. Ingen skön känsla, men det är bara att vänta på att det blir bättre.

Jag kom till sjukhuset klockan 07.00 i torsdags, det var jag och tre andra som skulle göra samma operation. Mamma och Hanna var med som stöd. Jag fick väga mig och kunde konstatera att jag gått ner ca 13 kilo! Vågen var inte digital (hej stenåldern) så det var lite på ett ungefär, men jag behövde definitivt inte vända i dörren. Jag fick klä mig i sexig bak-och-fram-skjorta och enorma granny-panties och krypa ner i sjukhussängen, och de kollade temp, blodtryck och kopplade upp mig till ett dropp. Jag var konstigt nog inte så nervös, jag vet inte varför. Kanske för att sjuksköterskorna och undersköterskorna var så himla snälla och trygga och proffsiga hela tiden. Jag fick pillra ut mina älskade piercingar och eftersom jag var nummer två att opereras fick jag ganska snabbt skjuts i min säng till operationssalen medan mamma och Hanna fick åka hem och försöka fördriva dagen. Det var nog värre för dem än för mig. Jag var inlagd senast när jag var sex år och har aldrig blivit sövd, så det var helt nytt alltihop. Narkossköterskan var lite butch och rejäl och snygg och pratade bort mig ganska bra medan hon kopplade upp mig till lite olika maskiner. Sen var det bara att rulla in i själva op-salen och hoppas på att man var redo.

Det får nog räcka så för idag, jag ska vila en liten stund och sen se Notting Hill. Det kommer ta tid innan jag lär känna min nya mage ordentligt, vi vet inte riktigt var vi har varandra än. Men jag ska ta mina värktabletter nu så den blir lite extra snäll mot mig ikväll. Jag tar sammanlagt 12 tabletter plus en spruta per dag nu, men efter sisådär två veckor kommer det bara vara tre tabletter och inga sprutor. Jag är glad att jag inte är särskilt nålrädd i alla fall, så länge jag slipper se när de sticker. Under dessa dagar har jag blivit stucken i händerna, insidan av handleden, armvecken, sidan av armen, benet och magen. Jag tror det var alla ställen i alla fall...Men som sagt, fortsättning följer. Jag ville bara skriva lite att jag är okej och inte kolavippade på bordet.

Gastric bypass imorgon!

Imorgon bitti klockan 07.00 ska jag infinna mig på sjukhuset för min gastric bypass. Jag har inte hunnit bli så nervös än. Det enda jag är riktigt riktigt nervös för är att jag inte ska ha gått ner tillräckligt mycket i vikt. Då skickar de hem mig direkt. Jag skulle bli så jävla...ja...jag hittar inte ens nåt bra ord. Jag skulle gå och gräva ner mig, jag har kämpat så jävla jävla hårt. Igår drack jag bara en påse, 100 kalorier, på hela dagen, och dagarna innan har jag hållit mig till två eller tre. Idag har jag druckit tre vidriga extrema näringsdrycker för att kroppen ska orka med påfrestningen som operationen innebär. Jag vill det här så jävla mycket, och jag orkar inte vänta längre och skjuta upp operationen på obestämd tid. Då skiter jag i att äta över huvud taget tills jag får operera mig. Min kropp älskar sitt fett, som sagt.

Nu ska jag försöka sova. Önska mig lycka till och håll tummarna för mig imorgon, det lär jag behöva! Och massa kärlek till min älskling och min mamma som är de bästa stöd man kan ha i världen! Och massa kärlek till mina katter, jag vet inte om de är så mycket stöd men de är ju väldigt gulliga och de käftar åtminstone inte emot och säger en massa dumheter, vilket är mer än man kan säga om somliga människor.

Vi ses i marschallens skugga!

Soppa på en spik

Nedräkningen har börjat. Bara två dagar kvar med äckliga Nutrilett, sen en dag med näringsdryck som jag hört ska vara dubbelt så äckliga, och sen är det Dagen D. Då lägger jag mig under kniven. Jag har fördrivit tiden med att laga tre olika soppor, mixa dem och frysa ner den. Efter operationen får jag bara äta flytande föda i två veckor, och soppor man gör själv är både godare och näringsrikare än sån där skit man köper på påse. De innehåller för lite protein så ska man äta dem måste man mixa ner några korvbitar eller nåt annat långsökt. Bättre göra soppa från scratch. Jag har gjort en fisksoppa, en köttfärssoppa och en korvsoppa. Jag smakade av dem med tesked och alla tre blev så förbannat goda. Jag är en mästare på soppa helt enkelt, synd att jag nästan aldrig brytt mig om att göra soppa förut. Men det ska det förhoppningsvis bli ändring på i framtiden.

Det är svårt att tänka sig att jag varit hungrig i en månad. På en månad har jag inte känt mig riktigt mätt en enda gång. Jag fattar inte hur jag klarat det om jag ska vara ärlig. Inatt drömde jag att jag fuskade, jag bara åt och åt och när jag vaknade skämdes jag som fan innan jag kom på att det bara var en dröm. That's just weird.

Lite perspektiv

Jag och Hanna kollar just nu på "Världens fetaste familjer - och jag" som handlar om en kille som åker runt och hälsar på några av världens fetaste familjer. En kille i dokumentären, som vägde ca 300 kilo, sa: "Det känns ju pinsamt när man går på toaletten och måste be om hjälp med att torka sig själv. När man nått det stadiet vet man att det är dags för en förändring."

Det verkar alltså som att jag är alldeles för tidigt ute med min livsstilsförändring, eftersom jag klarar av att torka mig i röven alldeles själv! Där ser man.

Upp och ner, ner och upp.

Som rubriken antyder går det upp och ner i stämningsläget och humöret. Till skillnad från igår känner jag idag lite jävlar anamma, att nu fan måste jag kämpa den här sista veckan. Jag vägde mig imorse hemma och vågen påstod att jag vägde 4 kilo mindre än igår, vilket vore fantastiskt om det vore sant men min våg är ganska knäpp så nu litar jag inte ett dugg på den. Jag ska också förtydliga lite vad jag egentligen håller på med, så min blogg inte framstår som en av dessa hemska bloggar som promotar ätstörningar. Vet man inte bakgrunden så verkar min kosthållning och mina tankar just nu extremt störda.

Den 16e september, alltså nästa torsdag, ska jag göra en gastric bypass, alltså en viktminskningsoperation. Inför den här operationen måste jag klara av att gå ner en jävla massa kilo, och jag får enbart äta måltidsersättningar och dricka vatten. Totalt ska jag hårdbanta så här i fyra veckor och nu har det gått lite mer än tre. Om jag inte lyckas gå ner alla kilon till operationsdagen får jag inte operera mig, utan jag får vänta på en återbudstid och måste fortsätta med dessa vidriga Nutrilett.

Det är alltså därför jag dribblar med kalorier och promenader till galenskapens gräns. Jag vet att det är helt vansinnigt att äta 200 kalorier så det ska jag faktiskt inte göra, men däremot 400. Det är också vansinnigt men då tar jag mig runt, förhoppningsvis. Jag längtar så mycket till operationsdagen även fast jag vet att det kommer bli helvetiskt jobbigt därefter också fast på ett annat sätt. Då har jag åtminstone valmöjligheter, jag behöver inte dricka pulverblask som åker jojo i halsen.

Så är det alltså. Status idag är hungrig, sugen och ännu mer hungrig och sugen. Jag köpte en liten chipspåse till Hanna för den hade Roast Ox-smak och jag ville så gärna smaka den så hon fick smaka den istället...Så kan det vara. På den positiva sidan är jag i alla fall väldigt stolt över min självdisciplin som jag inte visste att jag hade. Men jag lovar, om det inte vore för att jag hade ett slutdatum skulle jag hetsäta precis allt tills min mage sprack, och sen äta lite till. Klarade jag av att byta hela min livsstil på ren vilja skulle jag göra det, men jag orkar inte vilja hela livet. Men nu ska jag inte orda mer över detta, för jag ska fortsätta kolla på Idol. Ingen kan jämföras med Mariette, men ett par snygga talangfulla tjejer har i alla fall gått vidare. Det ska bli spännande när man får se auditions från Luleå.

Deppig

Idag var jag till vårdcentralen för att väga mig. Vågen, den satans vågen, berättade att jag gått ner ETT kilo den här veckan. Ett kilo. Det är fan ingenting. Det är patetiskt. Det är skit. Jag blev så jävla förödmjukad och förbannad och ledsen och less. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag har levt på 500 kalorier om dagen i tre veckor och tränat eller promenerat eller både och, varenda jävla dag. Jag vet inte vad jag kan göra mer förutom att motionera mer och äta mindre. Idag har jag gått extra långt och bara ätit 200 kalorier. Fy fan vad sjukt det är. Jag är redan hungrig varje dag, matt och orkeslös och har nära att bli irriterad hela tiden, och kan inte koncentrera mig på skolan.

På en vecka måste jag gå ner 7 kilo. Hur ska jag klara det? Jag känner mig värdelös och dålig och fet och jag kommer inte ifrån de tankarna. För två veckor sen tänkte jag att den som inte går ner i vikt på den här dieten definitivt måste fuska, och nu står jag här själv och går inte ner nånting. Jag har aldrig tagit på mig själv så mycket som under dessa tre veckor, och nu menar jag tyvärr inte på det porriga sättet. Jag stryker, nyper, klämmer, känner på mig själv för att känna om det kanske känns lite lite smalare här, kanske lite lite mindre där. Sjukt sjukt sjukt. Men den här veckan gäller det. Jag får inte tappa sugen. Tyvärr har jag redan tappat den men jag får väl hitta den igen då. Den 16e september gäller det, allt innan dess är bara fluff. Jag får väl gå till jobbet och sno en hög urindrivande och laxermedel så blir jag lika tom och torr som en gammal skinnbit. Jag har kastat alla vettiga tips över bord som ni kanske märker. Det vågen säger betyder allt. Vågen är gud. Fan ta vågen.

Dagens delikatess: vatten!

Jag orkar inte blogga särskilt mycket, det enda jag tänker på är ändå mat, vikt, och alla versioner som finns av dessa två ämnen. På torsdag ska jag väga mig nästa gång, jag har hittils gått ner 6,4 kg på två veckor vilket får anses som jävligt bra. Jag är så sjukt less Nutrilett så det finns inte. Smaken kan beskrivas som mjöl utblandat i vatten med en touch av choklad. Det ger väldigt dålig ork, sjukt äcklig andedräkt, muntorrhet och ett sug efter i princip allt som man kan äta. Men ingen jävel kan säga att det inte funkar! Det funkar om man håller ut och inte fuskar. Utöver Nutrilett dricker jag kranvatten, helt vanligt kranvatten. Ibland när jag känner för att lyxa till det köper jag Loka eller Ramlösa, och under dessa 2.5 veckor har jag ätit ett par morötter och några gurkskivor också. That's it. Jag tar minst en promenad per dag och försöker träna på gymmet varannan dag från och med i fredags eftersom jag känner mig stressad över att inte gå ner tillräckligt. Det är helt galet egentligen.

Jag åkte till Luleå och besökte skolbiblioteket och på Campus finns Subway, och jag älskar Subway-mackor. Det är förstås big no-no precis som allt annat men jag köpte en rostbiff-macka till Hanna. Jag vet inte exakt varför men det ger nånting att se andra äta goda saker. Nu är det bara exakt sju dagar kvar av denna min allra sista bantningskur. Sju dagar, det måste jag klara. Jag uppskattar alla pep-talk jag får, det är det som får mig att orka tvinga mig själv att fortsätta. Bit ihop eller bryt ihop, eller vad säger man?

För övrigt har jag ingen praktikplats till nästa praktikperiod i november, bara för att jag bor i fucking Norrbotten. Allvarligt talat, vart söker sig norrbottningarna när de mår psykiskt kasst? Det finns ju inte ett jävla ställe utom Sunderbyn och där tar de inte emot mig eftersom de har smockat med studenter eftersom, som jag sa, det finns fan inget annat. Jag orkar inte åka till Piteå igen, det funkar bara inte. När jag hade praktik där steg jag upp 04.30 på morgonen, kom hem vid 20 på kvällen och betalade 2000 spänn i busskort som jag inte fick igen eftersom skolan tyckte praktikplatsen låg för långt bort. Bullshit!