Imorgon är en annan dag

Imorgon blir det spansk afton hos Ohana. Det ska bli riktigt trevligt och roligt. Klä sig fint, träffa trevligt folk, äta god mat, gå ut och dansa. Jag försöker fokusera på plugget men det går inget vidare. Jag har inte hört nåt om hunden än, kanske har nån annan tursam människa fått en liten lurvboll att pyssla om. Jag har ju iofs tre lurvbollar redan så jag klagar inte alls. En av dem sitter just nu i köket och surar för att jag inte lät honom kloa sönder mina nya strumpbyxor (måste gå ut dem innan nästa helg, totaltajta, hela jävla ändan ramlar ju över kanten...!). Saknar Hanna som fan. Men nästa söndag åker jag ner till Dalarna igen! Så jävla härligt!

Jag hörde om en människa som dog, och de anhöriga satte dit en liten brevlåda vid graven. Det kanske du tycker låter jävligt koko, men jag tycker det låter jätterart. Jag skulle gärna vilja att Minna hade en egen brevlåda, så jag kunde skriva brev till henne och lägga dem där. Jag känner att ju mer tid som går, desto mer vill jag säga till henne, berätta för henne, fråga henne om. Jag tror att "gå vidare" är bara hur andra tolkar en sörjandes förmåga att förtränga och låtsas. Fake it 'til you make it. Det håller ett tag, tills man måste prata om henne alltför ingående, eller läser en viss dikt, eller hör en viss låt.

Den här dikten till exempel, skriven av Barbro Lindgren. It pushes my "cry now"-button.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst
Den finns i dig
Den kan du höra
När du vill
Du har mitt ansikte
Min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
När du vill
Allt som finns kvar av mig
Är inom dig
Så är vi jämt tillsammans.