Jag har nyss kommit hem från ett träningspass under världens hårdaste personlige tränare: min pappa. Jag har nog aldrig varit så mör. Jag har tränat bröst och biceps och handleds/underarmsövningar. Och pappa är inte nådig. Efter en och en halv timme konstaterade jag att jag inte lyckades få upp hanteln, då fick jag åka hem. Jag har inte vågat duscha än, är rädd att jag inte ska få upp armarna tillräckligt högt för att gnugga in schampot. Jag fixar just nu lunch, spaghetti och köttfärsröra. Att tärna löken var jätte...jätte...jobbigt. Om jag håller på i den här takten så kommer jag tids nog att bli en Belgian Blue. Vilket inte känns helt fel. Då är jag åtminstone stor OCH stark.
Man kan undra varför pappa egentligen propsar så hårt på att jag ska styrketräna när han jämt antyder(inte alltför smidigt) att jag måste gå ner i vikt. Han om någon borde väl veta att jag borde bli lite flitigare på spinningpassen för att åstadkomma det. Men om jag har fattat pappa rätt så är det här en slags far- och dottertid för att jag ska lära in rätt teknik, och sen använda den tekniken på Step In. Och även gå på en massa svettiga pass, cuz I got a lot of junk in the trunk. That's true.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar