Komma ut...!

Ja så var det ju det där med att komma ut. Det är inte så lätt. Fast ibland är det väldigt lätt. Jag har faktiskt enbart fått positiva reaktioner, vilket såklart känns jävligt skönt. Det är nästan som att ha en flickvän ger nån slags pluspoäng, det lilla extra ungefär. Tillåt mig demonstrera. Person Z får representera vem som helst i min omgivning, t.ex. kompis, jobbarkompis eller klasskompis etc.

Tjejkompis X: Jo jag ska hälsa på min pojkvän.
Person Z: Jaha okej.

Jag: Jo jag ska hälsa på min flickvän.
Person Z: Eh...alltså, du menar...? Jaha! Nämen oj, vad roligt!! Men hur träffades ni då? Hur länge har ni varit tillsammans? Vet dina föräldrar? Är du bi eller är du homo då? Jaha, fan vad roligt! Coolt!

Det är ganska lustigt faktiskt. Det här att man aldrig slutar komma ut. För mig kändes det jättestort att komma ut för min mamma. Jag kände mig extremt stolt och modig. Och då hade min mamma ändå redan listat ut det, så hon tog det med ro. Hon är klok min mamma. Och då kändes det verkligen som att "puh, då var det gjort." Men egentligen är det inte "gjort", och det blir aldrig riktigt gjort, även om mamma och pappa är de mest laddade/spännande/viktiga/läskiga/svåra att berätta det för.

Aah, pappa ja. Ja han måste väl få veta...eller måste han? Kan jag inte bara få liksom låtsas lite? Låt mig förklara mig. Att berätta för min pappa känns ungefär som att dra ut en tand, gå till gynekologen och springa naken längs gågatan, på samma gång. Extremt obekvämt och gruvensamt. Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa väldigt mycket. Jag äter middag hos honom ett par gånger i veckan, han skickar mig roliga youtube-klipp på min mejl och ger mig bra-att-ha-födelsedagspresenter. Han är en bra pappa.
Men när vi umgås går jag efter principen: You have the right to remaine silent. Everything you say can, and will(!) be used against you by your dear old man.

Pappa är överbeskyddande, han överreagerar, han missförstår, han är trångsynt och har en ganska elak sarkastisk humor ibland fast han egentligen menar väldigt väl. När jag vid blott 15 års ålder tog hem min första (och enda, för den delen) pojkvän, tog det hus i helvete som man brukar säga. Detta på grund av att denna pojkvän var äldre än mig, arbetslös, hade rakad skalle och ett antal tatueringar. Pappa var inte precis diskret med att det inte var drömprinsen han tänkt sig för sin lilla prinsessa.

Då är ju min lilla H, från pappa-synvinkel sätt (och över huvud taget faktiskt, min lilla sötnos) hundra gånger bättre. Men hon är ju en FLICKA. Pappa kommer nog djupt i sin pappa-själ känna att detta är ju inte riktigt NORMALT. Och kanske det är han som på något sätt ligger till grund för detta *flämt*. Kanske han har varit en DÅLIG FADERSFIGUR. Med mera med mera. Typiska saker som pappa skulle kunna få för sig.

Men nu är det så här, att den femte oktober anländer jag hos min älskling, och det är extra speciellt eftersom vi firar fem månader tillsammans. Fem månader som min käre far (eventuellt, man vet aldrig) inte har en susning om. Jag känner att jag vill, och måste, berätta, snart. Men hur??? Jag vet inte hur jag ska få orden att lämna min mun. De liksom fastnar i halsen varenda gång.

Jag känner mig sugen på följande scenario: Skicka ett mail, slå av mobilen och lämna landet.
Låter inte det som en bra strategi? Snälla?