I'll get by with a little help from my friends.

En person som betyder väldigt mycket för mig sa en gång att jag är "en sån som klarar mig". Han sa det inte till mig utan om mig, och jag har tänkt på det ganska många gånger. Bara den enkla meningen har varit en tröst för mig många gånger, jag hämtar styrka ur den. Egentligen hämtar jag styrka ur mig själv. För jag är en sån som klarar mig. Inte ensam, absolut inte. Jag har en hel massa kärlek i mitt liv. Från min familj, från mina djur, från mina vänner inhämtar jag massor av kärlek som lyfter mig när jag känner att jag inte orkar hålla mig uppe längre. Jag är en stark person, och jag har fyllt på min to do-list så den är flera mil lång, med saker som jag av olika skäl har skjutit upp och inte tagit tag i, eller inte vågat göra. Det är dags nu, och jag har redan börjat.

Jag vet inte när the botten is nådd, förhoppningsvis har jag redan nått den men man vet aldrig. Jag känner i alla fall att jag varit nere i det svartaste svarta, jag har uppfyllt alla klyschor som finns, jag har känt att jag haft absolut noll och ingen värdighet kvar, jag har känt det som att jag inte ens tagit mig upp ur sängen eftersom ångesttyngden på min bröstkorg har varit så stor, att jag inte ens vågat gå ut eftersom jag när som helst kunde börja storgråta...

Men nu känner jag inte så. Och ja, det känns mycket bättre nu när Hanna har flyttat. Hon har inte gjort någon hemlighet av att hon känner så, och det tänker inte jag heller göra. För det har varit mer än uppenbart att hon har varit glad och jag har varit ledsen, och det har känts som att få en kniv omvriden i magen varje dag. Och nu är den utdragen. Och med det så medföljer en massa slafs och slagg som jag har undertryckt, men mest av allt så känns det som en lättnad.

Det är förresten lustigt att de allra flesta, både de som själva är i ett förhållande och de som är singlar, har sagt någon version av att "nu har du chansen att utveckla dig själv/ha the time of your life/göra precis vad du vill!" De får det att låta som att ett förhållande är ett slags frivilligt fängelse där man låser in sig själv och slänger bort nyckeln, vilket är lite lustigt. Men jag känner ju själv att jag gör redan saker som jag länge sagt att jag vill och ska göra men aldrig gjort. För mest av allt är jag så otroligt less på tomma ord, mycket snack och liten verkstad, och avsaknad av driv och passion. Från min sida är det nu betydligt färre ord och en fet jävla verkstad som gäller. Det lär visa sig vad det innebär så småningom.

Nu blev det här en hel liten uppsats, men det behövs ibland. Måste bara tillägna den här låten till mina fina vänner. Jag vet att jag är kass på att höra av mig, särskilt när jag mår lite sisådär. Men det är ännu en punkt på min to do-list som jag tänker jobba på!