Poesi

Jag tittade i ett av mina skåp och hittade min gamla diktbok. Det är en anteckningsbok med mina favoritdikter som jag skrev ner för nästan tio år sen. Det är allt från Shakespeare till Karin Boye till helt anonyma nätpoeter och till och med ett par dikter som jag skrivit själv. Jag har nästan helt slutat både läsa och skriva poesi, jag vet inte varför, det är ganska synd. Jag ägnar väl för mycket tid åt att derpa på internet och kolla mina favoritserier. Men jag saknar verkligen att skapa nånting själv, det gäller bara att jag får tummen ur och gör det också.

Änglakärlek.
Dig, som biter,
dig, som sargar,
dig, som sliter,
mig i trasor,
dig som slår
mig i sår,
dig som gett
av tacksamhet
slag och bett
av tigrar, vargar,
dig, som slog, och dig, som bet,
mitt ibland fasor, bett och slag,
älskar jag.
-- Gustaf Fröding.


Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
då tror jag att det kom:
"Låt inte någon finnas till
som ingen tycker om."

Om människor är ringa
och fattiga - än sen,
om bara de blir älskade
åtminstone av en.
För rikedom och ära,
det låter kanske bra,
men kärlek är i alla fall
det enda vi vill ha.
-- Anna-Greta Wide

Jag har trillat dit.

Ja, jag har gett med mig nu. Jag har gått och blivit med tumblr. Jag försökte stå emot men det höll visst inte i längden. So I'm reblogging the shit out of that bitch. Jag har haft en grymt trevlig vecka med bästa Cizzi, och snömässigt har norrbotten verkligen levererat. Jag tror fan det snöar idag också...för ovanlighetens skull, liksom. Nu ska jag försöka återansluta mig själv till verkligheten, ta tag i mitt liv och hela den där biten, ni vet, som man tänker varje söndag att man ska göra på måndag... Hur som helst, om jag är för lat för att faktiskt beskriva mitt liv med ord här i bloggen så kanske jag är mer utförlig om än mer fåordig på min tumblr, som jag redan blivit smått beroende av:

Klicka här!!

Du.

Blyger

Ibland när jag socialiserar på olika communitys så undrar jag vilken uppfattning random people on the internet får om mig. Jag har inte en aning om hur andra, som bara känner mitt internet-jag, ser mig. Är jag i deras ögon snygg, ful, rolig, tråkig, intressant, självupptagen, smart, korkad, kaxig, blyg, nån de skulle vilja lära känna bättre, nån vars statusuppdateringar de skulle vilja dölja? Who knows.

Jag tror i alla fall inte att det märks hur grymt blyg jag är, när jag får gömma mig i tryggheten bakom datorskärmen. Jag tänker inte alltid själv på att jag är blyg, eftersom jag oftast umgås med människor som känner mig väl och som jag känner mig trygg med. Men till exempel i lördags när jag var hos goa ElliPelli, då kände jag mig verkligen blyg eftersom det var ett flertal människor där som jag aldrig träffat innan. Och eftersom jag var helt nykter så slipades inte mina sociala skills upp av alkohol heller, så jag fick helt enkelt klara mig på min egen förmåga att vara social och trevlig. Det är svårt kan jag säga!

När jag träffar en ny person så känner jag mig oftast väldigt blyg och självmedveten. Det märker man lättast på att jag pratar. Väldigt mycket. Om allt. Och inget. Det är verkligen ingen attraktiv egenskap men jag blir väldigt bubblig och babblig. Om det inte är i en större samling med okända människor, då blir jag snarare tyst. Men om det är bara jag och en till person...då jävlar pratar jag. I synnerhet om personen jag är med också är en blyg typ, fast av den tysta sorten. Då överkompenserar jag för glatta livet genom att prata för två...eller fler! Det här med att vara svår, tystlåten och mystisk? Inte min grej!

För den som känner att blygheten inte bara är en gullig egenskap utan snarare ett stort jävla problem, så har jag faktiskt ett boktips. Social fobi av Anna Kåver - läs den! Det kanske kan låta lite overkill att läsa en bok om social fobi för att man råkar vara en blyger, men tipsen man får är väldigt användbara. Min egen blyghet har alltid varit nära besläktad med social fobi - rädslan att känna sig granskad och bortgjord. Jag kan liksom inte slappna av riktigt, jag vet inte hur jag ska stå eller vart jag ska göra av händerna, jag vill hela tiden harkla mig eller pilla med mitt hår. För att beskriva känslan med ett ord - AWKWARD. Så läs den boken om du vill ha lite tips, för mig har den i alla fall hjälpt väldigt mycket.

Sådär, det var mina nattliga funderingar om att vara blyg. I min närmaste framtid kommer jag att utsätta mig för några situationer där jag kommer att känna mig blyg som fan och vilja gömma mig i skägget som jag inte har...så om du har några tips på hur man botar blyghet, dela gärna med dig!

Jag ville bara säga...

...att just nu är jag GLAD. Jag är så glad att jag inte kan sova, jag bara ligger i sängen och viftar på tårna och spritter omkring och det känns så jävla ovant att ha den här känslan i kroppen, jag hade nästan glömt hur den känns. Jag önskar att det var dag så jag kunde gå ut en promenad eller städa eller träna eller göra nånting annat för att kanalisera den här energin. Och ingen är online på msn och alla människor verkar vara vettiga och sova på natten just den här natten. Hallå där alla människor, jag är glad! Var är intressesmurfarna som ska hoppa omkring för tusan?

Ja, jag ville bara skicka ut lite positiv energi i universum, och samtidigt ge en liten hands up till dem av mina nära och kära som läser min blogg, som säkert är less på att läsa halv- och heldeprimerade inlägg kryddade med galghumor och i avsaknad av framtidshopp...Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida!

Och för er som blir sjukt nyfikna nu: detta blogginlägg är kryptiskt med flit för jag börjar bli så jävla less på hela den här "Jag känner mig så uppdaterad om ditt liv för vi har båda facebook"-epidemin som jag själv har blivit så infångad i. Tänk när man var liten (grandma is back again!) och personligen gick över till sina kompisar och frågade om de ville leka, eller ringde på hemtelefonen och var tvungen att prata med kompisens stora farliga storebrolla. Men nog fan gjorde man det, och jag tycker vi ska reclaima den personliga kontakten med varann, om så bara att slänga iväg ett mail på fejjan eller ett sms och fråga what's up and what's down, istället för att sitta framför skärmen och GISSA vad ens nära och kära nu råkat ut för efter den där senaste överdramatiska statusuppdateringen. Och kanske kan med ord säga: "jag är glad/ledsen för din skull", istället för att bara gilla den satans statusuppdateringen eller plutta dit en ledsen jävla smiley... Jag har blivit så jävla dålig på det där att jag snart utvecklar social fobi, jag svär på din mamma.

Och ni kan nog inte fatta hur glad jag blir när jag får en kommentar i min blogg, eller när meddelandeikonen på fejjan blinkar rött, eller när jag får ett sms i min dumPhone. Jag tror det är ett skämt eller spam, så sällan händer det. Och som sagt: jag är inte ett skrutt bättre själv, och jag ska försöka skärpa mig. Cross my heart and hope to die. Nu ska jag diska lite tyst eller vad jag nu ska hitta på för att bli trött. Mycket att göra imorgon för en gångs skull, och kommande vecka kommer för övrigt att bli episk!

Indeed I am.

Tickle Me!

Ibland har man ju faktiskt lite tur. Jag var en av vinnarna i Gaymodes julklappstävling, och vad vann jag? En tickler! Jag visste inte ens vad det var innan jag deltog i tävlingen, men man hör ju på namnet vad det är, om man har lite naughty fantasi. Och det hoppas jag verkligen att du har, just du som läser min blogg. Inga tråkiga läsare här inte! Såhär ser den lille krabaten ut, den är både tyst och vattentät, och den har till och med en liten plastgrej som håller den upprätt, ifall man nu vill ha den till exempel i bokhyllan och visa upp för vänner och bekanta!

Inte trevligaste sällskapet.

Nu sitter jag här och nattugglar, ögonen är tunga men det är svårt att sova när man har så påträngande sällskap: mensvärken. Hej och välkommen kära gamla kompis! Now please, fuck off and die! Jaja, jag har ett trevligare sällskap också: Marabou Non-Stop. Och en livs levande värmekudde som spinner på min mage. Jag skulle kunna tänka mig ett mycket trevligare sällskap, men just inatt får jag klara mig med det jag har. Vilken tur att jag är utrustad med tålamod, det är bra att ha ibland!

Jag håller på med ett litet experiment för skojs skull: hur länge står jag ut utan att raka mig under armarna? Jag vet inte hur längesen det var men en sak kan jag konstatera: håret under armarna växer ungefär sju tusen gånger snabbare än håret på huvudet! Jag är säker på saken. Dock är jag inte en sån hardcore flata att jag har linne på mig på gymmet under mitt lilla experiment. Jag inser när jag läser detta att jag verkligen, verkligen behöver ett jobb...På tal om gymmet såg jag två riktigt jävla starka brudar på gymmet idag. And I freakin' love it! En av tjejerna gjorde kaos med benpressen, jag svär på att hon skulle kunna pressa min skalle mellan låren som en övermogen honungsmelon...Och en tjej gjorde hantelövningar med hantlar som var så jävla stora att jag knappast hade kunnat lyfta upp dem. Kanske om jag använda båda händerna till att lyfta en...

Det är så jävla kul att se tjejer/kvinnor som tränar stenhårt, de inspirerar mig verkligen till att pressa mig själv. Däremot blir jag innerligt trött i själen av de tjejer som tränar tre och tre och ägnar sin träning åt att 1.Prata om killar. 2.Pilla på sin smartphone. 3.Hänga/sitta/luta sig mot maskiner som de inte ens använder. 4.Använda speglarna till att diskret fixa till håret och puta med läpparna mot sin egen spegelbild. Om de kunde hålla sig till EN av dessa punkter så vore det inga problem, men helhetsbilden blir lite väl overkill.

Nej, nu tror jag faktiskt att värktabletten har gjort sitt, mitt otrevliga sällskap är på väg att säga tack och godnatt, och det gör jag också.

Hej, mitt vinterland!

Idag har jag rastat kameran och mig själv här i snöparadiset. Jag märker att ju äldre jag blir (här kommer grandma igen!) desto mer uppskattar jag alla sorters väder. Förut hatade jag vinter, snö och kyla och nu tycker jag det är härligt att gå en långpromenad när det biter i kinderna. Synd att jag inte har en bättre kamera, men man ser ju på ett ungefär hur mycket snö vi har...så om någon saknar snö: kom hit och hämta! Vi har så det räcker och blir över! Jag slänger in en bild på mitt äppelkindade sexy self också! Nu ska jag börja kirra middag. Dagens rätt: kycklinggryta och ris. En av mina specialiteter faktiskt, så jag hoppas det kittlar dödsskönt i kistan!

Hon är jättesnäll...MEN...

Hon/han är jättesnäll, verkligen supersnäll…MEN…

Har du nånsin hört den meningen? Har du nånsin sagt den meningen? Har någon någonsin sagt den meningen och syftat på dig? Jag skulle bli väldigt förvånad om svaret är nej på alla tre frågorna. We’ve all been there. Och vi vet alla vad som kommer efter den meningen. En rådiss. Hon är jättesnäll, men vi är för olika…hon är jättesnäll men jag är inte riktigt redo för ett förhållande just nu…hon är jättesnäll men jag ser henne mer som en vän…

Personligen tycker jag att ordet ”snäll” är jävligt missbrukat. Det används väldigt sällan i första hand för att beskriva människor man faktiskt ÄR intresserad av, trots att snällhet måste vara en av de bästa och mest kick ass egenskaperna en person kan ha. Om man beskriver en person man är riktigt intresserad av kanske man använder adjektiv som het, rolig, smart, har bra värderingar, omtänksam, mysig…och ja, kanske snäll också. Men knappast som första egenskap. Eller? Jag blir så jävla kåt för hon är så jävla snäll. Inte en mening man hör varje dag. Jag såg direkt på henne, att här har vi en jävligt snäll tjej…och då började det pirra i klittan kan jag lova! Eller?

Så varför säger man sådär? Jag har själv gjort det. Senast när min kompis pojkväns brorsa blev intresserad av mig. Då sa jag: ”Alltså han verkar verkligen jättesnäll…men…jag gillar ju tjejer!” Yes, jag är ju flata! Det är perfekt, mitt eget get out of jail-freecard! Så länge det är en kille som blir intresserad av mig…vilket faktiskt oftast är fallet, varför vet jag inte. Sänder jag ut fel vibbar? Skit samma, det var ett helt annat ämne. Hur som helst så var det bara halva sanningen. Den hela och osminkade sanningen är att även om jag hade varit straight så hade jag troligtvis ändå inte varit intresserad. Men för all del, han verkade faktiskt jävligt snäll. Och varför ska man såra någon som inte har gjort nåt annat ont än att råka tycka om en för mycket? Det är jävligt onödigt.

Så varför säger man sådär då, över huvud taget? ”Hon/Han är jättesnäll, men…” Jag antar att det är för att man förväntas ge någon sorts förklaring till varför man inte är intresserad av personen. Vilket ju faktiskt är helt jävla idiotiskt. Nu kan jag bara tala för mig själv, men det säkraste tecknet på att jag gillar nån lite extra, mer än som en vän, är att jag inte riktigt med ord kan beskriva varför jag gör det. Den här personen har DET, nånting som gör mig svag i knäna, som ger mig pirr i magen och längre ner, nåt som får min intelligenskvot att sjunka med sådär 50 poäng…Och vissa människor får mig inte att känna DET...så är det bara. Varför ska jag behöva förklara det med ord när jag inte ens själv vet varför?

Så om du inte är intresserad av mig…så är det helt okej. Du behöver inte säga att jag är snäll. Jag vet redan att jag är jävligt snäll. Du behöver inte heller gå den ärliga vägen och säga att det är för att du inte gillar långa tjejer, att jag inte kan spela instrument, att min musiksmak är allmänt konstig eller att jag inte är en nörd. Eller vad det nu kan vara. Antagligen så har jag inte DET för just dig, och om jag inte har DET för dig så vill jag ändå inte ha dig. För jag vill ha och förtjänar nån som tycker att jag har DET, och jag har inte tänkt nöja mig med nåt mindre. För så jävla snäll är jag faktiskt inte.

Och just det…jag tycker snällhet är en av de sexigaste egenskaper en tjej kan ha. Ärligt. Snällhet kan innefatta att vara empatisk, omtänksam, omhändertagande…Hur bra är inte det? Det är jävligt bra. En sån tjej vill jag ha. Sådeså!

Bodypaint is better than chocolate.

Just nu sitter jag och kollar på en av mina favoritfilmer, Better than Chocolate. Jag tycker den är så mysig och rolig, och varje gång jag ser den blir jag så sjukt sugen på att ha någon att kroppsmåla! Rulla runt på golvet i färg och trycka tuttarna mot pappret, det ser så jävla härligt ut! Och tror du mig inte, kolla själv! Bästa scenen! Om någon skulle föreslå en stilla eftermiddag av kroppsmålning så skulle jag vara så jävla PÅ, säger jag bara! Det dumma klippet går tyvärr inte att bädda in, men här är det: MUMS.

Love at first...drink?

Ni måste lyssna på det här klippet, det är så jävla roligt så jag dör...Och det roligaste är att killen som fick det här meddelandet på sin voicemail inte ens hade varit ute kvällen före! Men vad säger ni, visst skulle man ringa tillbaka till den här bruden? Hon verkar vara ett riktigt kap! Och om det är oklart på nåt sätt så är hon singel och jobbar på jamba juice...j-a-m-b-a b-a...jamba!
...och hon älskar jojos. Drömtjej!

Old School Eyecandy.

Nu kommer grandma här och viftar med käppen, så akta er! Ja, jag hade tänkt ägna en liten stund åt att klaga på dagens ideal. Jag vet att smaken är som baken och att den enes bröd är den andres död och så vidare, så jag säger inte att alla tycker att det här det snyggaste som finns. Men faktum kvarstår att Internet är helt översvämmat av communitys/forum/bloggar med bilder liknande denna:



Sen finns det många andra ideal men jag tänkte slå ett slag för vad jag tycker är den skönaste formen av skönhet, innan spray tan och photoshop fuckade upp mänsklighetens verklighetsuppfattning. Såna här brudar, finns de ens idag? Rosenkindade med runda lår och lite halvglada tuttar som inte sitter upptryckta under hakan... Annat än i burlesque-shower då eventuellt, men det är ändå inte samma sak. Och kom inte dragande med Scarlett Johansson eller Anne Hathaway. Inte. Samma. Sak! Punkt och slut. Jag menar: kolla på Esther Williams: hon har liksom veck på sin baddräkt! Skulle det förekomma idag? I don't think so. Och se på låren, de har en form! De går inte spikrakt ner från rumpan (roompaaah!) som två pinnar...Och tjejerna ser liksom lite oskyldiga ut samtidigt som de är sexiga, inte som dagens ungdomar (nu kommer kraftuttrycken fram!) som ser ut som overused crack hoes ibland...ja, nu har grandma klagat färdigt för idag. Nu ska jag och mina runda lår och halvglada tuttar lägga mig i sängen och kolla på Suburgatory. Bra serie det där!

WANT!

Hur får jag tag i den här baddräkten? Jag tror faktiskt inte att jag kan leva utan den här baddräkten i mitt liv. Jag har inte ens ägt en baddräkt sen jag var i den åldern då baddräkter var chockrosa med volanger...men jag vill ha den här baddräkten. Som fan.

Varför gör jag alltid så här?

Ibland undrar jag om min hjärna och min mun över huvud taget är sammankopplade, eller om det pågår nån sorts evig kortslutning. Jag tror jag måste göra ett försök att bli den lite mystiska och tysta typen, för ibland känner jag att när jag öppnar munnen så kan jag inte ta ansvar för vad som kommer ut över huvud taget. Även när jag tycker att tankeverksamheten fungerar helt korrekt så blir resultatet ändå "What the actual fuck did I just say?" Och sen måste jag mentalt ligga i fosterställning en stund för att jag skäms så jävla mycket över min uppenbara foot-in-mouth-disease. Sen tänker jag: "Äh, det var nog inte så farligt..." Och så öppnar jag truten och gör om det igen! Ingen annan som känner igen sig?

Dubstep, yay or nay?

En längre tid har jag känt det som att en otrolig massa statusuppdateringar ägnats åt att prisa och lovorda dubstep. Jag har känt som att jag är den enda i världen som inte fattar grejen med dubstep. Och bara för att många personer gillar nånting behöver det ju inte betyda att det är bra, men jag har ändå haft en gnagande känsla av att ha missat nånting. Det måste ju finnas en anledning till statusuppdateringar som: "dubstep gör det värt att gå upp på morgonen!" Men efter mycket nötande så får jag erkänna: jag fattar fortfarande inte grejen med dubstep. Förutom en låt, som jag egentligen inte vet om jag gillar men jag fastnar på den i mitt huvud så ofta att det känns som att jag typ, kanske, gillar den i alla fall? Sjukt störande för övrigt att fastna på en låt som knappt ens har text...

Lay down with me, tell me no lies. Just hold me close, don't patronize.

Nytt år. Ny start. Det nya året började på ett förjävla bra sätt. Jag hoppas på att det är nån slags gott tecken, ett förebådande om hur det här året kommer bli. Jag tycker att jag borde ha samlat ihop en massa god karma. Jag tycker att jag förtjänar ett break. Jag tycker att jag är värd nånting bra. Good things are coming my way. Borde det inte vara så? Just nu skulle jag behöva att någon höll om mig riktigt hårt och sa att allting kommer att bli bra. Att allt kommer att fixa sig. I don't need you to solve my problems for me. I just need your support so that I can solve my problems for myself.

Jag lyssnar på den här låten fast jag inte borde, för jag börjar gråta så fort jag hör den. Men det är som ett trasigt nagelband, man petar och pillar tills man har rivit bort det och det svider som satan. I alla fall jag.



I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me.
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight
And I will give up this fight.

Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't
Here in the dark, in these final hours
I will lay down my heart and I'll feel the power
But you won't, no you won't
Cause I can't make you love me if you don't...