Men jag ÄR en djurvän! Eller?

Jag skulle verkligen vilja bli medlem i Djurens Rätt. Helt enkelt för att jag tycker väldigt mycket om djur, och jag tycker att de behandlas förjävligt på många håll, inte minst i Sverige. Men...jag äter kött. Jag dricker mjölk, jag äter ägg, fisk, kyckling, gelatin...ja du fattar. Inte vegan för fem öre. Och det är tydligen oförenligt med Djurens Rätts värderingar. Jag är inte förvånad över det, jag tycker det är beundransvärt att vara vegan, men....that's not me.

Betrakta följande text, citerad från Djurens Rätts hemsida.

De allra flesta människor blir illa berörda när de ser ett nyhetsinslag om djur som lider under transporter eller misshandlas på slakteriet. Sådana inslag följs ofta av en våg av debattprogram och upprörda insändare. Det ställs krav på ökad kontroll och strängare regler. Djurens Rätt arbetar för en omedelbar förbättring av djurens förhållanden, men vi stannar inte vid det. Vi anser att all uppfödning av djur inom livsmedelsindustrin innebär ett oacceptabelt utnyttjande av djuren, eftersom det tar ifrån dem deras liv. Djur är inte mat!

Jag kan alltså inte bli medlem i Djurens Rätt enbart med motiveringen att jag vill djurens bästa, eftersom jag käkar dem och deras produkter. Då skulle jag vara dubbelmoralisk, och en sellout. Det är jävligt synd. Jag är för att djuren ska ha ett värdigt liv och behandlas humant, men...vem skulle föda upp hundra kossor om man varken fick använda mjölken eller köttet? Kossor, och grisar och kycklingar också för den delen, skulle sannolikt bli extremt sällsynta i Sverige om alla svenskar blev veganer.

Fast jag erkänner. Jag är inte köttätare på grund av moraliska aspekter. Jag äter aniamliska produkter för att jag tycker det är gott. Jag är inte ädlare än så. Men jag är ändå emot djursex, djurplågeri, djurförsök, djur som underhållning och allt det där andra som Djurens Rätt kämpar för att få bort.

Jag får helt enkelt ge mina pengar (när jag nu har några att ge bort eftersom jag nyss lagt mina besparingar på min nya pälskling) till en organisation som inte tittar snett på en köttätande djursexbekämpande sellout. Som faktiskt sådär i allmänhet inte skäms för att hon gillar hamburgare mer än tofu, utom när hon läst Djurens Rätts hemsida alldeles för noggrant.

Meat is murder. Tasty, tasty murder.

Jag är med hund!

Jag är med hund! Det har gått så fort så jag knappt hunnit med, men så är det i alla fall. En liten vovve ska flytta hem till mig!





Min planering framöver:
Tisdag & onsdag: plugga som ett psyk.
Torsdag: Skriva tenta, gå på infomöte angående eventuellt extrajobb.
Fredag: Åka till Luleå.
Lördag: Halloweenparty!
Söndag: Åka till Hanna! <3
Måndag-söndag: Ha så jävla mycket sex! Och kanske hinna med andra saker, vi får se hur mycket vi kan klämma in i schemat!
Söndag: Åka till Arlanda och möta upp min nya pälskling som flyger från Italien.

Jag ska alltså adoptera en hund från http://www.hundhjalpen.se/. En superbra organisation, jag kan inte promota dem nog. Ikväll har jag pratat med Linda, en av eldsjälarna i organisationen, och vi kom fram till att jag ska bli matte till Niky(jag ska ändra stavningen till Nicki), som anländer till Sverige från hundhägnet i Italien den 11e november.

Niky ströps långsamt under ett helt år. När hon var ca 2 månader satte hennes ägare fast henne i en 60cm lång kedja på sin gård. Han gav henne stryk och nån brödbit ibland men inte mer än så. Detta pågick under ett helt år, medan Nicki växte byttes kedjan aldrig ut, istället bäddades den in i huden så att hundhjälpens veterinär var tvungen att operera ut den ur hennes hals när de väl kunde rädda henne från tortyren.

Denna lilla rädda vanvårdade misshandlade varelse ska alltså få bo med mig, och kanske även tillsammans med en eller annan tjurig exotic perser om de nu alls vill följa med mig när jag flyttar, och ibland också med mammas adopterade rumänska vovve, som jag ju har delad vårdnad om. Det känns så jävla roligt. Jag hoppas verkligen att hon kommer att trivas med mig. Egentligen vet jag inte varför jag läser psykologi. Det är ju djur jag brinner för. Människor går ändå inte att rädda, det är nåt jag har lärt mig den hårda vägen. Jag skulle vilja bli djurskötare, djurpolis, eller jobba för hundhjälpen, kattakuten, djurskyddet eller vad som helst som tar hand om djur. Då skulle jag ärligt kunna säga att jag älskar mitt jobb, vilket jag starkt tvivlar på att jag kommer kunna göra med den utbildning jag nu håller på att färdigställa.

Hur som helst...det finns ju alltid möjlighet att bli en crazy catlday. I'm keeping the option open.

Bilden föreställer Nicki precis efter att man opererat ut kedjan ur hennes hals. Det nyper till i hjärtat varenda gång jag ser den.

Helgen: en resumé

I helgen var jag alltså på spansk afton hos Ohana. Saludos Amigas! Ohana hade pyntat så fint och fixat det mesta med det mesta och delegerat arbete till oss andra, vilket inte är så lätt som man kan tro. Maten var himla god, vi åt allt vi orkade och hälften blev kvar, men så kan det gå. Vi åt skrynklig potatis och hummus och guacamole och tiggerräkor och en massa annat smask.Sen drack vi hemgjord sangria och gick ut på krogen och shakade ass. Vi såg också Linda & Sara från förra årets idol, de var så små och söta och begåvade, som små pixisar. Jag måste ha varit rätt full eftersom jag frivilligt stod längst fram, men det var jävligt kul.

Särskilt bakis blev jag inte heller. Men jag klädde ändå inte på mig förrän vid 16-tiden. Det är särskilt bakisdags-privilegium tycker jag. Ska lägga in en bild så fort jag fått nån av mina polare, eller så fort jag kommit ihåg att ta hem min egen kamera från Ohana.

Jag är himla sugen på att skriva vad jag ska ge min älskling i julklapp men tyvärr kan jag inte det eftersom hon är mitt största fan, och jag vill ju inte att hon ska få veta vad det är innan julafton! Sorry babe, du får fortsätta vara nyfiken!

Jag köpte till och med en pytteliten julgran idag. Jag får ju flytta in i min lägenhet den 1a december så det är alldeles lagom för julpynt.

Helgens mest minnesvärda citat(ungefärligt återgivna, jag hörde dem ju faktiskt på fyllan):
"Han bjöd hem mig på te, klockan fyra på morgonen! Han vill ju bara att jag ska dra i hans tepåse, men jag vill inte dra i hans tepåse!"
"Men alltså, det är ju helt sjukt att man kan vilja äta bajs. Jag menar, det finns ju en anledning till att de två hålen sitter så långt ifrån varann, eller hur?!"

När kommer barnet? Nej nej det är bara mitt magsår som växer!

Klockan är runt 02.00. Jag borde VERKLIGEN sova. Pluggångesten gnager på mig. Men jag är en sann nattuggla. Jag trivs jättebra på natten. Det är mörkt och tyst och man kan pyssla på med sitt, i lugn och ro och ifred. Sen gör jag ju ingen direkt nytta. Tittar på mina serier mestadels. Eller sorterar min musik. Jag har nån slags tvångstankar när det gäller musiken jag har. Jag har en "sortera"-mapp, där jag lägger nästan all musik. Sen måste jag lyssna igenom den noga och bedöma om den är tillräckligt bra för att spara, eller om jag bara kan spara ett par låtar på ett album eller slänga resten. Livet är helt enkelt för kort för att ägnas åt att lyssna på kass musik mer än en gång. Just nu lyssnar jag igenom Veronica Maggios "Vatten och bröd". Den verkar riktigt bra hittils. Jag tycker om hennes mjuka svenskspråkiga röst och hennes finurliga texter. Och apropå låten "Nöjd". Flickan är ju så uppenbart gay så hon förstår det inte själv! Betrakta denna text:

Usch, hur kunde jag dejta det där?
Att jag trodde det skulle fungera
Det började bra, men sen efter nån dag
Försvann all hans charm och han blekna
Det var inte den första i år
och definitivt inte sista
Det brukar bubbla från start
Med spännande prat
Romantiska möten med kyssar

Men sen tröttna jag direkt
Vilken äcklig andedräkt
Hans irriterande tics
Han är royalist
Jag förtjänar faktiskt något bättre
Jag lovar, jag kan fixa vem jag vill

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
För lång eller kort eller smal eller bred
Jag vill hitta rätt men jag ser bara fel
Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå
Men herregud, jag kan få bättre än så

Jag har verkligen provat med allt
Jag har träffat, för fan, hela världen
Från Paris till Shangai, slitna jeans och kavaj
Jag har till och med surfat på nätet
Men jag blir aldrig nöjd, nej, jag stör mig på allt
Han skriver så fult och han sjunger så falskt
Vilken läskig mustasch, alldeles för lat
Var är hans sinne för humor?

Nej, jag hittar ingenting
Ingen groda som blir min prins
Bara genomsnittsskräp, inte tillräckligt tät
Varför ska jag nöja mig med nåt mindre,
när jag vet jag kan fixa vem jag vill?

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
För lång eller kort eller smal eller bred
Jag vill hitta rätt men jag ser bara fel
Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå
Men herregud, jag kan få bättre än så

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd
Dom har vart gamla, dom har vart unga
Dom har vart smarta, dom har vart dumma
Dom har jobbat på bank, dom har rest överallt
Jag har gett alla den chans jag har kunnat
Dom har vart snygga, dom har vart rika
Dom har vart stygga, dom har vart dryga
Men inte nånstans har det funnits nån man
Som lyckats få mig att mjukna

Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå
Men herregud, jag kan få bättre än så

Aldrig, aldrig, aldrig nöjd

Förstår du vad jag menar? Gäj gäj gäj!

The soundtrack of my life right now

Rihanna - Don't stop the music
Lars Winnerbäck - Innan mörkret faller
Kent - Ingenting
Tjenare Kungen - 1x2x3x4
Brick & Lace - Love is wicked
Billie The Vision and The Dancers - Overdosing toghether
Plain White T's - Hey there Delilah
Shout Out Louds - Impossible
All American Rejects - Dirty Little Secret

Imorgon är en annan dag

Imorgon blir det spansk afton hos Ohana. Det ska bli riktigt trevligt och roligt. Klä sig fint, träffa trevligt folk, äta god mat, gå ut och dansa. Jag försöker fokusera på plugget men det går inget vidare. Jag har inte hört nåt om hunden än, kanske har nån annan tursam människa fått en liten lurvboll att pyssla om. Jag har ju iofs tre lurvbollar redan så jag klagar inte alls. En av dem sitter just nu i köket och surar för att jag inte lät honom kloa sönder mina nya strumpbyxor (måste gå ut dem innan nästa helg, totaltajta, hela jävla ändan ramlar ju över kanten...!). Saknar Hanna som fan. Men nästa söndag åker jag ner till Dalarna igen! Så jävla härligt!

Jag hörde om en människa som dog, och de anhöriga satte dit en liten brevlåda vid graven. Det kanske du tycker låter jävligt koko, men jag tycker det låter jätterart. Jag skulle gärna vilja att Minna hade en egen brevlåda, så jag kunde skriva brev till henne och lägga dem där. Jag känner att ju mer tid som går, desto mer vill jag säga till henne, berätta för henne, fråga henne om. Jag tror att "gå vidare" är bara hur andra tolkar en sörjandes förmåga att förtränga och låtsas. Fake it 'til you make it. Det håller ett tag, tills man måste prata om henne alltför ingående, eller läser en viss dikt, eller hör en viss låt.

Den här dikten till exempel, skriven av Barbro Lindgren. It pushes my "cry now"-button.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst
Den finns i dig
Den kan du höra
När du vill
Du har mitt ansikte
Min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
När du vill
Allt som finns kvar av mig
Är inom dig
Så är vi jämt tillsammans.

Nu jävlar

Det finns bra saker med tentaångestveckor. Det är att man får så himla mycket gjort! Det är helt fantastiskt vad taggad jag är! Jag har till exempel registrerat mig på en sida där man kan skriva under listor om...ja...en hel del saker! Jag har skrivit under listor som prostesterar mot hundslagsmål, mot slakten av delfiner, mot utrotningen av snöleoparder och en hel massa annat. Det är enkelt, det går snabbt, det är gratis....vad väntar du på? To sign a petition är faktiskt det absolut minsta man kan göra om man inte orkar lyfta sin tjocka ända från tv-soffan och göra nåt mer slagkraftigt. Därför tycker jag att du ska gå in på http://www.care2.com/ och leta rätt på en eller flera namnlistor för de goda ändamål som just DU känner dig engagerad i, plita ner ditt namn och trycka på "sign". Enkelt va? Om du inte ens orkar det...ja då får du gå hem och skämmas helt enkelt.

Sen har jag fått ändan ur vagnen gällande en annan sak. Jag har skickat in en intresseanmälan angående en hund. Och inte en liten ullig gullig valp, utan en hund-pensionär, en riktig Lady om man får vara vitsig. Det var mamma som fick mig att bli sugen på att adoptera en hund från den här hemsidan http://www.hundhjalpen.se/

De är en fantastisk organisation som gör ett kanonjobb med att ta hand om och hitta nya hem åt hundar (och även hästar och åsnor!) från Rumäniens gator. Anledningen att jag vet att de gör ett jättebra jobb är att min mamma har adopterat en hund från Hundhjälpen. Han är en riktig sötnos, och en riktigt expert på att plocka fram "hundögonen". Egentligen är jag i hjärta och själ en kattmänniska. Jag är inte ett dugg sugen på att köpa en valp eller ens en vuxen hund med stamtavla. Men det är en helt annan sak att erbjuda mitt hem åt en fullvuxen hund med mycket bagage, som aldrig känt hur ett riktigt hem och ett riktigt hundliv ska kännas. Jag kanske inte alls får nån hund, de är ganska strikta med kraven på de nya hundägarna. Men jag hoppas på att kanske få en liten hund i julklapp i år. Vad mina kissekatter hoppas på är en helt annan sak.

Bilden föreställer vår lilla byracka. Bortskämd? Nu förstår jag inte alls vad du menar!

Tentaångest

Nästa torsdag har jag tenta i juridisk översiktskurs. Det känns...inte sådär jättebra. Jag känner mig riktigt vilse i lagboken, kan man säga. Det är så många olika områden att hålla reda på.

Dessutom har jag den medfödda defekten att jag inte kan göra nånting ordentligt om jag inte känner pressen. Nu är det lite mer än en vecka kvar till tenta = för mycket tid. Jag känner mig inte tillräckligt stressad för att det jag pluggar in ska fastna. Frustrerande.

Nästa kurs blir arbetsrätt(åh halleluja...eller inte). Och jag måste måste måste klämma in en tripp till min älsklingshanna i dalarna. Annars överlever jag inte den här terminen. Jag är SÅ längtig precis hela tiden. Vad är väl 850,4 kilomter....ganska så jävla mycket kan jag säga. Som tur är så är hon så jävla värd det.

Inofficiella tragiska fakta: De flesta av mina (tjej)kompisar har varit i ett eller flera förhållanden där de blivit nedtryckta och psykiskt misshandlade av killar. De flesta har även blivit bedragna, vid ett eller flera tillfällen. Vi har alla vid mer än ett tillfälle accepterat saker som man aldrig skulle tro att en snygg smart rolig självständig tuff brud i lyxförpackning accepterar. Kort sagt, vi har alla tagit skit. Jag undrar bara...hur kan det hända?

Middag kanske vore en idé. Får ta de filosofiska tankegångarna vid annat tillfälle.

Nej nu kan jag inte skjuta upp det här längre. Tillbaka till pluggandet stygga flicka!

Kram

Jag har inte fått särskilt många födelsedagspresenter detta år, av olika anledningar. Och det är helt okej för mig. Jag är glad för det jag får men jag kräver absolut ingenting. Presenter är mer en bonus, det jag verkligen uppskattar är när människor faktiskt kommer ihåg min födelsedag.

Men de presenter jag har uppskattat allra mest av allt, är KRAMARNA. Jag har fått födelsedagskramar! Detta låter ju hur banalt som helst. "En kram - so what?" Förut gillade jag inte ens kramar. I'm not scared of space invaders - I'm scared of personal space invaders - keep your distance dammit! Minna var nog den kramigaste människa jag nånsin känt. Jag tyckte det kunde kännas rent av fånigt eller obekvämt att hon ville kramas hela tiden. Och nu, när jag aldrig mer får krama om henne igen, har jag plötsligt blivit nån sorts kramberoende. Jag blir jättejätteglad av att få en kram, så länge det inte är av fel person, dvs typ krogfyllo/okänd människa/illaluktande typ. Ja, du fattar. Men annars...jag gillar helt enkelt kramar.

Jag tycker om att vara full, för då får man extra mycket kramar. Jag undrar varför människor inte vågar kramas nyktra. Är det typiskt svenskt? Lite tråkigt är det i alla fall.

Ny minnessida

Den nya minnessidan för Minna ("minnassidan" med andra ord) börjar ta form. Det är numera en betalsida som bekostas av mitt ex, Krysset(ganska rolig ordlek tycker jag). Det kommer att komma fler bilder, dikter, även hennes egna alster kommer att läggas in, och det finns en gästbok som man väldigt gärna kan skriva en rad i om man kikar in där. Det behöver inte vara nåt avancerat, ett RIP räcker gott och väl som tassavtryck om man inte vet vad man annars ska säga. http://www.123minsida.se/tillminneavminna/10866204

Mitt uppdrag är att skriva en text om Minna som kommer att läggas in på sidan. Det känns väldigt svårt. Det är så mycket jag vill säga, jag vet inte ens var jag ska börja. Men det är viktigt att den blir riktigt bra. Jag vill verkligen kunna uttrycka hur fantastisk hon var, och hur mycket vi älskar och saknar henne, utan att det ska bli sådär fjäskigt, eller banalt.

Den första snön har kommit och gått. Så även den andra snön. Men dimman är kvar. Bilden är tagen från Ohanas fönster mitt på dagen igår den 21 oktober.

Så kan det vara att bo i Norrland.

Jag hatar datorer + grattis till mig + sexsnack

Jag har varit jävligt bloggsugen de senaste dagarna. Tyvärr är det såhär, att jag kan bara hantera datorer så länge de fungerar exakt som de ska. Och i några dagar har jag inte blivit insläppt på mitt blogg-konto. Varför vet jag inte. Tyvärr är ingen av mina närmaste duktigare på datorer än jag, så jag har helt enkelt väntat ut det.

Hur som helst. I'm back.

I torsdags fyllde jag 21 år, grattis på mig själv i efterskott. Det var en helt okej födelsedag, inget utöver det vanliga. Förutom att jag saknade H och Minna som fan. Igår var jag på middag med Hanni, Ellifiore, R8ben och Saran. Det var hur trevligt som helst. Några tjejer, lite vin (inte för min del den här gången, jag drack bacardi grand melon), god mat och chips. Sen gjorde jag och Ellifiore ett ärligt försök att ta oss hem, men vi gav upp efter sisådär tre meter. Halkan var förjävlig, så vi sov över istället, vilket var riktigt trevligt. Kanske inte för de andra eftersom jag, enligt vittnesmål, har både gnisslat tänder, snarkat och snott täcket. Jaja, vad har man vänner till liksom. Hehe.

I fredags var jag till graven. Det är verkligen fint där. Jag blev ledsen av att vara där, samtidigt längtar jag nästan efter att gå dit när jag inte är där. Det är helt enkelt där Minna finns, och jag vill vara med henne.

Usch. Mamma har precis bråkat med mormor. Mormor är världens oroligaste människa och jag kan också bli jävligt irriterad på henne. Hon är också en otroligt snäll och omhändertagande människa, och man får alltid enormt dåligt samvete när man inte kan hålla irritationen inombords. Det kan också bero på att mormor är 85 år och har dålig hälsa. Det är bara en tidsfråga, om du förstår vad jag menar. Men jag försöker att inte tänka på det. Jag vill inte att nån mer ska dö nu. Det är redan för många.

Häromdagen kom jag på mig själv med att sakna farmor väldigt mycket. Det är mer än två år sen hon dog, men det spelar ingen roll. Jag kommer ihåg henne som om jag träffade henne igår. Jag kan klart och tydligt höra hennes röst när hon säger "du ska ha tack för det du ringde", och jag kan se hennes händer framför mig, de var väldigt varma och mjuka. Jag saknar henne också fruktansvärt mycket.

Jag såg Nina Frisk idag. Fy fan vilken skitfilm om jag får säga det själv. Den var alldeles för realistisk. Slutet var liksom...pissljummet. Sensmoralen var ungefär: fy fan vilket tragiskt sorgligt miserabelt skitliv vi alla lever, och det finns absolut ingenting vi kan göra åt det, utom att vänta på att dö så vi slipper allt. Det är alldeles för nära verkligheten för att jag ska kunna uppskatta det. Man MÅSTE ha nån slags positiv slutkläm, annars blir man ju deppig.

Tack så mycket Ellifiore för den finfina presenten! "Den stora sexboken, för tjejer som har sex med tjejer." Den blev väldigt populär på middagen igår kan jag säga, alla ville bläddra i den, studera fittans anatomi och diskutera klitoris utseende och det faktum att även flator kan vilja sätta på varann utan att för den skull känna nåt behov av en kuk i sitt (under)liv. Mycket spännande och intressant. Jag älskar mina vänner. Och, lite insiderinformation. Enligt helt inofficiella enkäter bland mina straighta tjejpolare, så är det en ganska allmän åsikt att kuken varken är vacker eller upphetsande i sig själv. Sorry killar.
Kvällens citat: "Jamen, det är väl självklart. I give head to get head. Om jag ska suga på hans fula jävla kuk så är det väl självklart att han går ner på mig. Varför skulle jag annars göra det??"

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som har min älskade fantastiska flickvän. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne, och jag vill inte tänka på det heller. Fan vad jag älskar henne!

Bilden föreställer grannbarnens snögubbe, gjord den 20e oktober. Årets första?

OMG

OMG, jag rabblade upp mina favoritserier utan att nämna L Word!

Jag tror den sexuella frustrationen gjort min hjärna lite dimmig. Det har faktiskt gått hela två dagar nu.

Oh lordi.

Grattis i förskott på mig

På torsdag, den 18e oktober, fyller jag 21 år. Det finns två människor jag mer än alla andra vill fira min födelsedag med. Minna och min flickvän. Tyvärr blir det dubbelt no-no. Jag ska i alla fall fika eller göra nåt annat trevligt för mina fina vänner. Inte alla, men i alla fall Hanni och Ellifiore.

"Nära vänner" är ett ganska fluffigt, rörligt(rörigt?) vagt begrepp, i alla fall för mig. Men jag har mitt tjejgäng. The girls. My crew. My pussy posse. Det består av mig, Hanni, Ellifiore, Chinokken, Jojo, Angel och Minna, eller Neko-San. Hon kanske inte finns vid min sida längre men hon är ändå min allra bästa vän. Sen finns även Liten, också en av tjejerna fast utrustad med penis, men det behöver vi inte låtsas om. Och mina kära klasskompisar Will&Grace samt Räkan, och min kära före detta klasskompis Jen. Och alla andra som jag glömt för tillfället.

Tur att jag har mina vänner. Vad skulle jag göra utan dem?

Fan också vad det är trist att vara hemma igen. Jag vill krypa ner i sängen med min älskade heta flickvän. Istället ska jag krypa iväg (läs: krypköra, det är halt som tusan ute) till mina polare Hanni och Ellifiore för en kopp te och kanske lite Sex and the City.

Serier jag verkligen gillar, för övrigt: Ally McBeal, Sex and the City, Grey's Anatomy, Vänner, Scrubs, Coupling, Criminal Minds.

Jag älskar min flickvän

Nu har jag kommit hem från min älskade H. Tio dagar av mysigt mys, busigt bus och sexigt sex. Helt underbart. Det känns otroligt jobbigt att ha henne 85 mil bort. Det positiva är att vi verkligen tar vara på tiden som vi har. H är verkligen en fantastisk människa. Jag har verkligen otrolig tur som har henne, och att hon vill ha mig och vara med mig. Hon är min glädjekälla, min inspirationskälla, mitt stöd och mitt allt. För att inte tala om hur jäkla sexig hon är. Helt enkelt wow!

Så efter tio dagar av bubbelbadande, fyllefestande, muffinsbakande, soffmysande och stjärnspanande är det back to basics. Back to school. Back to Norrland. Det är väl inte hundra procent misär, fast just nu känns det lite så. Jag kom hem imorse och jag saknar redan en miljon saker med Henne. Jag saknar att krypa ner bakom hennes rygg i soffan och hålla om henne och nosa henne i nacken. Jag saknar att vända mig om i sängen och ge henne en gomorron-puss. Jag saknar att hålla henne i handen på stan, och att och vänta på att hon ska komma hem från jobbet, och att sträcka ut handen och känna att hon finns där och är sådär varm och mjuk och min. Dammit vad man kan längta mycket!

Vilken jävla skitdag

Idag är ingen bra dag. Jag är på gränsen till tårar hela tiden. Utom när jag passerat gränsen och gråter för fullt, förstås.

Jag besökte Minnas pappa idag. Han är en av de snällaste och underbaraste människor jag känner. Jag tycker väldigt mycket om honom, och jag tycker väldigt mycket om hans fru också. Fantastiska människor. Det var väldigt skönt, och väldigt jobbigt på samma gång. Jag känner att mina tankar kan speglas i honom. Han tänker i samma banor som jag på många sätt. Det är skönt att veta. Att jag inte är ensam om mina tankegångar, att jag inte är en konstig människa som tycker och tänker som jag gör.

Det känns som att jag alltid är ledsen. Alltid. Jag är en massa andra saker också. Sur, nere, deppig, arg, frustrerad, glad, sprallig, kåt, orolig, kär. Men det känns som att jag egentligen, parallellt med alla dessa känslor, är obotligt evigt ledsen. Det är som en del av min personlighet. Som en hel del fantasilösa människor brukar beskriva sig själva: jag är en glad tjej! Så skulle jag kunna beskriva mig nu för tiden. Hej, jag är en ledsen tjej!

Men vad ska man göra. Min bästa vän finns inte längre. Det är på sätt och vis ett faktum, på sätt och vis är det min tro. Minna orkade inte med smärtan i själen längre. Men vissa menar ju att själen lever kvar, eller att det finns ett paradis, eller en slags annan dimension. Ja, du vet. Jag tror inte att det finns nåt liv efter detta. Notera "tror". Jag ska absolut inte påstå att jag vet. Jag antar att många kommer vilja motbevisa mig, men spara på krutet. Jag kan bara konstatera det allra viktigaste. OM det finns någon himmel, paradis, andra dimension eller liknande, så är det där Minna finns. Om inte, så finns det bara en sista vila. Ett mörker, ett ingenting. Och det tycker jag inte låter hemskt. Faktiskt inte.

Det är konstigt vilka saker som hjälper. Som faktiskt verkligen hjälper. Det är inte alls det man kan tro.

Saker som hjälper mot bottenlös oändlig sorg:
1. Vädret. Jag kan stanna upp och bara titta upp mot stjärnhimlen, mot fullmånen, mot skymningssolen. Jag kan bli helt andlös över hur otroligt vackert det är. Jag körde bil idag, bara körde omkring och lyssnade på jättehög musik och grinade så det stänkte om det. Så stannade jag till och betraktade den norrländska hösten. Löven, solen, vattnet. Det får mig av nån anledning att känna mig lugn, ödmjuk och tacksam.
2. Musik. Sorgsen, glad, arg, sexig. Musik är balsam för själen. I'm making the soundtrack of my life. Musik som särskilt får mig att tänka på Minna: Lars Winnerbäck, Depeche Mode, Magnetic Fields, Savage Garden (i synnerhet Darren Hayes), Frou Frou, Maria Mena.
3. Fantastiskt sex med min fantastiska flickvän. Egentligen allt jag gör med min fantastiska flickvän, men sexet är ju bara så...sexigt! ;)
4. Att bli full. Det låter ju lite väl patetiskt, men jag menar inte bli pinsam och spy ner allt-karatefylla. Jag menar några cider och en drink-full. Jag blir fnittrig och danssugen och kan se lite positivt på saker och ting och jag somnar gott. Fan, nu lät det ju patetiskt i alla fall.
5. Att skriva av mig. Det kanske märks.

Jag saknar min älskling så jag nästan blir nipprig. Men på torsdag tar jag kvälltåget till min älskling! Det ska bli så otroligt skönt att få träffa henne, och att få komma bort härifrån. Det enda negativa är att jag inte kommer att kunna vara med på Minnas gravsättning eller vad det kallas. Men jag tror inte hon skulle missunna mig det här. Det vore inte Minnas stil. Hon skulle vara glad för min skull och vilja höra alla smaskiga detaljer.

Dagens kommentar

Vi har väldigt roligt i skolan. Mina klasskompisar är grymt underbara.

Grace: Ååh, fy fan vilket gott äpple! Så jävla gott! Godare än knulla i mun!
Will: Ja tänk om man kunde gå in på restaurang och beställa det. "En knulla i mun, det blir 75 kronor."
Jag: Fy fan vad du är billig, hehe!
Will: Man får sås till.

Komma ut...!

Ja så var det ju det där med att komma ut. Det är inte så lätt. Fast ibland är det väldigt lätt. Jag har faktiskt enbart fått positiva reaktioner, vilket såklart känns jävligt skönt. Det är nästan som att ha en flickvän ger nån slags pluspoäng, det lilla extra ungefär. Tillåt mig demonstrera. Person Z får representera vem som helst i min omgivning, t.ex. kompis, jobbarkompis eller klasskompis etc.

Tjejkompis X: Jo jag ska hälsa på min pojkvän.
Person Z: Jaha okej.

Jag: Jo jag ska hälsa på min flickvän.
Person Z: Eh...alltså, du menar...? Jaha! Nämen oj, vad roligt!! Men hur träffades ni då? Hur länge har ni varit tillsammans? Vet dina föräldrar? Är du bi eller är du homo då? Jaha, fan vad roligt! Coolt!

Det är ganska lustigt faktiskt. Det här att man aldrig slutar komma ut. För mig kändes det jättestort att komma ut för min mamma. Jag kände mig extremt stolt och modig. Och då hade min mamma ändå redan listat ut det, så hon tog det med ro. Hon är klok min mamma. Och då kändes det verkligen som att "puh, då var det gjort." Men egentligen är det inte "gjort", och det blir aldrig riktigt gjort, även om mamma och pappa är de mest laddade/spännande/viktiga/läskiga/svåra att berätta det för.

Aah, pappa ja. Ja han måste väl få veta...eller måste han? Kan jag inte bara få liksom låtsas lite? Låt mig förklara mig. Att berätta för min pappa känns ungefär som att dra ut en tand, gå till gynekologen och springa naken längs gågatan, på samma gång. Extremt obekvämt och gruvensamt. Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa väldigt mycket. Jag äter middag hos honom ett par gånger i veckan, han skickar mig roliga youtube-klipp på min mejl och ger mig bra-att-ha-födelsedagspresenter. Han är en bra pappa.
Men när vi umgås går jag efter principen: You have the right to remaine silent. Everything you say can, and will(!) be used against you by your dear old man.

Pappa är överbeskyddande, han överreagerar, han missförstår, han är trångsynt och har en ganska elak sarkastisk humor ibland fast han egentligen menar väldigt väl. När jag vid blott 15 års ålder tog hem min första (och enda, för den delen) pojkvän, tog det hus i helvete som man brukar säga. Detta på grund av att denna pojkvän var äldre än mig, arbetslös, hade rakad skalle och ett antal tatueringar. Pappa var inte precis diskret med att det inte var drömprinsen han tänkt sig för sin lilla prinsessa.

Då är ju min lilla H, från pappa-synvinkel sätt (och över huvud taget faktiskt, min lilla sötnos) hundra gånger bättre. Men hon är ju en FLICKA. Pappa kommer nog djupt i sin pappa-själ känna att detta är ju inte riktigt NORMALT. Och kanske det är han som på något sätt ligger till grund för detta *flämt*. Kanske han har varit en DÅLIG FADERSFIGUR. Med mera med mera. Typiska saker som pappa skulle kunna få för sig.

Men nu är det så här, att den femte oktober anländer jag hos min älskling, och det är extra speciellt eftersom vi firar fem månader tillsammans. Fem månader som min käre far (eventuellt, man vet aldrig) inte har en susning om. Jag känner att jag vill, och måste, berätta, snart. Men hur??? Jag vet inte hur jag ska få orden att lämna min mun. De liksom fastnar i halsen varenda gång.

Jag känner mig sugen på följande scenario: Skicka ett mail, slå av mobilen och lämna landet.
Låter inte det som en bra strategi? Snälla?