This is the life?

Mamma var förbi nyss. Hennes kommentar om min piercing: "Jag hoppas den gjorde jävligt ont, stone face." Mamma är go.

Min moster Vivvi har fått en propp i hjärnan. När hon var på Konsum började hon plötsligt luta sig mot charkdisken, sen föll hon till golvet och var okontaktbar. På Sunderby sjukhus konstaterades det att hon fått en propp som gjort henne förlamad i högra sidan av kroppen och vänstra sidan av ansiktet. Hon kan inte prata, hittils har hon varit okontaktbar och jag vet inte hur det kommer att gå. Hon är bara 63 år. Allt känns mest som en stor suck just nu. En tung suck. Jag gör mitt allra bästa för att inte likna mitt liv vid en gödselstack, för det vore jävligt otacksamt. Men fan också. Det känns som att jag har tömt alla mina källor, jag har liksom ingen energi till någonting.

Om jag fick en önskan skulle jag önska att jag visste vad jag ville. Bara så enkelt. Att ha en klar och målmedveten tanke om vad jag ska göra av mig själv. Det känns meningslöst att streta när man inte ens vet åt vilket håll man ska gå. Jag skulle säkert kunna använda tid och kraft bättre på tusen andra sätt än vad jag gör nu. Men jag vet inte hur. Jag önskar att nån bara kunde berätta för mig vad jag vill. Eller bestämma åt mig vad jag ska göra.

Jag antar att jag får använda mig av baby steps. Nu ska jag till exempel gå och diska. Mycket duktigt av mig. Jag tror jag kommer bli nåt stort nån dag.